Kirvesniemis utspel – har han koll på läget?
Står Finlands längdåkning inför en katastrof? Riskerar Finland att hamna på efterkälken i den moderna skidåkningens utveckling?
Svårt att tänka sig efter fyra OSmedaljer i Pyeongchang och fem VM-medaljer i Lahtis. Ändå: Krista Pärmäkoski och Iivo Niskanen var de enda som tog medalj i OS. Ingen annan var riktigt nära och båda stafettlagen blev fyra.
Skidlegenden Harri Kirvesniemi har alltså en poäng då han varnar om att Finlands längdåkning står inför en bister framtid. Länder som Sverige, Norge, Ryssland och Tyskland har redan distanserat Finland i junior-VM under 2010-talet.
Tillsammans med sin gamla tränare Jorma Manninen har Kirvesniemi skrivit en bok där duon går ut hårt mot det nuvarande systemet, som enligt dem misslyckats med att förädla nya skidtalanger.
De påpekar att Finland hade sjutton medaljörer i JVM under 2005–2012, men bara fem under 2013–2018. Senaste vinter var Eveliina Piippo närmast med en fjärde plats i JVM.
Enligt Kirvesniemi och Manninen beror det på att skidjuniorerna tränar helt fel. Enligt dem stirrar finländarna helt för mycket på träningsvolymen och tillbringar för mycket tid med att träna grunduthållighet. I unga år borde de ägna mer tid till att träna med hög intensitet – precis som man gjorde under Kirvesniemis tid.
Suck. Hört den förut? Seppo Räty anser att spjutkastarna tränar för lite styrka. Juha Väätäinen undrar varför distanslöparna springer så lite mängd. All respekt för Kirvesniemi och hans fjorton OS- och VM-medaljer, men hur mycket vet han ens om hur skidåkarna tränar nuförtiden?
Enligt Kirvesniemis och Manninens uppgifter tränar finländska juniorer i åldern 16– 20 år uppemot 85 procent lugn grunduthållighet, medan juniorerna i Norge bara tränar 65– 70 procent i lugn fart – resten av träningen sker med hög intensitet. Kirvesniemi berättar att den norska skidlegenden Vegard Ulvang skrattat då han hört (Kirvesniemis version av) hur finländarna tränar.
Jag vet inte varifrån Kirvesniemi och Manninen fått sina uppgifter, men det finns orsak att tvivla. Det stämmer åtminstone inte för tidernas mest framgångsrika vinterolympier Marit Bjørgen. I en färsk studie (Solli, Tønnessen, Sandbakk 2017) beskrivs Bjørgens träning utförligt. I tjugo års ålder tränade hon 522 timmar under ett år. Träningen bestod av 430 timmar grunduthållighet (82 procent) och 60 timmar fartuthållighet eller maximal uthållighet (11 procent). Resten var styrka, snabbhet och stödträning.
Under ett skede av sin karriär, mellan 23 och 25 års ålder, ökade Bjørgen den högintensiva träningen till cirka 80 timmar per år, samtidigt som den totala träningsvolymen översteg 700 timmar. Fartträningens andel var alltså inte mer än 10–11 procent. Det visade sig dock vara ett dåligt koncept och under sina mest framgångsrika år 2010–2014, i 30 till 34 års ålder, tränade hon totalt cirka 900 timmar per år, varav vilka 60 timmar var högintensiv träning (7 procent). Den övervägande delen var lugn uthållighetsträning.
Bjørgen är förstås en begåvning i särklass, ett naturfenomen – och eventuellt ett undantag som stärker regeln? Troligen inte.
I en annan norsk studie (Seiler, Kjerland 2004) deltog tolv manliga elitskidåkare i åldern 17–18 år som studerade vid ett skidgymnasium i Norge. Deras träning bestod till cirka 75 procent av lugn distansträning, 5 procent medelintensiv träning och 20 procent högintensiv träning. Den här polariserade träningsmodellen anses vara representativ, inte bara för norska, utan överlag för elitskidåkare. Den största skillnaden mellan juniorer och seniorer är att den totala träningsmängden blir större, men ökningen består till stor del av en större mängd lugn uthållighetsträning. Lugn är förstås ett relativt begrepp – en elitskidåkare håller ganska hög fart också i ett lugnt träningspass, vilket betyder att helhetsbelastningen oavsett är hög.
Den finländska träningskulturen skiljer sig på ett sätt från den norska: I Finland brukar man satsa på att bygga grunduthållighet och utmäta resultat först i vuxen ålder. Därför är det ovanligt med juniorstjärnor som slår igenom tidigt: Iivo Niskanen är ett undantag (precis som Kirvesniemi var under sin tid). Jag har dock fått tillräckligt med insyn i Niskanens träning för att kunna konstatera att det inte är en hisnande mängd högintensiv träning som ligger bakom framgångarna.
Tomma tunnor skramlar mest. Det är sant att längdåkningen inte längre har samma ställning i Finland, begåvningarna blir färre och konkurrensen har blivit hårdare då länder som USA nått världseliten. Det har säkert begåtts fel i träningen när det gäller vissa individer, men det finns dessvärre ingen universallösning som kan tillämpas för varje skidjunior i Finland.
Längdåkningen har förändrats under de senaste åren och sprint och masstart kräver mer snabbhet och kortvarig prestationsförmåga än de traditionella intervallstarterna. Den klassiska stilen kräver mer styrka i överkroppen än under Kirvesniemis tid, vilket är ett resultat både av produktutveckling och, främst, annorlunda banprofiler. Där har både tv och klimatförändringen spelat en roll. Om det är något skidjuniorerna borde prioritera kanske i högre grad än förut är det snabbhet, styrka och tekniska färdigheter – egenskaper som är svåra att utveckla efter tjugo år fyllda. Det är lättare att skaffa uthållighet som vuxen.