”Finland borde be döva om ursäkt”
”Dåliga” människor och deras gener gallrades bort i årtionden
De yngsta döva som utsattes för sterilisering, förbjöds att gifta sig och pressades till abort närmar sig i dag 70 år. Maija Koivisto vill att finska staten tar sitt ansvar och erkänner vad som inträffat. .
– Finland borde också be om ursäkt för förbudet mot att använda teckenspråk i dövundervisningen, säger Koivisto.
Det fanns också de som trots påtryckningarna vägrade bli steriliserade.
– Många kringgick äktenskapslagen genom att bli gravida, då tvingades prästen viga dem. Men en del måste då gå med på att steriliseras efter det.
Andra valde att ”leva i synd” som sambor och föda utomäktenskapliga barn, som inte ansågs passande på den tiden.
– Om vi inte behandlar de historiska oförrätterna som begåtts kommer vi inte framåt, säger Koivisto.
– Senast i dag fick jag höra om en mamma som pressats till att bli steriliserad efter att ha fött flera barn i slutet av 1960talet. En annan person berättade hur hans mamma i diskussion med andra kvinnor tecknade att hon blivit ”snip” och då tystnade alla, säger Maija Koivisto, lärare på Dövas folkhögskola.
Hon illustrerar ”snip” med att låta fingrarna forma två saxar ovanför bäckenet.
Steriliseringar, tvångsaborter och problem med att få gifta sig har länge varit ett känt trauma i döva kretsar. Nu anser Koivisto, och många med henne, att den finska staten borde ta sitt ansvar och erkänna de övergrepp som begåtts.
Äktenskapslagen från 1929 är en av de lagar som påverkat dövas liv i Finland. Människor som föddes döva fick inte gifta sig med varandra utan specialtillstånd av presidenten. Inte förrän 1969 ändrades den här lagen. Maija Koivisto har hört berättelser om döva kvinnor som ställts följande ultimatum: sterilisera dig, annars får du inte gifta dig.
– Fram tills nu har jag antagit att steriliseringarna gjordes på 1950 och 1960talet. Men jag har hört talas om ett fall på 1990talet där en läkare föreslog sterilisering åt sin döva patient.
I Dövas tidskrift har två kvinnor vittnat om att personal från kyrkan utövat påtryckning på dem. Det här är något Koivisto tycker man borde utreda.
– När min yngsta dotter föddes döv började jag reflektera över de här sakerna. Om motsvarande kränkningar begåtts mot män skulle det ha blivit ett hallå om saken. Tidigare har man tänkt att det är sorgligt att kvinnorna inte kan få barn. Jag tänker att det handlar om en våldsgärning och ett allvarligt människorätts brott som blivit accepterat.
Koivisto, som planerar att forska i statens kränkningar mot döva kvinnor, tycker det är dags att Finland ber om ursäkt.
– I år har frågan om en försoningsprocess varit aktuell under två seminarier.
Toppen av isberget
En annan lag som lett till förödande konsekvenser för 7530 kvinnor i Finland är steriliseringslagen från 1935. Enligt uppgifter som Koivisto fått, blev fjorton stycken döva kvinnor antingen uppmuntrade, pressade eller tvingade till sterilisering. Men det kan bara vara toppen av isberget.
– Den här aspekten har ingen forskat i tidigare. Det kan vara en fråga om kön. På den tiden var de flesta läkare och präster män.
Koivisto har även hört talas om en döv man som ska ha blivit steriliserad.
I lagen om sterilisering, som var i kraft ända till 1969, kunde sinnesslöa, sinnessvaga och sinnessjuka personer samt de som dömts för ”abnormt stark eller missriktad könsdrift” tvingas till sterilisering. Döva nämns inte alls. Däremot står det:
Sterilisering å person, som äger rättslig handlingsförmåga, må, även om de i §1 nämnda förutsättningarna saknas, på dennes ansökan tillåtas, där med fog kan befaras, att han i äktenskap får undermåliga barn.
I klarspråk betyder det här att döva kunde ansöka om sterilisering.
– I praktiken borde det ha betytt att personen själv önskade sterilisering, men i verkligheten gick det inte till så.
Att kyrkan enligt Koivisto möjligtvis haft en roll i steriliseringarna är något som det inte talats om så mycket.
– I Finland hade man en epok av oralism 1880–1970, då teckenspråk var förbjudet i skolorna. Då försvagades de dövas inlärningsresultat och mångas skriv och läskunnighet var svag. På den tiden fanns det heller ingen tolkningstjänst utan det var kyrkans dövarbetare (präster och diakonissor) som var tolkar och uträttade ärenden för döva.
Koivistos makes föräldrar har upplevt oralismen.
– Inlärningen fokuserade främst på att lära sig tala och i mycket mindre grad på andra ämnen. Bägge säger att deras nioåriga skolgång var förgäves. Finland borde också be om ursäkt för förbudet mot att använda teckenspråk i dövundervisningen, säger hon.
Att döva fortfarande i dag har utmaningar för att leva i det finska samhället blir tydligt under intervjun. Det är meningen att en tolk, som Folkpensionsanstalten ersätter, ska vara med under intervjun, men hen dyker aldrig upp. Det är inte första gången Maija Koivisto är med om det här.
