En järndos av egensinnig kreativitet
Idén att bjuda in österrikaren HK Gruber, en av samtidens mest kreativa musikfigurer, som gäst med Avanti var på allt sätt motiverad, skriver Mats Liljeroos. KLASSISK MUSIK
Avanti
Dirigent och sångsolist HK Gruber. Weill, Eisler, Andriessen, Gruber. Tempelplatsens kyrka 18.10.
Hur många konstmusikkomponister sjunger sina egna, och andras, verk? Knappast fler än en och idén att bjuda in en av samtidens mest egensinnigt kreativa musikfigurer, den urwienska tonsättaren, sångaren, dirigenten och kontrabasisten HK Gruber (f. 1943) var en stilig fjäder i Avantis hatt och att besöket var mer än motiverat skvallrar den pinsamt fåtaliga publiken tydligt om.
Huvudstadsregionens trogna konsertbesökare känner uppenbarligen inte till Gruber och när förhandsinformationen varit relativt sparsam och det fysiska forumet, Tempelplatsens kyrka, knappast det optimala – Gamla studenthuset eller sommarfestivalen i Borgå hade lämpat sig bättre för den här typens satsning – gick det som det gick.
Den gladlynte Gruber lät sig dock inte nedslås utan serverade sin publik en järndos chansonniersång – en chansonnier kan syssla med såväl franskspråkiga visor som en mot talsång vettande kabarésång – samt ett dito infopaket om Kurt Weill, Hanns Eisler och det sena 20-talets Berlin. Gruber har spelat in nämnda herrars musik och de nu valda numren speglade väl hur Weimarrepublikens optimistiska diversitet mycket snart skulle övergå i något helt annat.
Weills foxtrot Berlin im Licht – texten för en gångs skull inte av Brecht utan av Weill själv – är ett beställningsverk för en elljusfestival, medan Öl-Musik (Die Muschel von Margate) är en svidande uppgörelse med ett känt oljebolag. De tre balladerna signerade Schönbergeleven Hanns Eisler (bland dem Ballade von der Wohltätigkeit till Kurt Tucholskys text) spann vidare på den samhällskritiska linjen och smått kusligt är det att notera vilken aktualitet tematiken ånyo erhållit.
Expressivt kraxande
Grubers eget internationella hitstycke Frankenstein (1977) – med underrubriken ”Pandemonium för chansonnier och ensemble” – tar avstamp i H. C. Artmanns milt sagt mångbottnade ”barndikter”, där allehanda monster och suspekta figurer passerar revy, och att stycket av allt att döma inte gjorts tidigare i Finland är onekligen ägnat att förvåna.
Stilistiskt mixar Gruber, på bekant sätt, glatt element från den konst- och populärmusikaliska sfären och slutresultatet är en sällsamt tidlös legering, där bruket av allehanda barninstrument – en försvarlig mängd tutade Gruber själv i – underströk helhetens smått absurda grundton, som fick sin guldkant av Grubers expressivt kraxande, om än onödigt nermixade, röst.
En annan egensinnig estetisk mångkampare, holländaren Louis Andriessen (f. 1939), satt mitt i prick i sammanhanget. Workers Union (1975), med underrubriken ”symfoniskt stycke för vilka högljudda instrument som helst”, framförs utan dirigent och den lika geniala som effektiva idén är att rytmiken är minutiöst noggrant noterad, medan tonhöjden är angiven endast i upp- och nedåtgående rörelser.
Stycket låter med andra ord olika varje gång det framförs, samtidigt som Andriessen på ett smart sätt understryker kraftfullheten i den kollektiva röst som sinsemellan olikartade (samhälleliga) stämmor i bästa fall kan utmynna i. Avanti, som denna gång fick klara sig utan sina RSOmusiker som var upptagna på annat håll, hade på det hela taget en bra kväll och speciellt skoj var det att notera den från UMO inlånade namnstarka saxofonisttrion.