Djur måste få grundlagsskyddade rättigheter precis som människorna

LAGSTIFTNING Djurskyddslagstiftningen i EU bygger på uppfattningen att djur är kännande varelser. I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt heter det således att medlemsstaterna fullt ut ska ta hänsyn till välfärd för djuren som kännande varelser, samtidigt som unionen och medlemsstaterna ska respektera medlemsstaternas lagar och andra författningar.

I både Finland och Sverige håller lagstiftningen om hur vi hanterar djur på att skrivas om. Syftet med lagstiftningen är att främja ett gott djurskydd och respekten för djur. ”Redan det faktum att det finns en lag som syftar till att skydda djur mot lidande och som reglerar hur man får hantera djur, är ett tydligt bevis för att den svenska rättsordningen tillerkänner djur ett inneboende värde utöver det instrumentella värdet av att vara en ägodel eller på annat sätt vara till nytta eller nöje för människan” skrev den svenska regeringen i sitt förslag till en ny djurskyddslag. Sveriges riksdag har sagt ja till förslaget. Lagen föreslås träda i kraft 2019.

Att djur har ett egenvärde framgår också av det finska förslaget till ny lag. I stället för ”djurskyddslag” kallas den föreslagna lagen för ”lagen om djurs välbefinnande”. Förslaget har starkt kritiserats eftersom lagens syfte inte vilar på en stark rättslig grund och undantagen för djur som till exempel kor och grisar är betydande. Lagen föreslås träda i kraft 2020.

Det kan tyckas självklart att alla kännande varelser ska ha en absolut rätt att leva sitt liv utan förtryck. Men för andra djur än människor ser verkligheten inte ut på det sättet. Djur har inga grundlagsskyddade rättigheter som människor har. Det är till exempel fritt fram att döda eller slakta djur bara lagstiftningens krav uppfylls. Skyddsnivån varierar beroende på hur människan vill nyttja varelsen. En hund i laboratoriet har helt andra levnadsmöjligheter och en annan skyddsnivå än familjens sällskapshund, även om en hund är en hund, en kännande varelse med egna individuella behov, lynnen och sinnesstämningar, oberoende av hur och till vad människan vill nyttja denne. Djurskyddet är således relativt och människocentrerat.

Den problematiska grundsynen reflekteras också i att människans grundläggande rättigheter stipuleras på grundlagsnivå, medan djurskyddet regleras på lagnivå. Djurens svaga rättsposition i förhållande till människan kan förklaras med att människor betraktas juridiskt som fysiska personer, som har grundrättigheter. Djur å sin sida betraktas som objekt, saker och egendom som har en viss nivå av skydd stipulerat genom vanlig lag. Därigenom har djur föga lagligt skydd, utöver det som uppkommer till följd av mänskliga intressen.

Den traditionella kategoriseringen av rättspersoner (fysiska och juridiska personer) och rättsobjekt (till exempel saker, miljö och djur) är juridiska begrepp och konstruktioner genom vilka man försökt hantera juridiska konflikter och rättsliga frågor. Dessa har dock en grund i 1800talets privaträttsliga tänkande och kräver sålunda uppdatering.

Faktum är att vi har mer lagstiftning än någonsin tidigare för att skydda djur, samtidigt som vi till skada för oss alla förädlar, använder, nyttjar, dödar, slaktar och utrotar mer djur än någonsin. Den djurskyddslagstiftning som bygger på de ovannämnda rättsliga utgångspunkterna har möjliggjort och delvis på verkat den negativa snedvridningen vi alla konkret kan känna av i dag – i användningen av djur, i artutrotningen, i folkhälsan och i klimatförändringen. Faktum är också att det är en omöjlighet att tolka och tillämpa lagstiftningen strängare än vad den ger utrymme för. Krav om strängare lagstiftning förutsätter å sin sida att man bär de samhälleliga konsekvenserna och det personliga ansvaret i vardagen.

I de nya lagtexterna är tanken god, men de inkluderar grundläggande problem. Baserat på normhierarkin, som det nordiska rättssystemet är uppbyggt på, leder det ovannämnda till att både lagtolkaren och tillämparen har ett begränsat utrymme för att balansera olika intressen mellan djur och människor. Bristen på grundlagsskydd och ett individperspektiv – där hänsyn tas till det enskilda djurets bästa och i vilken både människans och djurens intressen beaktas och vid behov balanseras – gör att inte ens den bästa juristen kan hävda djurens intressen mot människans.

Både i Finland och i Sverige har djurrättsjurister för sin del påbörjat arbetet med att förändra och förstärka djurs rättsliga status i samhället. Det finns konkreta förslag på hur man kan erkänna djurs grundläggande djurrättigheter och utbilda kommande rättsvetare i att hantera fall som involverar djur på ett mer balanserat och rättvist sätt. Med andra ord, att vara företrädare för en rättvisa som involverar alla kännande varelser.

Frågorna är juridiska och då bör de också hanteras så. Här vilar det yttersta ansvaret på lagstiftaren.

Djur har föga lagligt skydd, utöver det som uppkommer till följd av mänskliga intressen.