– Jag befinner mig i en så pass lycklig position att jag kan kommunicera skriftligt. Men till exempel döva invandrare kanske inte kan tillräckligt god finska ännu, och många kan inte ens engelska.
Under intervjun löser vi den oväntade situationen genom att skriva till varandra på finska på en laptop.
Motstånd
Det fanns också de som trots påtryckningarna vägrade bli steriliserade.
– Många kringgick äktenskapslagen genom att bli gravida, då tvingades prästen viga dem. Men en del måste då gå med på att steriliseras efter det.
Andra valde att ”leva i synd”
som sambor och föda utomäktenskapliga barn, som inte ansågs passande på den tiden.
Finland har tidigare officiellt bett om ursäkt för vanvård av barn på skol- och barnhem. I höst blev det också klart att en sannings- och försoningskommission ska samla infor- mation om den tvångsförfinskning och diskriminering samerna fått utstå. Kommissionen har fått 1,5 miljoner euro ur statsbudgeten.
I Kanada har en liknande kommission utrett övergrepp mot ursprungsbefolkningen. Över 80 000 har fått ersättningar för fysiskt och psykiskt lidande.
”Underlägsna”
Ända fram till 1996 steriliserade Japan tiotusentals människor för att förhindra att det föds ”underlägsna avkomlingar”. Ofta skedde det utan offrens medgivande.
De flesta som steriliserades hade en funktionsvariation, andra led av spetälska, psykisk sjukdom eller hade bara problem med att bete sig. I år har många japanska offer krävt att den japanska staten tar sitt ansvar. Även Sverige har en mörk historia, då man steriliserade nästan 63 000 människor under åren 1935-1975. Den svenska staten har bett om ursäkt och betalat ut ersättningar till offren 1997.
I onsdags bad den norska staten officiellt om ursäkt för sin behandling av de så kallade tyskerjentene, kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater under andra världskriget. Efter kriget spärrades många kvinnor in för att ”förhindra” spridningen av könssjukdomar. På många ställen rakades även håret av kvinnorna. En del kvinnor som gift sig blev deporterade.
Enligt Maija Koivisto borde finska staten ge de döva offren ekonomisk kompensation för övergreppen.
– Jag tycker staten borde lova att vi får delta i alla beslut som berör oss och att man jobbar för att teckenspråkets ställning förbättras. Staten borde också bevilja pengar för utredningar inom dövsamfundet, exempelvis i terapeutiskt syfte.
Varför är det fortfarande tabu att tala om steriliseringarna? – Jag tror att man skäms över att man gått med på ingreppet. En man berättade för mig att steriliserade kvinnor blev kallade horor för att de kunde ha sex utan att behöva oroa sig för att bli gravida.
Också bland döva själva förekom åsikter om att man inte borde få bli gravid. Till exempel aktivisten Laina Vainola skrev så här i Kuuromykkäin lehti 1920:
Läkarvetenskapen har bevisat, att dövstumhet, blindhet, sinnesslöhet, abnorma och ärftliga sjukdomar har berott på dryckenskap, sedeslöshet och på dåliga livsvanor . ... Förpliktigar inte denna vår olycka, dövstumheten, oss olyckligt lottade, att göra något, så att inte olyckan och lidandet skall föras över till de efterkommande, så att man kan göra folket friskare, nyktrare och anständigare?
Maija Koivisto upplever att läkare än i denna dag ser dövhet som något icke önskvärt.
– Det smärtar mig att läkarvetenskapen ser på dövhet ur ett patologiskt perspektiv. Det kan jag inte identifiera mig med. Jag upplever att jag är en del av en språklig och kulturell grupp. Jag är väldigt glad över att jag föddes döv. Jag känner mig inte funktionshindrad och kan inte tänka mig något annat liv.
Nu när det talas mer om påtvingade aborter och steriliseringar tror hon att fler vill berätta om sina egna upplevelser.
– Om vi inte behandlar de historiska oförrätterna som begåtts kommer vi inte framåt. För en del kan det här till och med vara terapeutiskt. Många som personligen inte drabbats har fått höra historierna, en del redan som barn. Det är möjligt att det här är ett trauma som sträcker sig över flera generationer, säger Maija Koivisto.
Om vi inte behandlar de historiska oförrätterna som begåtts kommer vi inte framåt. För en del kan det här till och med vara terapeutiskt. Det är möjligt att det här är ett trauma som sträcker sig över flera generationer.
”Prosten rykten om hade att jag hört fått en baby. Han besökte oss hemma. Jag måste gå med på att bli steriliserad, annars skulle vi inte kunna bli lagvigda till äktenskap. Jag ville inte bli steriliserad men var tvungen att ge mitt samtycke.” ”Jag gick till Diakonissanstalten med diakonissan. Hon tyckte väldigt synd om mig för att jag och N inte kunde bli vigda. Vi hade önskat oss tre barn. Mitt barn bad oss alltid om en liten bror eller syster, men det kunde vi aldrig ge.” Berättelserna, som är anonymiserade av HBL, har ursprungligen publicerats i Dövas tidskrift.