En tidsresa till ”dialekternas vagga” i skärgården
Året är 1218 och vi styr in mot Vidskär mellan Aspö och Jurmo, Iurima, som man säger på den här tiden. På stranden följer några fiskare med vår ankomst. Kommer de att förstå vår finlandssvenska, och vice versa, undrar jag.
Använder du uttrycket ”på sistone”? Ja, då kan man säga att du har ett ålderdomligt språk. Ord med ändelsen -one användes nämligen flitigt för 800 år sedan. Det vet Johan Schalin som nyligen disputerat om ljudlära och ortnamn från 200-talet till 1200-talet. Geografiskt koncentrerar han sig till våra dialekters vagga, till segelleden genom skärgården. Schalin presenterar också en ny teori varifrån Åland har fått sitt namn.
Tanken på en fiktiv tidsresa är hisnande. Hur lät den fornsvenska som talades längs skärgårdens ”Highway nr 1”, segelleden via Kökar, Utö, Jurmo, Nötö, Borstö, Vänö och Hitis? Har vi ett gemensamt språk med dessa tidiga fiskarbönder som alldeles nyss hittat ut hit till det yttersta havsbandet?
– Det kommer till en början att vara knepigt att förstå gubbarna på stranden, varnar nydisputerade Johan Schalin, som ägnat åratal av forskning kring skandinavisk historisk ljudlära och lånords- och ortnamnsforskning från 200-talet till 1200-talet e.Kr.
– Men det kommer att vara lättare att förstå dem än att förstå dagens isländska, tröstar Schalin, som om någon bör veta hur språket lät för 800 år sedan.
– Många ålderdomligheter i deras språk existerar fortfarande i dagens svenska, till exempel ord som ”förstone” och ”sistone”, med den helt onödiga -one-ändelsen. Motsvarande finns det tiotals av ännu på 1200-talet.
– Om vårt öra är trimmat för en eller ett par finlandssvenska dialekter kommer vi snart att känna igen en hel del. De helt korta och de överlånga stavelserna är ganska lika. Gubbarna på stranden kommer säkert att använda uttryck som ”hafsens djup”, som fortfarande i dag är bekant för oss.
Fornsvenskan, som gubbarna på skäret talar år 1218 är en vidareutveckling av urnordiskan. Den i sin tur har sitt ursprung i nordvästgermanskan, som talades i de nordliga delarna av den europeiska kontinenten redan före vår tideräknings början. Det språk som sedan skulle bli svenska genomgick en rasande utveckling.
– Man kan säga att 2 000 år för finskan motsvarar 1 000 år för svenskan.
Betyder det att om man som finlandssvensk skulle ha klarat av att kommunicera med våra förfäder på 1100-1200-talet så skulle vi på samma sätt förstå den urfinska som talades här redan på 200-talet e.Kr.? – Vid den här tidpunkten bor en urfinsk befolkning längs sydkusten och de talar ett språk som har drag av estniskan med vokaler, som bildas långt bak i munhålan, nära svalget med läpparna spridda, av typ -õik. Orden har ändelser med fler stavelser men utan långa vokaler.
– Om vi möter dem på tidsresan så är det knappast mycket svårare att förstå dem än dagens estniska. Men visst skulle vi få idissla deras tal en stund innan det går upp för oss vad de vill säga.
– Märkligt nog vet vi mer om hur urfinskan lät på 200-talet än hur tidigfinskan lät år 1218. Rester av urfinskan finns bevarade i många släktspråk i Baltikum och genom att jämföra dem med finska och karelska når vi urspråket
Klimatkatastrofen 536
Somrarna 536 och 537 blev ovanligt kalla. På norra halvklotet förmörkades himlen för flera år på grund av flera samtidiga vulkanutbrott vilket antas ha lett till missväxt.
Ibland har klimatkatastrofen på 500-talet betraktats som en myt, men att en sådan verkligen inträffat tror sig forskarna nu ha bevis för. Spår finns bland annat i trädens årsringar som pekar på att det förekommit en kall period just då, i asknedfall som kan spåras till den tiden i inlandsisens avlagringar och även i skriftliga källor. Historieskrivaren Prokopius, som levde i nuvarande Italien, skrev år 536 att solen lyste som månen, utan strålglans ”... som i en ständig solförmörkelse med matt sken och inte som den brukade.”
Också Johan Schalin har i sin forskning upptäckt att något avvikande måste ha skett också i östra Skandinavien vid samma tidpunkt.
– Vissa arkeologer påstår bland annat att jordägarsystemet i Mälardalen kollapsade vid samma tidpunkt och jag märker i min forskning att den tidigare intensiva lånekontakten mellan finskan och urnordiskan avbryts.
– Det blir ett avbräck på närmare tvåhundra år. Man kan fråga sig om det berodde på att befolkningen tunnades ut så att man inte träffades som tidigare.
