Juha Hurmes karriär började med en biroll

Regissören Juha Hurme inledde sin teaterbana som birollsinnehavare med en enda replik. Nu regisserar han för tredje gången teater på svenska.

Juha Hurmes tal vid Finlandiaprisutdelningen i fjol fick kulturminister Sampo Terho att ilskna till. Nu regisserar Hurme på svenska.

Under sina år som anställd i den svenska hemtjänsten i Stockholm i början av 1980-talet ramlade Juha Hurme av en händelse över Peter Weiss pjäs Marat/Sade. Pjäsen handlar om hur en grupp patienter på det psykiatriska sjukhuset Charenton i Paris i början av 1800-talet sätter upp en pjäs, under ledning av Markis de Sade.

Juha Hurme läste och blev hänförd. Nu regisserar han dramat, som han beskriver som en av 1900-talets klassiker, på Teater Universums scen i Rödbergen.

– Jag gillar dubbelfunktionen med en pjäs i pjäsen. Att våra skådespelare är proffs som spelar amatörer som har fel i huvudet ger oss oändliga möjligheter.

– Det är skönt och hemtrevligt och en fin lek. Men att dårar skulle spela teater har förstås inget med verkligheten att göra.

Själv vet Juha Hurme precis hur det är att vara patient på ett psykiatriskt sjukhus. Han har vårdats på Aurora sjukhus för en psykos och skrev efter tillfrisknandet romanen Hullu.

– Mina erfarenheter av att vara psykpatient var en anledning till att gruppen ville ha mig. Och jag tyckte det var en trevlig merit för det här jobbet. Erfarenheten hade förstås inte varit lika lyckad om jag hade velat bli direktör för VR.

– Men man kan regissera Peter Weiss utan att ha varit patient på ett mentalsjukhus. Jag tolkar pjäsen som att hela världen är ett dårhus men att det inte finns anledning att förlora hoppet.

– Peter Weiss pjäs är rolig och det tar vi fasta på.

Flera gånger under vår intervju betonar Juha Hurme att han är en positiv människa.

– Jag har regisserat några av Shakespeares svartaste pjäser men ständigt med samma budskap – det kan alltid bli bättre.

En replik

Juha Hurme är utbildad biolog och halkade in på teaterbanan av en slump. Han befann sig i Jyväskylä där han studerade filosofi och litteratur eftersom han ville skriva en bok. Hans bäste vän, Aki Sirkesalo (som avled i tsunamin 2004) övertalade honom att följa med på en audition till universitetets studentteater.

– Aki var blyg och vågade inte gå ensam och jag följde med fast jag tyckte att teatern som konstform var död. Det slutade med att Aki fick huvudrollen och jag fick den minsta av birollerna, med bara en enda replik i slutet av pjäsen.

Birollen kom att förändra Juha Hurmes liv. Medan han väntade på att få uttala sin enda replik fördrev han tiden med att studera hur regissören arbetade, något han aldrig hade tänkt på tidigare.

– Regissören var en stor skådespelare men han kunde inte regissera. Jag insåg att jag skulle kunna klara av det.

Topelianskt

I dag består Juha Hurmes cv av 200 regiarbeten för scen, drygt tjugo dramatiseringar och fem romaner, bland mycket annat.

Men under uppväxten stod varken teater eller andra kulturaktiviteter högt i kurs. Föräldrarna var närmare fyrtio när deras yngsta barn, sonen Juha, föddes och de representerade en helt annan livssyn.

– Mina föräldrar hade en topeliansk världsbild. De fattade ingenting av Kalle Anka och rockmusik, som var allt för mig, och de tyckte att bra kultur var skit. De tänkte som sannfinländarna och associerade kultur med förfall och stipendier.

– Eftersom ingen i vår släkt hade sysslat med kultur tidigare var mina föräldrar rädda. De oroade sig för att jag skulle gå vilse i livet men det var det jag ville. Vad tror du att ditt Finlandiapris hade betytt för dem? – Det hade underlättat deras syn på mig men då var de redan döda. Så länge de levde tyckte de att jag hade gjort fel yrkesval.

Den sannfinländska kultursynen blev påtaglig i fjol då Juha Hurme tackade för Finlandiapriset i litteratur med ett tal som han avrundade med den sedermera bevingade repliken ”Opetelkaa ruotsia, juntit! Maailmankuvanne avautuu kummasti” vilket på svenska blir ”Lär er svenska, tölpar! Er världsbild öppnar sig förunderligt mycket”.

Talet väckte enorm uppståndelse och Juha Hurme blev utskälld av kulturminister Sampo Terho. I dag säger Hurme att han har svårt att fatta att en kulturminister kan hata det svenska språket.

– Jag har lärt mig läsa och skriva genom att läsa Elmer Diktonius, Runar Schildt, Gunnar Björling och Edith Södergran.

– Jag ville skriva ett glatt och positivt tal men jag misslyckades.