Imponerande och väl genomtänkt helhet
Dance är en mycket imponerande, mångsidig och väl genomtänkt komposition som ger intryck av att vara längre än det timslånga uppspelet. DANS
Dance
Koreografi: Anna Maria Häkkinen. Musik och ljusdesign: Erno Aaltonen. Kostymer: Maija Mustonen. Dans: Hanna Ahti, Georgie Goater, Anna Mustonen, Saara Norvio, Anna Torkkel och Soile Voima. Zodiak – centret för ny dans, Stoa 16.10.
Vardagliga rörelser – gående, springande, bytande av riktning, sittande – i olika formationer och kombinationer. Bekväma kläder och skor som inte alls tycks sceniska. Ljus som ofta är övningsljus och mycket agerande helt utan ljudackompanjemang. En stor tom scen som lyfter fram de sex dansarna i grupp och enskilt i olika turer. En framställning som är saklig, återhållsam och medvetet undviker känslouttryck samt reaktioner på andra i gruppen.
Premisserna för Anna Maria Häkkinens koreografi Dance är basala, abstrakta och experimentellt utforskande med referenser till den postmoderna dansen för ett drygt halvsekel sedan. Mycket riktigt nämns amerikanska Lucinda Childs som en källa till inspiration.
En minimalism som växer till komplexa helheter och olika mönster som upprepas och varieras med tydlig intentionalitet förkroppsligas av sex handplockade och uttrycksfulla dansare. Hanna Ahti, Georgie Goater, Anna Mustonen, Saara Norvio, Anna Torkkel och Soile Voima framför det föreställningsdramaturgiska, mångfasetterat uppgiftsorienterade konceptet – partituret – säkert, stilrent och med personliga kvaliteter. Jag får ofta ett intryck av att just deras insats lyfter helheten till något mera än summan av beståndsdelarna. Maija Mustonen har som en sjunde dansare deltagit i processen men kan till följd av en skada inte uppträda nu.
Inspirerande regelverk
För åskådaren blir det både inspirerande och intrigerande att ta del av föreställningen. Man förnimmer ”partituret” eller det inbyggda regelverket och kan njuta av det lugn och den klarhet framförandet av det ger. Helheten blir som ett slags fysiskt tankearbete, ett essäistiskt resonemang med klara strukturer, betoningar och nyanser i såväl upprepning som variation.
Tidvis är föreställningen mera scenisk med starkare ljus och ljud av Erno Aaltonen. I slutets upplyftning ingår även improvisation. Som helhet är Dance en mycket imponerande, mångsidig och väl genomtänkt komposition som ger intryck av att vara längre än det timslånga uppspelet. Det slår mig att föreställningen också har en mognad och en säkerhet som påminner om de repertoarverk vi ibland ser här, oftast i utländsk tappning. Det är möjligt att instuderingen under hela tre residensperioder bidragit till det och redan i sig höjt kvaliteten i själva uppspelet.