Engelska lakritskonfekter i mängder och massor.
Det är vad scenografen Sven Haraldsson dekorerar scenen med när Svenska Teatern sätter upp sagan om Hans och Greta. Trots att publiken frestas av åttahundra enorma karameller, skall tandläkare och föräldrar inte behöva oroa sig. – Godiset är en metod för
Ett hav av engelsk lakritskonfekt, närmare bestämt 800 färggranna karameller av skumgummi fyller Svenska Teaterns scen. Om en vecka blir det premiär här för en fantasifull dramatisering av bröderna Grimms klassiska berättelse om syskonen Hans och Greta som lämnas åt sitt öde i skogen. Den tyska folk- sagan, som för första gången gavs ut 1812, är en skrämmande berättelse som härstammar från en tid då det var hungersnöd. Regissören och koreografen Jakob Höglund fick tag på Lucy Kirkwoods avdammade version som gjordes för National Theatre i London för några år sedan och tyckte den passade hans estetik. Att sagan är skrämmande ser han inte som något hinder.
– Som barn längtar man efter att få bli skrämd, det är därför man vill höra sagor. Barn vill höra om häxor och bli jagade. Det gäller förstås att hitta rätt balans, säger Högström och fortsätter:
– Även om det är en mörk och dyster saga innehåller den också mycket humor. Det är en fin och rörande berättelse om två barn som blir utsatta för hemskheter, som de tar sig igenom och går starkare ur. De vuxna beter sig verkligen som barn, vilket gör att barnen blir tvungna att bete sig som vuxna. Jag gillar att Hans och Greta får bli starka förebilder och verkliga hjältar, säger Höglund. – Hela min gestaltning baserar sig på lek. Vår estetik är också väldigt lekfull, vi jobbar inte med naturalism. Trots att berättelsen handlar om hemska saker får publiken se att vi leker fram, säger Jakob Höglund.
I den klassiska sagan lockar häxan till sig barnen med godsaker med avsikt att göda upp dem, tillreda dem i en ugn och slutligen äta upp dem. Höglund avslöjar att ugnen i denna version är levande och består av två skådespelare som tillsammans bildar en ryssugn.
Trots de enorma mängderna godis på scenen kan tandläkare och bekymrade föräldrar ändå pusta ut – sötsakerna står inte för något positivt, tvärtom.
– Det är klart att publiken kommer att bli frestad och att de jättelika karamellerna ger en wow-effekt. Godiset är en metod för häxan att lura med sig barnen hem, men barnen överlistar henne ändå.
Sin vana trogen utlovar Höglund en fartfylld föreställning trots att den spelas av bara sex skådespelare. Hans grundtänk är väldigt koreografiskt med mycket rörelse och fart.
Häxa med talförbud
I sminkrummet tar hjärtat ett extra skutt vid åsynen av häxan med sin
I synnerhet när det gäller en barnpublik, som kanske besöker teatern för första gången, är det viktigt att jobba med kontraster och överraskningar.
Sven Haraldsson,
scenograf
stora näsa och sitt otäcka struthuvud. Marcus Groth som precis fått masken fastlimmad på ansiktet har talförbud för att masken ska ta sin form och hållas på plats. I syateljén tillverkas ännu de sista kostymerna, i skådespelarnas loger hänger de som redan är färdiga, och tapetserarna lägger sista handen vid bokstäverna. Bokstäverna är levande, de har ögon och mun och är ludna. Dem försöker bröderna Grimm, som i denna version faktiskt är sju till antalet, fånga med en röd håv till en saga. Rekvisitan har ofta flera olika funktioner – en kopp är till exempel också ett instrument, en kudde är också en hatt och den rosa spagettin som den elaka styvmodern bjuder på är egentligen två jättelånga maskar som når över hela scenen.
Jakob Höglund, scenografen Sven Haraldsson och kostymdesignern Heidi Wikar är ett sammansvetsat team som tidigare har jobbat ihop med Sommarboken på Lilla Teatern som hade premiär i våras, Stormskärs Maja på Åbo svenska Teater samt Billy Elliot och Djungelboken på Svenska Teatern. Trion säger sig ha inspirerats mycket av varandra och de tidigare arbeten de gjort tillsammans.
– Jag har också inspirerats av mina egna tre barn. Min sexåring har gett mig många idéer och har fått färglägga skisser till kostymerna. Jag har också funderat mycket på hur jag ska kunna överraska publiken visuellt med olika effekter, till exempel hur något studsar eller kippar och stiger upp. Det ska hända något spännande med jämna mellanrum, säger Heidi Wikar.
Godishus som växer
Efter rundturen till syateljén och verkstaden förflyttar vi oss tillbaka till scenen. I kulisserna hittar vi också ett litet godishus, lagom stort att hållas upp mellan händerna. Men huset växer och tar senare en annan skepnad.
– Vi har jobbat en del med att förskjuta skalan. När man ser huset på håll i skogen är det först litet för att sedan på ett magiskt sätt förvandlas till ett enormt godishus. I synnerhet när det gäller en barnpublik, som kanske besöker teatern för första gången, är det viktigt att jobba med kontraster och överraskningar. Vi ska bjuda på magi, säger Sven Haraldsson.
”Åldern spelar ingen roll”
När han började rita upp scenografin var han ”tvungen” att köpa en massa godis som han mätte upp och anpassade i rätt storlek för scenen.
– Sen var jag ju tvungen att äta upp det. Som du ser gillar jag engelsk konfekt, säger han med ett snett leende.
Lek är ett ord som förekommer ofta under våra samtal på teatern. Att Hans och Greta spelas av medelålders skådespelare kommenterar Höglund så här:
– När vi leker fram en föreställning, spelar varken ålder eller kön någon roll i rollbesättningen. Jag har koncentrerat mig på vem som har den intressantaste personligheten, vem som är mest Hans och Greta.
Det är lätt att hålla med honom om att åldern inte spelar någon roll. När vi kikar in i Riko Eklundhs loge har han precis klätt om sig till Hans. När han drar på sig sin rödbruna pageperuk får han genast något pojkaktigt över sig.
– Jag trodde inte att jag i medelåldern längre skulle spela barn. Redan för drygt tio år sedan tyckte jag att jag var för gammal för att spela ung. Anna Hultin, som spelar Greta, och jag är faktiskt gamla klasskamrater så vi är precis lika gamla i verkliga livet.
Eklundh tycker att sensmoralen i pjäsen är annorlunda än den i den ursprungliga sagan.
– Vi har en sång där vi sjunger: vi har varandra, det kan ingen ändra. Att hjälpa varandra, ta stöd av varandra och inte lämna någon ensam är det jag tolkar som budskapet i den här föreställningen.
av karamellerna får du i ett videoklipp på HBl.fi.
JENNY JäGERHORN-TABERMANN
jenny.jagerhorn@hbl.fi