Eng­els­ka lak­rits­kon­fek­ter i mäng­der och mas­sor.

Det är vad sce­no­gra­fen Sven Ha­ralds­son de­ko­re­rar sce­nen med när Svens­ka Te­a­tern sät­ter upp sa­gan om Hans och Gre­ta. Trots att publi­ken fres­tas av åt­ta­hund­ra enor­ma ka­ra­mel­ler, skall tand­lä­ka­re och för­äld­rar in­te be­hö­va oroa sig. – Go­di­set är en me­tod för

Hufvudstadsbladet - - Nyheter - Hur bar­nan­pas­sad är fö­re­ställ­ning­en?

Ett hav av eng­elsk lak­rits­kon­fekt, när­ma­re be­stämt 800 färg­gran­na ka­ra­mel­ler av skum­gum­mi fyl­ler Svens­ka Te­a­terns scen. Om en vec­ka blir det pre­miär här för en fan­ta­si­full dra­ma­ti­se­ring av brö­der­na Grimms klas­sis­ka be­rät­tel­se om sys­ko­nen Hans och Gre­ta som läm­nas åt sitt öde i sko­gen. Den tys­ka folk- sa­gan, som för förs­ta gång­en gavs ut 1812, är en skräm­man­de be­rät­tel­se som här­stam­mar från en tid då det var hung­ers­nöd. Re­gis­sö­ren och ko­re­o­gra­fen Ja­kob Höglund fick tag på Lu­cy Kirkwoods av­dam­ma­de ver­sion som gjor­des för Na­tio­nal Theat­re i Lon­don för någ­ra år se­dan och tyck­te den pas­sa­de hans es­te­tik. Att sa­gan är skräm­man­de ser han in­te som nå­got hin­der.

– Som barn läng­tar man ef­ter att få bli skrämd, det är där­för man vill hö­ra sa­gor. Barn vill hö­ra om häx­or och bli ja­ga­de. Det gäl­ler för­stås att hit­ta rätt ba­lans, sä­ger Hög­ström och fort­sät­ter:

– Även om det är en mörk och dys­ter saga in­ne­hål­ler den ock­så myc­ket hu­mor. Det är en fin och rö­ran­de be­rät­tel­se om två barn som blir ut­sat­ta för hemsk­he­ter, som de tar sig ige­nom och går star­ka­re ur. De vux­na be­ter sig verk­li­gen som barn, vil­ket gör att bar­nen blir tvung­na att be­te sig som vux­na. Jag gil­lar att Hans och Gre­ta får bli star­ka fö­re­bil­der och verk­li­ga hjäl­tar, sä­ger Höglund. – He­la min ge­stalt­ning ba­se­rar sig på lek. Vår es­te­tik är ock­så väl­digt lek­full, vi job­bar in­te med na­tu­ra­lism. Trots att be­rät­tel­sen hand­lar om hems­ka sa­ker får publi­ken se att vi le­ker fram, sä­ger Ja­kob Höglund.

I den klas­sis­ka sa­gan loc­kar häx­an till sig bar­nen med god­sa­ker med av­sikt att gö­da upp dem, till­re­da dem i en ugn och slut­li­gen äta upp dem. Höglund av­slö­jar att ug­nen i den­na ver­sion är le­van­de och be­står av två skå­de­spe­la­re som till­sam­mans bil­dar en rys­sugn.

Trots de enor­ma mäng­der­na go­dis på sce­nen kan tand­lä­ka­re och be­kym­ra­de för­äld­rar än­då pus­ta ut – söt­sa­ker­na står in­te för nå­got po­si­tivt, tvärtom.

– Det är klart att publi­ken kom­mer att bli fres­tad och att de jät­te­li­ka ka­ra­mel­ler­na ger en wow-ef­fekt. Go­di­set är en me­tod för häx­an att lu­ra med sig bar­nen hem, men bar­nen över­lis­tar hen­ne än­då.

Sin va­na tro­gen ut­lo­var Höglund en fart­fylld fö­re­ställ­ning trots att den spe­las av ba­ra sex skå­de­spe­la­re. Hans grund­tänk är väl­digt ko­re­o­gra­fiskt med myc­ket rö­rel­se och fart.

Häxa med tal­för­bud

I sminkrum­met tar hjär­tat ett ex­tra skutt vid åsy­nen av häx­an med sin

I syn­ner­het när det gäl­ler en barn­publik, som kanske be­sö­ker te­a­tern för förs­ta gång­en, är det vik­tigt att job­ba med kon­tras­ter och över­rask­ning­ar.

Sven Ha­ralds­son,

sce­no­graf

sto­ra nä­sa och sitt otäc­ka strut­hu­vud. Marcus Groth som pre­cis fått masken fast­lim­mad på an­sik­tet har tal­för­bud för att masken ska ta sin form och hål­las på plats. I sy­a­tel­jén till­ver­kas än­nu de sista ko­sty­mer­na, i skå­de­spe­lar­nas lo­ger häng­er de som re­dan är fär­di­ga, och ta­pet­se­rar­na läg­ger sista han­den vid bok­stä­ver­na. Bok­stä­ver­na är le­van­de, de har ögon och mun och är lud­na. Dem för­sö­ker brö­der­na Grimm, som i den­na ver­sion fak­tiskt är sju till an­ta­let, fånga med en röd håv till en saga. Rek­vi­si­tan har of­ta fle­ra oli­ka funk­tio­ner – en kopp är till ex­em­pel ock­så ett in­stru­ment, en kud­de är ock­så en hatt och den ro­sa spa­get­tin som den ela­ka styv­mo­dern bju­der på är egent­li­gen två jät­te­långa mas­kar som når över he­la sce­nen.

