Att se offren i vitögat
Erik Poppes Utøya-film är emellanåt ohygglig, emellanåt gripande. Det är omöjligt att inte gråta. Den är det närmsta man kan komma att vara där.
DRAMA/THRILLER
Utøya 22 juli
★★★★★
Regi: Erik Poppe. Manus: Siv Rejenderam Eliassen & Anna BacheWiig & Poppe I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen m.fl.
Filmen om Utøya är en historia om mobiltelefoner och mord. Medan jag ser den inser jag att själva den historiska händelsen var som ur den ultimata skräckfilmen – ett gäng unga oskuldsfulla människor befinner sig isolerade på ö med en beväpnad galning som kallblodigt avrättar dem en efter en. Slakten pågick i 72 minuter och så länge pågår också filmen, som därmed sker så gott som i realtid och i en enda tagning.
Filmen inleds med drönarbilder av bombattacken mot regeringsbyggnaden i Oslo, och den ser enormt skadad ut. Sedan förflyttar vi oss till en regnig tältby på ett lerfält inne i en skog: Utøya. Det är idylliskt, som på en rockfestival en kall sommar.
Huvudpersonen är Kaja (en utmärkt Andrea Berntzen bär filmen på sina axlar), en mörkhårig, mogen sjuttonåring som tycker om att argumentera och inte orkar med sin dramatiska lillasyster Emelie. Hon börjar med att titta rakt in i kameran och till synes tilltala åskådarna, tills man inser att hon talar till sin mor i en handsfree. Hon säger: ”Ingen av er kommer någonsin att förstå vad som händer på Utøya.” Efter en inledande presentation av henne, hennes gäng och nya bekantskapen Magnus (Aleksander Holmen) hörs de första skotten och en våg av fasa sköljer över mig: så mycket adrenalin i blodet att jag blir illamående. För det här är det närmsta man kan komma att vara där.
Blind barnatro
Det är fascinerande att se hur unga de här barnen är, hur fulla av tillförsikt till samhället och vuxna. Ingen är så sårbar som ett barn av välfärdsstaten. Skräckfilmens instinkt kickar in i hyperfart: Spring, spring, spring, ring polisen, ring polisen, sluta tro att det är en övning, var inte så dumma och tafatta! Den blinda barnatron på att någon ska hjälpa dem: polisen, föräldrarna, vem som helst.
Det enda som kan ha förberett en för en sådan situation är krigserfarenhet, film och tv-spel. På sätt och vis tvingade Breivik ett helt samhälle in i ett grymt spel, genom att bete sig som man gör i ett sådant. Ruben Östlund brukar säga att människan är ett härmande djur och det tror man på när man ser Breiviks framfart: placera en absolut ensam människa i ett rum framför ett våldsspel och som deltagare på nätets värsta hatklubbar under hela uppväxten och se vad som blev resultatet.
Ett sämre Norge
Åsne Seierstads reportageroman En av oss kommer fram till många av filmens poänger. Att de människor som hjälpte andra klarade sig bäst, som mitt i kaoset talade om sina föräldrar och sina hem, som berättade berättelser. Seierstad har valt att skildra både Breiviks och offrens historier, men Erik Poppes version är mycket radikalare: han berättar endast offrens, bödeln har inget namn. Det känns befriande. En kvartsmiljon norrmän har redan sett filmen.
Emellanåt är den ohygglig, emellanåt gripande. Det är omöjligt att inte gråta. Poppe väljer den mest optimistiska historia som kanske finns att berätta, men mörk är den: 77 döda. 99 sårade. 300 med bestående psykiska skador. I dag är Norge ett mer främlingsfientligt land trots att hotet kom inifrån, från en norrman. Det var tryggheten som sköts sönder, tilltron till andra människor. Norge blev som Breivik ville ha det.
Greengrass och Netflix
Det märkliga sammanträffandets lag som gör att flera filmer om samma ämne ofta uppkommer samtidigt innebär att Carl Javérs Rekonstruktion Utøya, en svensk dokumentärversion där överlevarna själva berättar sina berättelser i ett Dogvillescenario, har premiär i Sverige i dag. Den har jag inte sett. Däremot har jag sett Paul Greengrass dramafilm 22 July som hade premiär direkt på Netflix för en vecka sedan. Den filmen följer Seierstads bok; hon har varit en av filmens manusförfattare och har dokumenterat rollfigurerna som bär sina riktiga namn. Breivik är en av huvudpersonerna, jämte ett av offren för hans attack, Viljar (Jonas Strand Gravli).
Filmerna kompletterar varandra för Greengrass film handlar mycket om det juridiska och politiska efterspelet, om hur försvarsadvokaten Geir Lippestad och statsministern Jens Stoltenberg reagerade och hur offren försöker rehabilitera sig. Anders Danielsen Lie som spelar Breivik är fasansfullt bra och porträttlik, liksom hans försvarsadvokat (Jon Øigarden), medan Stoltenberg är orättvist stolpig. Tyvärr har Netflix insisterat på att de norska skådespelarna talar engelska, och filmen är en lektion i varför modersmålet är viktigt för skådespelare. Men det är en stark film, som försöker att inte vara spekulativ och lyckas okej. Se helst båda, men om du bara ser en enda film om Utøya bör det vara Poppes.