Filmstjärnan Lady Gaga är född
Lady Gaga visar sig i sin första filmroll vara en fullfjädrad skådespelare. A star is born är en klumpig men rörande elegi för rockmusik som kommer att få Oscarsnomineringarna att rassla in.
Bradley Coopers största kupp är att ha fått Lady Gaga i stjärnrollen i sin regidebut.
FILM: UTØYA 22 JULI
”Emellanåt är den ohygglig, emellanåt gripande. Det är omöjligt att inte gråta.”
DRAMA/MUSIK/MUSIKAL
A star is born Regi: Bradley Cooper. Manus: Cooper, Eric Roth & Will Fetters. I rollerna: Lady Gaga, Bradley Cooper, Andrew Dice Clay, Rafi Gavron m.fl.
Jackson Maine (Bradley Cooper) är en tvättäkta rockstjärna, med Bruce Springsteens vitalitet, en rejäl dos country och farligt blåa ögon: en autentisk sångare och låtskrivare. Han uppträder med gitarren för fullsatta arenor och hans hitlåt heter Maybe it’s time to let the old ways die. Han är också en äkta alkoholist och en kväll tar hans ginflaska slut, så han beger sig till en okänd bar. Det visar sig vara en dragbar där den unga servitrisen Ally (Lady Gaga) uppträder. Hon sjunger Edith Piafs La vie en rose så Jackson får kalla kårar och livslusten tillbaka. Det får även filmåskådaren.
Hans skinande ögon då han dricker in hennes begåvning. Hennes öppna leende och osminkade ansikte som är så sårbart: Varför tilltalar en kändis henne? Hur han spelar berusningen som en evig förhöjning: det godlynta grinet som nästan inte går att stryka bort från ansiktet. De här två människorna som sitter på en öde parkeringsplats till en stormarknad och talar om att skriva sånger. Under deras första natt finns ett ögonblick då han frågar om han får röra vid hennes näsa och så drar han fingret längs den. Då hade filmen mig.
Tro som försätter berg
Grejen med filmstjärnor är aldrig att de är trovärdiga, som vem som helst, utan att de släpper oss nära strålglansen. En man som tror på en kvinna, som vårdar henne, som skänker henne det första genombrottet som en gåva. De sjunger Shallows, filmens mesta hitlåt, på en arena och det är minst lika intimt som sex. Genast är det uppenbart för alla utom för Jack själv att han måste stiga åt sidan, medan Allys karriär bär uppåt. Naturligtvis har Ally en stolt far (Andrew Dice Clay) som ville vara Frank Sinatra och får en snygg brittisk manager (Rafi Gavron) som vet hur popmusik görs i dag. Här känns manuset lite unket: mer intresserat av männen kring Ally och deras gammalmodiga musiksyn, fulalkoholism och traditionella maskulinitet än av vad hon vill i sin karriär. Men för att parafrasera: Nobody puts Ally/Lady Gaga in a corner.
För Bradley Coopers största kupp är att ha fått Lady Gaga i stjärnrollen. I sin första roll visar hon sig vara en fullfjädrad skådespelare; hon spelar en vanlig flicka med lite dåligt självförtroende, med lite stor näsa. En flicka som har gett upp. För dem som sett hennes extravaganta shower är det en uppenbarelse.
Hon spelar naturlig och charmig vilket Hollywood älskar – och under filmens gång byggs hon tillbaka upp till Gaga. Hon och Cooper sjunger alla sånger live och har även skrivit dem. Det är ingen överraskning att hon kan sjunga, men även han imponerar som musiker.
Filmen är en klumpig men rörande elegi för rockmusik: Jack är fortfarande bra, har kvar sina fans, men världen lyssnar på ny musik. Hennes professionalitet är större, hon är beredd att gå längre. Hans sätt att göra musik, fullt av integritet och smärta och kunskap, är inte tillräckligt. Och så har vi en historia som drömfabriken inte kan motstå – den här gången heller.
Fjärde gången gillt
I sin allra första regi återberättar Cooper nämligen en av Hollywoods äldsta och käraste historier, som bland annat blev melodrama med Judy Garland och James Mason år 1954 och senast den lukrativa floppen med Barbra Streisand och Kris Kristofferson från 1976 (som räddade manusförfattarna Joan Didions och John Gregory Dunnes ekonomi). Coopers film har vibbar av sjuttiotalsversionen, men han berättar historien på sitt eget vis och han gör det bra. Här kommer det att rassla in Oscarsnomineringar. Och i biosalonger kommer tårar att flöda, även dina, för just så här görs ett melodrama.