Mikrotonalt laboratorium

SAMTIDA KONSTMUSIK

Mikrofest

Grisell Macdonel, kontrabas, Teemu Mastovaara, cello, Juhani Räisänen, zorm, Juho Laitinen, cello, Janne Valkeajoki, dragspel, Korvat Auki-föreningens medlemmar m.fl. Öppningskonsert i Den fria konstens rum 17.10.

Avståndet mellan samma ton på olika höjder mäts i oktaver. En oktav indelas i tolv lika stora delar. Punkt slut. Ungefär det här får varje pianoelev lära sig under sin första lektion.

Men ack så mycken skada idén om liksvävande temperering har gjort. Den kläcktes på 1500-talet men blev utbredd på 1800-talet och kunde på 1900-talet redan uppfattas som styrande och likriktande. Åtminstone sedan andra världskriget har arbetet med att bryta upp med förlegade uppfattningar pågått för att åter kunna dryfta aspekter som stämning, färg och intonation i musiken, parametrar som aldrig var helt bortglömda även om de nog hamnade ordentligt på skam emellan.

Arbetet pågår alltjämt. Det tilltagande intresset för mikrotonaliteten som fenomen är ett tydligt tecken och som ett led i processen ordnar musikföreningen Korvat auki en festival för mikrotonal musik, som med nio föreläsningar eller diskussioner och två konserter lika gärna kunde liknas vid ett seminarium eller en (mini)kongress.

Öppningskonserten blandade friskt inslag av komponerad, improviserad och inspelad musik. De improviserade inslagen var i sig roliga om än exkluderande. Överraskande mycket kom att handla om timbre (tonfärg) på ett sätt som gjorde att man kunde fråga sig vilka mikrotonala element som på riktigt var relevanta. Juhani Räisänens egenhändigt utvecklade zorm (pekskärm med dammsugarslang) producerade ett ljud som liknade en blandning av theremin, hammond och distgitarr.

De komponerade inslagen gav större behållning: Teemu Mastovaaras mikrotonala uvertyr för cello och kontrabas var rolig i något som liknade F-dur. Matilda Seppäläs Meno för dragspel utforskade huvudsakligen två (konfliktfyllda) toner åt gången och fick en intensiv tolkning av Janne Valkeajoki. Marc Sabats Les Duresses – Intonation after Morton Feldman #2 (i tolkning av Juho Laitinen) utgjorde den typen av musik som jag associerar med genren: intervaller och sonoriteter som man får lystra till, musik där lyssnaren ges tid att smaka på det hörda. Tuomas Kettunens Sketches for electronics var soundmässigt som mikrointervaller i jazzkontext, en syntes av Stevie Wonders och Herbie Hancocks syntsound, med tacksamma rytmiska lekar inflikade.

Onsdagens konsert ägde rum under jorden, men fredagens konsert som äger rum ovan jord (Myymälä 2, Nylandsgatan 23) tilltalar förhoppningsvis en större publik.