Ja­kob Höglund, sce­no­gra­fen Sven Ha­ralds­son och ko­stym­de­sig­nern Hei­di Wi­kar är ett sam­man­svet­sat team som ti­di­ga­re har job­bat ihop med Som­mar­bo­ken på Lil­la Te­a­tern som ha­de pre­miär i vå­ras, Storm­skärs Ma­ja på Åbo svens­ka Te­a­ter samt Bil­ly El­li­ot och Djung­el­bo­ken på Svens­ka Te­a­tern. Tri­on sä­ger sig ha in­spi­re­rats myc­ket av varand­ra och de ti­di­ga­re ar­be­ten de gjort till­sam­mans.

– Jag har ock­så in­spi­re­rats av mi­na eg­na tre barn. Min sex­å­ring har gett mig många idéer och har fått färg­läg­ga skis­ser till ko­sty­mer­na. Jag har ock­så fun­de­rat myc­ket på hur jag ska kun­na över­ras­ka publi­ken vi­su­ellt med oli­ka ef­fek­ter, till ex­em­pel hur nå­got stud­sar el­ler kip­par och sti­ger upp. Det ska hän­da nå­got spän­nan­de med jäm­na mel­lan­rum, sä­ger Hei­di Wi­kar.

Go­dishus som väx­er

Ef­ter rund­tu­ren till sy­a­tel­jén och verk­sta­den för­flyt­tar vi oss till­ba­ka till sce­nen. I ku­lis­ser­na hit­tar vi ock­så ett li­tet go­dishus, la­gom stort att hål­las upp mel­lan hän­der­na. Men huset väx­er och tar se­na­re en an­nan skep­nad.

– Vi har job­bat en del med att för­skju­ta ska­lan. När man ser huset på håll i sko­gen är det först li­tet för att se­dan på ett ma­giskt sätt för­vand­las till ett enormt go­dishus. I syn­ner­het när det gäl­ler en barn­publik, som kanske be­sö­ker te­a­tern för förs­ta gång­en, är det vik­tigt att job­ba med kon­tras­ter och över­rask­ning­ar. Vi ska bju­da på ma­gi, sä­ger Sven Ha­ralds­son.

”Ål­dern spe­lar ing­en roll”

När han bör­ja­de ri­ta upp sce­no­gra­fin var han ”tvung­en” att kö­pa en mas­sa go­dis som han mät­te upp och an­pas­sa­de i rätt stor­lek för sce­nen.

– Sen var jag ju tvung­en att äta upp det. Som du ser gil­lar jag eng­elsk kon­fekt, sä­ger han med ett snett le­en­de.

Lek är ett ord som fö­re­kom­mer of­ta un­der vå­ra sam­tal på te­a­tern. Att Hans och Gre­ta spe­las av me­del­ål­ders skå­de­spe­la­re kom­men­te­rar Höglund så här:

– När vi le­ker fram en fö­re­ställ­ning, spe­lar var­ken ål­der el­ler kön nå­gon roll i roll­be­sätt­ning­en. Jag har kon­cen­tre­rat mig på vem som har den in­tres­san­tas­te per­son­lig­he­ten, vem som är mest Hans och Gre­ta.

Det är lätt att hål­la med ho­nom om att ål­dern in­te spe­lar nå­gon roll. När vi ki­kar in i Ri­ko Eklund­hs loge har han pre­cis klätt om sig till Hans. När han drar på sig sin röd­bru­na pa­ge­pe­ruk får han ge­nast nå­got pojk­ak­tigt över sig.

– Jag trod­de in­te att jag i me­del­ål­dern läng­re skul­le spe­la barn. Re­dan för drygt tio år se­dan tyck­te jag att jag var för gam­mal för att spe­la ung. An­na Hul­tin, som spe­lar Gre­ta, och jag är fak­tiskt gam­la klass­kam­ra­ter så vi är pre­cis li­ka gam­la i verk­li­ga li­vet.

Eklundh tyc­ker att sensmo­ra­len i pjäsen är an­norlun­da än den i den ur­sprung­li­ga sa­gan.

– Vi har en sång där vi sjung­er: vi har varand­ra, det kan ing­en änd­ra. Att hjäl­pa varand­ra, ta stöd av varand­ra och in­te läm­na nå­gon en­sam är det jag tol­kar som bud­ska­pet i den här fö­re­ställ­ning­en.

av ka­ra­mel­ler­na får du i ett vi­de­oklipp på HBl.fi.

JEN­NY JäGERHORN-TABERMANN

jen­ny.ja­ger­[email protected]

FOTO: LEIF WECK­STRöM

Ko­stym­de­sig­nern Hei­di Wi­kar vi­sar upp en av ka­ra­mell­ko­sty­mer­na.Marcus Groth som spe­lar Häx­an får masken fast­lim­mad.

FOTO: LEIF WECK­STRöM

Foto: leiF WecK­ström

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.