Ibland är landet mera urbant än stan

Min sambo är uppvuxen i Helsingfors och Vanda och brukar ibland tycka att jag går för långsamt på stan. ”Rör på dig, Jakobstad”, säger hon, och visar sin frustration genom att himla med ögonen när jag släntrar efter. Att det finns en korrelation mellan hur bråttom folk har och hur stor staden är, det är en sanning lika gammal som urbaniseringen i sig, och har blivit tema för otaliga finska schlager sedan femtiotalet. Tanken återkom också hos den bortgångne Arto Paasilinna, som i Harens år skrev om hur den finska mannen är som lyckligast, eller åtminstone mindre olycklig, i skogen.

Men eftersom jag tillbringat höstlovet i Österbotten har jag ändå noterat vissa saker som bryter mot den här bekväma uppdelningen. Det handlar, lite otippat, om jazzmusik. Jag råkade ta tåget upp mot Jakobstad samtidigt som det var jazzfestival i stan. Festivalen firade tio år och den första kvällen såg vi den amerikanska trummisen Ari Hoenig på den lokala puben. Stället var fullsatt och konserten var en av de bättre jag sett på många år, som att vara på kontinenten.

Österbotten är numera fullt av duktiga musiker, tack vare en utbildning som tycks bli allt mer högklassig. Många söker sig inte vidare till Helsingfors, utan till Berlin, Stockholm, Amsterdam, och när de kommer ”hem” till festivalen, tillsammans med musiker från hela världen, finns det en genuint internationell prägel över stan. En kväll hölls rytmutbildningens jubileumskonsert i Schaumansalen, och i en annan sal hade tusen personer samlats för att se den svenska komikern Robert Gustafsson. Inte dåligt för en onsdag. Nästan var femtonde Jakobstadsbo var ute.

När motsvarande evenemang ordnas i Helsingfors blir det lätt mindre koncentrerat, mindre publik, glest i leden, kanske för att den finlandssvenska språkgruppen är mera splittrad, mer svårflörtad och på ett sätt – ja, faktiskt – mera provinsiell. Jakobstadsregionen lutar sig kulturellt starkt mot Sverige, men det går också andra vägen. En lokal musiker, som numera bor i Stockholm, berättar att man i jazzkretsar i Sverige är fullt införstådd i att det vuxit fram en viktig nordisk jazzscen i just Jakobstad. Journalisten Reetta Räty skrev en bra kolumn i fjol, om hur falskt det är att tala om en kulturell ”storstadsbubbla” och ”landsbygdsbubbla”, en retorik som odlats av inte minst utrikesminister Timo Soini. Många i Berghäll är minst lika intresserade av att göra äppelmos som folk ute på landet. Uppdelningen borde i stället handla om klass och pengar.

Österbotten ter sig som en anomali i det här avseendet eftersom det är en så välmående region. Arbetslösheten sjunker kraftigt (näst efter Åland lägst i landet) och på många områden är det brist på arbetskraft. Detta trots att Österbotten proportionellt sett tagit emot betydligt fler invandrare än många andra delar av landet – se där ett exempel på att invandringen ökar sysselsättningen, inte tvärtom. Att regeringspartierna röstade ner en omfattande jour på Vasa centralsjukhus vittnar om hur lätt man blundar för den här regionen, inte bara språkligt. På ett område märker man ändå att Österbotten är landsbygd: vuxna människor cyklar på trottoarerna. I Sydösterbotten uppmanades jag en gång att gå mitt på vägen eftersom bilisterna ändå skulle väja. Jag följde de andras exempel och gick så långsamt jag kunde.

”Att det finns en korrelation mellan hur bråttom folk har och hur stor staden är, det är en sanning lika gammal som urbaniseringen i sig, och har blivit tema för otaliga finska schlager sedan femtiotalet.” PHILIP TEIR Journalist och författare