Föråldrad praxis hämmar kyrklig förvaltning

KYRKAN Jan-Erik Eklöf (HBL 15.10) är ute i ett angeläget ärende i det han efterlyser aktivt röstningsbeteende i de stundande församlingsvalen.

Varje uppställd kandidat i församlingsvalet är värd en djup bugning, särskilt som antalet kandidater nu är färre än någonsin. Det är dock för enkelt att söka orsaken till denna nedgång och till det låga valdeltagandet i ett dalande intresse för den kyrkliga sfären i allmänhet. Mer handlar det om att den kyrkliga förvaltningen dras med alltför många förlamande strukturer från en förgången tid.

Det som allra gruvligast belastar den kyrkliga förvaltningen är kyrkoherdarnas absurt omfattande maktbefogenheter. En kyrkoherde har i dag ett överlägset större svängrum än någon annan offentligt anställd tjänsteman. Att kyrkoherden som församlingens ”vd” – och arbetsledare för de anställda – både bereder varje beslut och sedan som församlingsrådets ordförande leder diskussionen och vid behov lägger den avgörande rösten i ett ärende är despoti, inte demokrati. Där ledarskapet är upplyst beror det därför sällan på en välfungerande demokratisk process som gallrat fram det

Ofta handlar det närmast om god tur – välsignelse, på kyrkligt språk – om kyrkoherden råkar besitta både ledarbegåvning och lyhördhet för såväl förtroendevaldas som anställdas kompetens. För inte heller en ledarskapsutbildning som allt mer betonar ett ”andligt ledarskap” framför gedigen administrativ kompetens verkar i dag ge kyrkoherdarna behövliga redskap.

Då de kyrkliga förtroendevaldas mandat är erkänt svagt på alla nivåer, från en enskild församling till kyrkomötet, är det inte i nuläget ett alternativ att göra kyrkoherdarna till ”andliga ledare” utan administrativ makt och därmed utan ansvar. Kyrkan hanterar årligen nästan en miljard euro i skattemedel och någon ska stå till svars för hur de används.

Återstår därmed att se på den andra stora defekten i kyrkans beslutsgång, domkapitlen. Dessa ska övervaka, korrigera och vid behov bestraffa kyrkoherdar som av okunskap eller maktfullkomlighet inte fullföljer sina administrativa förpliktelser eller missbrukar sin tjänsteställning på ett sätt som inte följer god förvaltningssed eller lag och förordningar.

Nu består domkapitlens personal nästan utan undantag

❞ Det som allra gruvligast belastar den kyrkliga förvaltningen är kyrkoherdarnas absurt omfattande maktbefogenheter.

av nära kolleger, vänner, studiekamrater och ofta rent av släktingar till prästerskapet i allmänhet och till kyrkoherdarna i synnerhet. Det vore en omänsklig bedrift av domkapitlen att under dessa förutsättningar kunna fullfölja sitt övervakningsuppdrag i enlighet med andan i förvaltningslagen och rättssamhällets krav på jämlikhet. Domkapitlens arbete är besudlat med risken för nepotism, jäv och andra liknande situationer som angränsar till korruption.

För att stärka förtroendet för den kyrkliga demokratin borde därför domkapitlen fråntas sin juridiska myndighetsställning och kyrkoherdarnas tjänsteutövande ställas direkt under förvaltningsdomstolarna. Detta skulle inte bara främja allmän ordning och reda utan också sänka tröskeln för polisanmälan i grova fall av överträdelser. Så skulle kyrkoherdarna åtminstone vad gäller tjänsteansvar vara jämställda med övriga offentligt anställda i chefsposition. Det skulle åtminstone inte försämra förutsättningarna för ett gott samarbete mellan ett insiktsfullt församlingsråd och en kompetent kyrkoherde.