Man, kvinna eller mitt emellan – det stinker av fördomar
”Till slut handlar allting om IAAF-kabinettgubbarnas rasism, fördomar, mossiga värderingar och tunnelseende.”
Usain Bolt. LeBron James. Marit Bjørgen. Cristiano Ronaldo. Chris Froome. Daniela Ryf. Caster Semenya.
Gemensamt för dem alla: deras unika egenskaper har gjort dem till världsstjärnor i sina respektiva idrottsgrenar.
Bara en av dem har blivit en nagel i ögat för kabinettgubbarna. Semenya.
En faktor som skiljer den sydafrikanska löpstjärnan från många av hennes medtävlare är att hennes kropp producerar onormalt mycket testosteron, manligt könshormon. Ett tillstånd som kallas hyperandrogenism.
Efter Semenyas succé i VM i Berlin 2009 blev hon offentligt förödmjukad av det internationella friidrottsförbundet IAAF, som krävde att hon blir utsatt för ett test för att fastställa sitt kön. Ett par år senare införde IAAF en regel som begränsade Semenyas och andra hyperandrogena kvinnors rätt att delta i tävlingar. Semenya tvingades ta läkemedel för att sänka sin testosteronnivå till att vara lägre än det normala gränsvärdet för män. Semenya tog fortfarande silver på 800 meter i VM i Daegu, men fick guld efter att segraren Maria Savinova blivit diskad för dopning. Semenya var dock inte i närheten lika överlägsen som förut.
IAAF:s regel visade sig dock inte hålla en juridisk granskning. Den indiska sprintern Dutee Chand överklagade till idrottens internationella skiljedomstol Cas, som 2015 gav Chand, Semenya och andra hyperandrogena löpare rätt att tävla igen – utan läkemedel. Cas – den universellt godkända högsta instansen inom idrott – gav IAAF två år tid att leta fram bevis för att högt testosteron ger en kvinnlig idrottsutövare en orättvis fördel.
Semenya var suverän efter att ha sluppit medicineringen. Hon krossade sina rekord och gjorde mos av sina medtävlare. I OS i Rio de Janeiro vann hon 800 meter med tiden 1.55.28. I somras löpte Semenya den fjärde snabbast tiden någonsin på sin favoritdistans, 1.54.25. Snabbaste genom tiderna: Tjeckoslovakiens Jarmila Kratochvílová, som fick smeknamnet Jarmo på grund av sitt maskulina utseende i samband med VM i Helsingfors 1983.
Det internationella friidrottsförbundet lät utföra en kontroversiell studie av idrottsutövare i VM i Daegu 2011 och VM i Moskva 2013. Det centrala fyndet var att kvinnor i vissa idrottsgrenar, specifikt medeldistans, har nytta av högre testosteron.
Senare framkom det att IAAF-undersökningen vimlade av amatörmässiga fel, samma resultat noterades flera gånger och resultat av idrottsutövare som senare blev diskade för dopning var också inkluderade. IAAF gav senare ut en reviderad undersökning, men stod fast vid konklusionerna och meddelade att testosterongränserna återinförs. En kvinna får högst ha testosteronnivån 5 nmol/l i serumet, då en normal nivå för kvinnor är 0,4–2 nmol/l. För män är ett normalt värde 10–38 nmol/l.
IAAF:s besked följdes av en proteststorm. Till och med människorättsorganisationen Human Rights Watch såg testosterongränserna som diskriminering.
Då kvinnor först deltog i de olympiska spelen 1900 i Paris blev Hélène de Pourtalès den första kvinnliga OS-guldmedaljören i öppen klass i segling, men redan då deltog kvinnorna i en egen kategori i tennis och golf. Klassindelningen har sällan blivit ifrågasatt, eftersom skillnaderna mellan män och kvinnor i prestationsförmåga har varit relativt tydlig.
Män är i genomsnitt starkare, uthålligare, snabbare, tyngre och längre. Egenskaper som har en central roll i nästan alla idrottsgrenar. Män är också mer aggressiva, mer benägna att hamna i trubbel och löper en större risk att dö i förtid. En följd av evolutionsbiologi – Fred Flinta och hans samtida grottmänniskor tillbringade dagarna med att slå ihjäl varandra i kamp om mat och kvinnor.
Den centrala faktorn
är utan tvekan testosteron, som bland annat bygger muskler, minskar andelen kroppsfett och stärker skelettet. Testosteron förbättrar också syreupptagningsförmpågan genom att stimulera produktionen av erytropoietin, som i sin tur stimulerar bildningen av röda blodkroppar. Både exogent tillfört testosteron och erytropoietin, mera känt som epo, är mycket kraftiga som dopningspreparat.
Sidoeffekterna är bland annat ett maskulint utseende – tänk Kratochvílová och den stereotypa bilden av en kvinnlig idrottsutövare från DDR och det forna östblocket (Kratochvílová blev aldrig fast för dopning). Det gör också att kvinnor med naturligt högt testosteron lätt blir en måltavla, som Semenya.
Semenya har säkert
en fördel av sitt höga testosteron. Det är inte en särskilt vågad gissning att en stor del av världseliten inom de allra flesta idrottsgrenarna – åtminstone de som involverar styrka och explosivitet – har en högre nivå av testosteron än genomsnittliga kvinnor. Det kallas ofta för begåvning.
Afroamerikanska män har betydligt högre testosteronnivåer än vita amerikaner – uppemot en femtedel. Det har framkommit då forskare försökt utreda varför prostatacancer är vanligare bland svarta än vita. Ändå har ingen föreslagit att Usain Bolt och andra amerikanska sprintstjärnor tvingas ta medicin för att sänka sitt testosteron, i praktiken sin prestationsförmåga. Det finns alltså ingen testosterongräns för män, men IAAF vill införa en för kvinnor.
Inte helt överraskande
beslöt IAAF att vänta med att införa sina nya testosterondirektiv tills skiljedomstolen Cas hunnit ta ställning till det nya bevismaterialet, vilket sker någon gång i början av nästa år. Det är svårt att se att Cas skulle kunna godkänna ett krav som innebär att ett okänt, förmodligen litet antal idrottsutövare tvingas ta medicin för att ha rätt att delta. Kravet är inte bara orättvist, utan grundar sig på ett ytterst tunt och slarvigt sammanfattat bevisunderlag.
Diskussionen får mig
att tänka på den finska skidlegenden Eero Mäntyranta, som led av en sällsynt sjukdom som gjorde att hans blodvärden var skyhöga. Med ett hemoglobinvärde över 200 g/l hade han en enorm fördel gentemot sina medtävlare i en sport, som till stor del handlar om lungornas, hjärtats och blodets förmåga att transportera syre till musklerna.
Till slut handlar allting om IAAF-kabinettgubbarnas rasism, fördomar, mossiga värderingar och tunnelseende. Semenya är svart, hennes manliga utseende gör henne svår att marknadsföra som en stjärna, hon är homosexuell och hon är från Sydafrika. En Maria Sjarapova eller Therese Johaug hade aldrig blivit utsatt för samma behandling som Semenya, fast till skillnad från dem har Semenya aldrig ens varit misstänkt för dopning.