Pinnstolen är en praktisk vardagsmöbel
Med sin smäckra form och praktiska bekvämlighet är pinnstolen en av våra mest använda möbler. De flesta har en i sin ägo. Mats Palmquist har fler än så – närmare bestämt 80 stycken. Nu har han samlat sin kunskap om denna älskade stol i en bok.
Pinnstolar kan se väldigt olika ut. Deras historia sträcker sig till mitten av 1800talet, då snickare började tillverka lätta stolar av svarvade pinnar.
Många pinnstolar är anonyma, som den bruna till vänster, medan vissa har blivit eftertraktade designmöbler, som Arka (i mitten) ritad av Yngve Ekström 1955 och den moderna stolen Zigzag, formgiven av Markus Johansson.
Pinnstolen är en riktig klassiker. Den ropas visserligen inte in för rekordsummor på fina auktioner eller orsakar uppslitande bråk vid arvsskiften. Den är en billig trotjänare som fyller sin funktion i det tysta. Det är inte många som tänker på dess ursprung eller historia. Den bara finns där. Pålitlig, slitstark – men lite anonym. Det vill Mats Palmquist ändra på.
– Jag har alltid varit intresserad av möbler och hantverk och går mycket på loppisar. Jag märkte att man ofta kunde hitta fina stolar för en billig peng. Men det var svårt att få reda på något om ursprunget, säger han.
Han började göra egna efterforskningar och blev allt mer förtjust i stolarna med de enkla och luftiga formerna. Snart väcktes tanken på att samla allt han fick reda på i en bok.
– Jag tänkte att om ingen annan har skrivit en bok om pinnstolar får jag väl göra det själv.
Det blev ett projekt som fick ta tid. Mats Palmquist har bunkrat stolfakta under 20 års tid. Resultatet är nu färdigt och heter Träsmak – en bok om svenska pinnstolar.
Berättar en historia
Pinnstolen är en produkt som manifesterar en viktig del av vår nordiska historia – den om när vi övergick från jordbruks- till industrisamhälle. Den som startade alltsammans var Henriette Killander, herrgårdsfru på Hooks gård i Svenarums socken i Småland. Någon gång runt 1850 bad hon en möbelsnickare att tillverka en stol efter hennes egna skisser. Hon hade förmodligen sett en brittisk Windsor-stol, en elegantare variant av pinnstol, och blivit inspirerad.
– Var hon fick idén till sin ritning vet man inte säkert. Men kanske i Eksjö där det fanns en snickare som tillverkade stolar efter engelsk och amerikansk förlaga. Eller så såg hon någon möbel hos en bekant.
Hur som helst blev Henriette Killanders sex stolar starten på en trend och exportsuccé. För snart exploderade populariteten och från småskaligt snickrande på beställning tog den industriella tillverkningen fart.
– Att den blev en sådan framgång beror på flera saker. Bönderna i Småland behövde göra något under vinterhalvåret, att tillverka stolar hemma i verkstaden blev en perfekt och lönsam syssla.
Omfattande export
Materialet fanns i skogen och det var enkelt att tillverka sin egen svarv och sätta i gång. Under 1800-talet när Sverige genomgick svåra svältår räddade stoltillverkningen bokstavligen livet på många familjer. Det växte upp små möbelfabriker överallt.
– Ett tag var pinnstolar Sveriges största exportkälla. Stolfabrikerna i Småland var först ut med vad som senare skulle bli Ikeas signum; platta paket med möbler i delar som kunden sedan fick sätta ihop själv.
Det berodde på att tullarna var lägre om man endast exporterade trädelar i stället för färdiga möbler. Det skeppades pinnstolar så långt som till de brittiska kolonierna.
– En gång hittade jag ett exemplar när vi var på semester i Sydafrika. Min familj blir väl inte alltid superförtjust när jag tittar under sitsen efter stämplar när vi är på restauranger eller hotell, skrattar Mats Palmquist.
Märkta ibland
Det där med stämplarna är viktigt om man vill veta varifrån stolen kommer. Många är helt omärkta, men har man tur har fabriken satt sin signatur där. Eller så får man satsa på någon modell som ritats av en känd formgivare.
– Det finns modeller som man känner igen direkt, som Carl Malmstens Lilla Åland eller Ilmari Tapiovaaras Fanett till exempel.
Just Lilla Åland bidrog till att höja statusen på pinnstolen. Massproduktionen runt förrförra sekelskiftet och populariteten bland vanligt folk hade nämligen gjort att stolen lämnat de fina herrgårdssalongerna och blivit lite av ett slit- och slängföremål. Men så plockade funktionalisterna upp den, ändrade formen lite och ställde ut den på Stockholmsmässan 1930. 1942 kom Lilla Åland och vips var pinnstolen insläppt i finrummen igen.
– Sedan hade den en fin period under 1950-talet. Kriget var slut och framtidstron stor. Det var en dynamisk designperiod med kreativa formgivare som Yngve Ekström, som ligger bakom Pinnockio och Arka.
Den senare är mer av en ”pinnfåtölj” än stol och fortfarande ett hett eftertraktat föremål – både som begagnad och nytillverkad. Men Mats Palmquist har en annan favorit signerad Yngve Ekström: Bobino. I alla fall i dag.
– Jag brukar säga olika varje gång jag får frågan.
Han spår att pinnstolen har framtiden för sig.
– Intresset ökar. Jag tror att det enkla, okonstlade vinner i längden. Pinnstolen är helt enkelt komplett.
22.10 Anna-Lisa Randström 90 år, bortrest