Din älskade pudel är en nyrakad slav i kedjor
Hur mycket kärlek och omtanke vi än slösar på våra husdjur så finns det inget som förmildrar att de fortfarande har ungefär samma rättigheter som en slav i Romarriket. Men tecken finns att djuren är på väg att göra revolt.
Som pälsallergiker har jag aldrig ägt ett husdjur. Om man inte räknar ett akvarium som vi hade i vardagsrummet men som saknade ljus, luft och termostat. Det var i princip en stor skål med grönsvart dy som vi aldrig brydde oss om. Några år senare knackade jag på rutan och upptäckte att den lilla malen som vi trodde var död, nu blivit en jättelik best. Skamsna bytte vi vatten och fixade till akvariet. En vecka senare var malen död.
Det är bäst att lägga korten på bordet. Jag är alltså inget fan av husdjur. När jag ser mina bekanta strosa runt med sina små pudlar på stan kan jag inte låta bli att tänka på att dessa djur är människans slavar. De har inga rättigheter; i lagens ögon räknas de som ägodelar, de är helt utlämnade till sina ägares nycker och de paraderas runt i koppel. Jag kan köpa och sälja Fido precis som en slav utan att tänka på hans känslor eller om han rotat sig i vår familj.
Ännu en vän försökte uppfostra sin valp genom att trycka nosen mot kisspölen när den urinerat på parkettgolvet. De lär sig på det viset, förklarade kompisen. Men en valp har ett långtidsminne som en guldfisk. För djuret dök husse upp och tryckte plötsligt ned huvudet i en kisspöl. Gjordes denna handfasta uppfostran av kärlek till hunden eller till parkettgolvet? Jag vet faktiskt inte.
PETER AL FAKIR
I Norden brukar vi smickra oss med att ha världens bästa djurhushållning. Våra kossor får ströva fritt, våra grisar slipper övermåttan antibiotika och transporterna minimeras för att undvika stress. Lite sämre är det för kycklingarna kanske. Lyfter man blicken är det inte svårt att se likheterna med gigantiska koncentrationsläger, men i stället för en slutgiltig lösning blir de slaktade för att säkra vårt proteinintag och söndagssteken på bordet.
Vi ömmar för isbjörnar på krympande isflak men äter glatt en ugnskorv med slamsor från golvet vid helvetets portar.
I takt med att fler människor blir medvetna om djurens levnadsförhållanden har också fler blivit veganer. Cirkusnäringen har inte bara förlorat sina elefanter och lejon, den har tappat sin publik. Skrattet fastnar i halsen tillsammans med kebaben. I stället har cirkusen flyttat in på Youtube. Men hur roligt är det egentligen med en vettskrämd ekorre på vattenskidor, en katt som ramlar från balkongräcket eller en hund som springer in i en glasdörr.
Låt oss lägga korten på bordet. Jag är inget fan av husdjur. Eftersom jag äter kött i stora lass kan jag inte heller vara ett stort fan av tamdjur. Eftersom jag äger en skrotbil, kan jag heller inte vara ett fan av våra vilda djur och naturen. Om jag vore vegan och samtidigt bodde i ett hushåll med fyra katter och en undulat skulle jag kalla mig en hycklare.
Frågan blir varför vi har ett sådant behov av våra husdjur? De dräglar, fäller hår, kostar en massa pengar och kräver uppmärksamhet och tid. Kanske är svaret så enkelt som att just för att de är levande djur och behöver oss. Vi behöver varandra. Så länge som det är på mina villkor, blir du för jobbig kastrerar jag dig och skickar dig till min svärmor i Esbo.
Men det puttrar av missnöje ute i stubbarna och på myrarna. Med klimatförändringarna kommer också hämnden. Förtruppen utgörs av invasiva arter, barkborrar och pestbesmittade fästingar.
Dock väntar jag på den där riktiga slavrebellen, låt oss kalla hen Sparvacus. Kanske är han eller hon redan här.
Förra veckan fastnade jag för en rubrik i tidningen: ”Ödla busringde från sjukhus för sälar”. Tvärtom vad som stod i texten var det inget misstag att geckon trampade på telefonen och råkade ringa djurskötaren. Det var ett nödrop!
”Om jag vore vegan och samtidigt bodde i ett hushåll med fyra katter och en undulat skulle jag kalla mig en hycklare.”