I själva verket börjar upplägget med den ena sprängda tidsfristen efter den andra påminna om EU:s traditionella metod att fatta svåra beslut. Man förhandlar ända tills ett avtal är klart, även om det krävs att man stannar klockan. Då kan alla säga att man

Ännu i söndags såg det hoppfullt ut. Från Bryssel kom rapporter om att EU och Storbritannien var mycket nära att lösa de sista öppna frågorna i brexitförhandlingarna.

Då hade EU:s toppmöte den här veckan kunnat konstatera att förhandlingarna är i hamn och att det planerade mötet i november kan godkänna avtalet.

Men så blev det alltså inte. På söndagseftermiddagen skickade premiärminister Theresa May sin brexitminister Dominic Raab på ett blixtbesök till Bryssel, med uppdraget att meddela att May inte godkänner det som de båda ländernas förhandlare hade manglat fram. Efter det lades fortsatta förhandlingar på is fram till toppmötet.

Söndagens sammanbrott betecknas som ett av de största bakslagen sedan britterna sade nej till EU i juni 2016.

Under dagarna fram till toppmötet ökade farhågorna för att Storbritannien kommer att lämna EU utan något avtal alls. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk sade i sin inbjudan till toppmötet att den här risken – eller möjligheten, enligt de hårdföra brittiska brexitförespråkarna - är mera sannolik än någonsin tidigare.

Både Tyskland och Frankrike meddelade att man snabbar på planeringen av hur man ska hantera ett avtalslöst brittiskt utträde. I de franska planerna ingår bland annat visumkrav för britter som vill besöka Frankrike.

I bakgrunden finns också utgången av toppmötet i september, där Theresa May fick hård kritik av sina EU-kollegor.

Då förväntningarna inför toppmötet inte var höga är det väl en framgång att de värsta farhågorna inte besannades.

Positionerna är fortfarande låsta, men tonen var betydligt försonligare än i september. EU vill att Storbritannien lägger fram nya förslag för att lösa den svåra frågan om gränsen mellan Nordirland och republiken Irland.

Britterna anser att de redan har gjort så många avsteg från sina ursprungliga krav att det nu är EU som måste visa flexibilitet. Theresa May signalerade samtidigt att britterna är på väg att backa från ännu ett villkor, då hon antydde att man kan tänka sig att förlänga övergångsperioden efter utträdet.

Behållningen är att förhandlingarna i alla fall fortsätter. Då är det ett framsteg att EU beslöt att det planerade toppmötet i november ställs in. Ett annat alternativ som vädrades var att EU nu skulle sätta punkt för förhandlingarna, och låta novembermötet dra upp linjerna för ett avtalslöst utträde.

Under den försonliga ytan hade EU-ledarna ändå en klar uppfattning om vad problemen beror på. Brexit är den stora inrikespolitiska vattendelaren i Storbritannien, och Theresa Mays parlamentsmajoritet är så osäker att hon inte kan visa prov på det ledarskap hon själv efterlyste i sitt inlägg vid toppmötesmiddagen.

Mays antydan om förlängd övergångstid avfärdades direkt av de hårdföra brexitförespråkarna. De misstänker att övergångstiden tänjs ut ända till parlamentsvalet 2022, som då kunde bli en möjlighet att backa från hela brexit. Här kan Mays svaghet vara hennes styrka, hon kan hävda att hennes brexit är den enda som står till buds.

I själva verket börjar upplägget med den ena sprängda tidsfristen efter den andra påminna om EU:s traditionella metod att fatta svåra beslut. Man förhandlar ända tills ett avtal är klart, även om det krävs att man stannar klockan. Då kan alla säga att man gjorde allt som var möjligt.

Men brexitförhandlingarna skiljer sig från EU:s interna beslutsgång på ett par viktiga punkter.

Brexit blir verklighet den 29 mars nästa år, den klockan kan inte stoppas. Och EU:s politiska förhandlingslösningar bygger inte sällan på avsiktligt vaga och tolkningsbara formuleringar. Men regelverket som reglerar förhållandet mellan unionen och dess förra medlem måste vara allt annat än vagt och tolkningsbart.