Optimister och olyckskorpar
Läget i ekonomin är utmärkt”, sade finansminister Petteri Orpo då han presenterade regeringens budgetförslag i mitten av september. Det var ett intressant uttalande. Budgetförslaget uppvisar ett underskott på 1,4 miljarder euro trots de goda tiderna. Det strukturella underskottet i ekonomin är ännu inte bortputsat. I världsekonomin syns tecken på avmattning.
Men riksdagsvalet närmar sig med stormsteg och det gäller för regeringspartierna att visa att de har läget under kontroll, även om alla reformer ännu inte är i mål. Och visst: arbetslösheten minskar, budgetunderskottet likaså, allt medan exporten och ekonomin växer. Orpo har alltså inte fel; han väljer bara att lyfta fram vissa fakta medan oppositionen naturligtvis lyfter fram de tristare siffrorna.
Vi lever i en korseld av budskap, och ju närmare valet vi kommer, desto större blir klyftan mellan de goda och de dåliga nyheterna.
Det gamla talesättet om att betrakta glaset som halvtomt eller halvfullt gäller på många områden i samhället, också inom den internationella ekonomiska facklitteraturen. Hot och krisstämning säljer kanske lite bättre än optimistiska visioner, men bägge har nog sin nisch på bokmarknaden. Årets starkaste lyckopiller serveras av Hans Rosling i storsäljaren ”Factfulness”, en bok som vill bevisa att pessimisterna har fel om världsutvecklingen.
”Steg för steg, år för år, blir världen bättre”, skrev Rosling, som avled strax innan boken kom ut. Med stöd av omfattande internationell statistik visade han hur den extrema fattigdomen och barnadödligheten minskar. Allt fler barn – i synnerhet flickor – går i skola i fattiga länder. En stor del av världens befolkning tillhör numera en ekonomisk medelklass. Boken avfärdar allt prat om växande klyftor mellan rika och fattiga, mellan u-länder och i-länder. Föreställningen om en tudelad värld är helt fel, för skillnaderna jämnas ut.
I samma spår gick tidskriften Time i vintras då man gav ut ett helt nummer fyllt med artiklar om de många positiva trenderna. Här fick framgångens apostlar, bland dem Bill Gates, Warren Buffett och Bono, beskriva världsläget.
Optimisternas budskap är att världen blir en allt bättre plats att bo på. De vill ge oss hopp.
Huruvida världen går mot det bättre eller inte beror på vilka indikatorer vi betraktar. Kritiska forskare, som Thomas Piketty påvisar att förmögenhetsklyftorna växer. Klimatforskarnas rapporter konstaterar att utsläppen av växthusgaser fortfarande ökar, eftersom världen, trots alla goda ambitioner, satte nytt utsläppsrekord i fjol. Och i årets rapport om demokratiutvecklingen visar Freedom House att antalet demokratier med fria val har blivit färre i världen under 2000-talet. Statistik finns för att stödja såväl optimisternas som pessimisternas syn på utvecklingen.
Den kritiska litteraturen är inte nödvändigtvis skriven av pessimister, men nog av författare som vill ringa i varningsklockorna. Ett av 2000-talets populäraste verk är ”This Time Is Different” av Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff som lyfter fram den krassa verkligheten: Efter varje finanskris tror experter och beslutsfattare att de har lärt sig undvika fallgroparna. Men, ack, mänskligheten lär sig aldrig tygla finansmarknaden, och kriserna antar bara nya former.
Rachel Carsons ”Tyst vår” varnade för miljögifternas faror på 1960-talet. Romklubben pekade på råvarornas otillräcklighet på 1970-talet. Och investeringsbankiren Philip Augar, som skrev om girighetens handelsmän i ”The Greed Merchants” år 2005, pekade på riskerna för en kommande finanskrasch utifrån egna erfarenheter.
Olyckskorparnas budskap är att vi lever farligt. De vill sporra oss till vaksamhet och handling.
I samhällsdiskussionen behövs både optimister och olyckskorpar. De positiva visionerna antyder att utvecklingen faktiskt kan vändas till det bättre. De kritiska texterna visar att vi inte kan vila på lagrarna. Sen finns det också exempel på nattsvart pessimism som inte tjänar några konstruktiva syften alls. Som den gången då Nordeas chefsekonom Aki Kangasharju betecknade Finland som en ekonomisk katastrof och ett hopplöst fall i bankens ekonomiska prognos i mars 2016, rubricerad ”Toivoton tapaus”.
Prognosen var absurd, inte minst på grund av tajmningen, för Finland stod just då på tröskeln till en kraftig uppgång. Dessutom var utgångspunkten helt fel. Stater går (nästan) aldrig i konkurs. Länder återhämtar sig alltid. Till och med länder som upplevt talrika kriser, som Grekland och Argentina, upplever goda tider emellanåt.
Hopplöshet är förlamande, medan hopp mobiliserar till handling. Det finns inga länder utan hopp; inga hopplösa fall.
Snart inleds valrörelsen inför vårens många val – rent av tre om landskapsvalet blir av. Förhoppningsvis domineras valdebatterna inte av småsint käbbel när så många stora frågor väntar på åtgärder. Klimathotet avvärjs inte så länge de konkreta, svåra besluten saknas hos oss och i världen. Sysselsättningsgraden är fortfarande lägre i Finland än i alla andra nordiska länder, så reformer behövs på arbetsmarknaden. Vårt land tar över ordförandeklubban i EU nästa sommar, och än så länge saknas de finländska visionerna för EU:s framtid. Det finländska socialskyddet är en djungel och måste reformeras. Här finns minsann stoff för en seriös valdebatt.
Så när politikerna lägger fram sina förslag och lobbarna späder på med sina önskemål gäller det för oss väljare att navigera rätt i korselden av intensiva budskap. För det första att kolla fakta, för i tider av fake news är faktakontrollen allt viktigare. För det andra att fundera över vilka motiv som ligger bakom de olika förslagen, för också de vackraste förslag kan styras av en liten grupps intressen.
Och för det tredje kan vi minnas, att det alltid finns olika vägar att gå också i svåra tider. När politiker eller intressebevakare tar till brösttonerna och hävdar att en viss åtgärd är oundviklig för att det saknas alternativ; ja, då är det bäst att genast börja söka just efter alternativen.