Den kluriga keruben
Tavlan är inhandlad på eftermiddagen. Egentligen är den en plansch i en vacker inramning. Den föreställer en liten kerub, avporträtterad från sidan med höger fot fram och med en flöjt i vänster hand. Keruben är knubbig, med mörkt lockigt hår, bruna ögon och små vingar på ryggen. Det som gör den speciell är att ansiktsuttrycket på keruben är finurligt, något klurigt, som om keruben var på väg att göra hyss. Busigt hemlighetsfull. Ingen vanlig kerub inte! Och det är just därför som den faller mig i smaken.
Instuvad i bilens baklucka ligger den nu, alldeles tyst medan jag måste koncentrera mig på bilkörandet. Det är kväll, mörkt, blåsigt och regnigt i innerstaden. Gatulamporna speglar sig i vattenpussar som reflekterar ljuset tillbaka. Blänker till och blinkar. Ibland är det svårt att se ut genom den regniga vindrutan. Jag har lovat skjuts ut till landet åt min son med flickvän. Nu ser jag dem, två mörka siluetter i gatuhörnet invid korsningen. De står tätt intill varandra, kurar ihop och hoppar sen snabbt in i bilen.
Bilen förvandlas plötsligt till en varm liten vagn. Vi talar om veckan som gått och jag berättar om mitt impulsköp av den lilla keruben. Ungdomarna vill veta mer, vad är en kerub egentligen? Jag försöker enligt bästa förmåga förklara att ordet kerub lär härstamma både från latinet, grekiskan och hebreiskan och att de små figurerna främst uppfattas som bibliska änglavarelser, ofta i form av knubbiga och rosenkindade småbarn med ett vänligt och framför allt oskyldigt ansiktsuttryck. Någonstans i Wikipedia har jag läst att ordet kerub kan härledas till det assyriska språket kirubu där det betyder att vara nära. Således uppfattas keruberna vara följeslagare och tjänsteandar åt Gud.
Bilfärden går bra och vi anländer ut till landet. Nu är vi hungriga. Regnet öser ner. Vi rusar in med matinköpen och glömmer fullständigt bort den lilla keruben i bilens baklucka. Bordet dukas hastigt, maten packas upp. Flickvännen tänder ett litet ljus.
– Vi har något att berätta, säger ungdomarna, vi tänker gifta oss nästa vecka och det blir ett lunchpausbröllop!
Det tar en stund för mig att försöka förstå vad ungdomarna säger. Ett lunchpausbröllop, vad är det? Jag brister ut i skratt! Ett sånt finurligt ord! Och vilka fantastiska nyheter! Plötsligt kommer jag ihåg keruben som ännu ligger därute i bilens baklucka. Keruben lyfts in och packas upp. – Här ser ni honom, den kluriga keruben! Samtidigt fylls köket av ljus och förtrollande flöjtmusik. Keruben har anlänt, han har kommit hem.