Den klu­ri­ga ke­ru­ben

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - MADAME M.

Tav­lan är in­hand­lad på ef­ter­mid­da­gen. Egent­li­gen är den en plansch i en vac­ker in­ram­ning. Den fö­re­stäl­ler en li­ten ke­rub, av­por­trät­te­rad från si­dan med hö­ger fot fram och med en flöjt i väns­ter hand. Ke­ru­ben är knub­big, med mörkt loc­kigt hår, bru­na ögon och små ving­ar på ryg­gen. Det som gör den spe­ci­ell är att an­sikts­ut­tryc­ket på ke­ru­ben är fi­nur­ligt, nå­got klu­rigt, som om ke­ru­ben var på väg att gö­ra hyss. Bu­sigt hem­lig­hets­full. Ing­en van­lig ke­rub in­te! Och det är just där­för som den fal­ler mig i sma­ken.

Instu­vad i bi­lens bak­luc­ka lig­ger den nu, all­de­les tyst me­dan jag mås­te kon­cen­tre­ra mig på bil­kö­ran­det. Det är kväll, mörkt, blå­sigt och reg­nigt i in­nersta­den. Ga­tu­lam­por­na speg­lar sig i vat­ten­pus­sar som re­flek­te­rar lju­set till­ba­ka. Blän­ker till och blin­kar. Ibland är det svårt att se ut ge­nom den reg­ni­ga vindru­tan. Jag har lo­vat skjuts ut till lan­det åt min son med flick­vän. Nu ser jag dem, två mör­ka si­lu­et­ter i ga­tu­hör­net in­vid kors­ning­en. De står tätt in­till varand­ra, ku­rar ihop och hop­par sen snabbt in i bi­len.

Bi­len för­vand­las plöts­ligt till en varm li­ten vagn. Vi ta­lar om vec­kan som gått och jag be­rät­tar om mitt im­puls­köp av den lil­la ke­ru­ben. Ung­do­mar­na vill ve­ta mer, vad är en ke­rub egent­li­gen? Jag för­sö­ker en­ligt bäs­ta för­må­ga för­kla­ra att or­det ke­rub lär här­stam­ma bå­de från la­ti­net, gre­kis­kan och hebre­is­kan och att de små fi­gu­rer­na främst upp­fat­tas som bib­lis­ka ängla­va­rel­ser, of­ta i form av knub­bi­ga och ro­sen­kin­da­de små­barn med ett vän­ligt och fram­för allt oskyl­digt an­sikts­ut­tryck. Nå­gon­stans i Wi­ki­pe­dia har jag läst att or­det ke­rub kan här­le­das till det as­sy­ris­ka språ­ket ki­ru­bu där det be­ty­der att va­ra nä­ra. Så­le­des upp­fat­tas ke­ru­ber­na va­ra föl­je­sla­ga­re och tjäns­te­an­dar åt Gud.

Bil­fär­den går bra och vi an­län­der ut till lan­det. Nu är vi hung­ri­ga. Reg­net öser ner. Vi ru­sar in med ma­tin­kö­pen och glöm­mer full­stän­digt bort den lil­la ke­ru­ben i bi­lens bak­luc­ka. Bor­det du­kas has­tigt, ma­ten pac­kas upp. Flick­vän­nen tän­der ett li­tet ljus.

– Vi har nå­got att be­rät­ta, sä­ger ung­do­mar­na, vi tän­ker gif­ta oss näs­ta vec­ka och det blir ett lunch­pa­us­bröl­lop!

Det tar en stund för mig att för­sö­ka för­stå vad ung­do­mar­na sä­ger. Ett lunch­pa­us­bröl­lop, vad är det? Jag bris­ter ut i skratt! Ett sånt fi­nur­ligt ord! Och vil­ka fan­tas­tis­ka ny­he­ter! Plöts­ligt kom­mer jag ihåg ke­ru­ben som än­nu lig­ger där­u­te i bi­lens bak­luc­ka. Ke­ru­ben lyfts in och pac­kas upp. – Här ser ni ho­nom, den klu­ri­ga ke­ru­ben! Sam­ti­digt fylls kö­ket av ljus och för­trol­lan­de flöjt­mu­sik. Ke­ru­ben har an­länt, han har kom­mit hem.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.