Språket som talades bland skärgårdsborna på 1200-talet är svårt att benämna som vare sig svenska eller danska.
– Det kan närmast beskrivas som en ålderdomlig fornöstnordisk dialekt.
Svenska dialekter hörs ännu
Segelleden, genom vår skärgård, som på 1200-talet beskrivs i det ”danska itinerariet”, kung Valdemars farledsbeskrivning från Blekinge till Tallinn, blev någonting av en ”dialekternas vagga”.
– Området var en smal kil över Östersjön och längs med Finska viken. Språket i områdena intill påverkades av dialekter från Gästrikland, Roslagen, Södertörn, Åland, Kökar ... människorna invid själva segelleden kan ha bytts ut många gånger om.
– Till exempel på Jurmo ansågs befolkningen ha gjort sig skyldig till sjöröveri och fördes bort. Ön befolkades på nytt genom tvångsförflyttningar.
Samtidig inflyttning från områden i Sverige med ålderdomlig dialekt är en orsak till att man hittar gemensamma drag mellan dialekterna i delar av Österbotten, norra Åboland och till och med östra Nyland.
I den 800 år gamla farledsbeskrivningen hittar vi namn som fortfarande är lätta att härleda: Linaeboetae (Lemböte), Fyghelde (Föglö) där Fyg- eventuellt kommer från det gamla östskandinaviska ordet för fågelfångst, fygli, Thiyckaekarl (Kökar) där innebörden är ”tjock karl”, det vill säga ”rund klippa”, Iurima (Jurmo), Hangethe (Hangö by/Kapellhamnen), Iuxarae (Jussarö) och Purkal (Porkala).
Den mest sägenomspunna ön Jurmos namn har härletts på flera sätt. Schalin finner det spännande att namnet påstås kunna ha ett baltiskt ursprung. Söderöver i Lettland finner vi Jurmala, badorten invid Riga vars namn betyder ungefär ”havskusten”.
Att namnen i den åboländska skärgården bevarats anses vara ett bevis för att bosättare som talade fornsvenska slog sig ner i Korpo relativt tidigt, vilket bidrog till att namnen fick stå kvar.
En del av de kändaste öarna i arkipelagen bytte dock med tiden namn, antagligen på grund av att deras användningsändamål förändrades. Därför kom Malmö att heta Nötö, Refholm blev Lökholm och Haestoe som via återlån från finskans orhi (hingst) blev det vi känner som Orslandet i Barösund i dag.
Vikingarna avromantiseras
Schalin hör till våra främsta moderna etymologiska experter. Såsom ofta sker när man tränger tillräckligt djupt i ett fenomen råkar den första ”självklara” slutsatsen lätt på skam. Det gäller för bland annat ordet ”viking”.
– Frestelsen är alltid stor att tolka historien så den passar egna syften. Det finns mycket sådant i vikingaromantiken.
– Bland annat har man ansett ordet ”viking” ha sitt ursprung i området kring Oslofjorden ”Viken”. Det är fel, säger Schalin, som anser att ordet har en koppling till begreppet ”veckosjö”.
En veckosjö är en sträcka på drygt fyra sjömil, vilket var den sträcka man ansåg att ett roddarlag kunde tillryggalägga utan vila.
– När man byter roddare ”viker” det ena roddarlaget för det andra. Därifrån kommer ordet ”viking”.
En viking behöver enligt Schalin inte vara en norrman eller islänning.
– Om de betedde sig som handelsmän så var de inte vikingar. Om de däremot rövade där de drog fram så var de vikingar, oberoende av om de var danskar, ester, karelare eller arabiska slavhandlare.
Ny teori om namnet Åland
Schalin presenterar en ny teori om namnet Åland i sin avhandling. Han går igenom en rad tidigare försök att förklara förleden Å- eller Ål-, men förkastar dem en och en. Exempelvis ”Å” som syftning på vattendrag förefaller långsökt på en ö som inte precis är känd för sina åar, floder eller bäckar. Likaså avför han att Åskulle komma från ett återlån av den tidiga urnordfinskans Ahveh- (skärgårdsområde).
Schalin hänför i stället Ål- till fornnordiskan áll (undervattensrev).
– Jag sluter mig till att Åland fått sitt namn av rullstensåsarna som fortsätter från huvudön ut i havet. Det finns många sådana åsar i den österbottniska arkipelagen som benämns ål-, exempelvis Långålen och Grundålen.
– Rullstensåsarna har i alla skeden av landhöjningen utgjort grusrev som sjöfararna har tvingats se upp för. Därför är denna vikingatida namngivning av öarna den troligaste förklaringen.
Gubbarna på stranden kommer säkert att använda uttryck som ”hafsens djup”, som fortfarande i dag är bekant för oss.
Johan Schalin
Forskare