Begränsade energitillgångar måste fördelas jämnt

KLIMATET Förra veckan fick vi ta del av FN-organet IPCC:s rapport angående jordens klimat och vad vi bör göra för att rädda det som räddas kan. Precis som alltid då dylika rapporter publiceras vaknar hos skribenterna en plötslig vilja att skriva om vår civilisations förfärliga framtid (sensationsjournalistik?). De vässer pennorna och börjar beskriva det katastrofala läget och vad vi borde göra för att förhindra ett förfall. Men inget konkret händer, någonsin, kan man tycka.

Vi läser att vi borde äta mindre kött, göra färre flygresor, samåka mera, överlag konsumera rätt. Visserligen vet vi att en vegetarisk kost kan vara skonsammare för miljön än vad köttbaserad kost är, men det beror mycket på kontexten. Vi vet också att det är bättre att låta bli att flyga än att ta första bästa plan söderut, men även här är inte kontexten att förglömma.

Att konsumera rätt är i själva verket en svårdefinierad handling i en värld där komplexa strukturer tränger sig in i de enklaste av vardagens handlingar. Den postindustriella och postmoderna världen är en så komplex helhet att den är omöjlig att överblicka. Komplexiteten, resultatet av en extrem arbetsfördelning, kräver en toppstyrd byråkratisk maskin, som gör att människorna inte kan ta, eller rent ut sagt inte tillåts ta, fullt ansvar för sina handlingar.

Ansvarstagandet omintetgörs, och samvetsgranna handlingar blir en omöjlighet. Därför kan vi säga att konsumtionsval inte har en moralisk dimension, att de helt enkelt saknar mo- ral, att de är amoraliska. Att ta konsumtionens amoralitet som utgångspunkt, i varje fall som en hypotetisk sådan, kan hjälpa oss att etablera en samhällskritik som i första hand kritiserar de institutioner vari människorna och naturen faller mellan stolarna.

Självfallet gör även personliga val en skillnad, men de som bär det verkliga moraliska ansvaret vad gäller masskonsumtionen och dess negativa påverkan är de som massproducerar, det vill säga de extremt energikrävande industrierna. Dessa borde kritiseras skarpt, regleras politiskt och i mån av möjlighet bojkottas. Allmänt taget anser man att industri och samhällelig progression går hand i hand, men i takt med industrialiseringens framfart sedan början av 1800-talet har den globala uppvärmningen, samt diverse andra samhälleliga problem ökat. Vi borde våga säga att industrialisering och global uppvärmning går hand i hand, detta är nämligen omöjligt att förneka. Vi borde våga ifrågasätta industrins nödvändighet, likaså progressionstänkandets validitet. Man kan, och bör förhålla sig kritisk till sådant som tas för givet.

Teknologin, industrins goda kompanjon, kan inte lämnas därhän då vi talar om den högenergikrävande industrins påverkan. Vi vet att föråldrad fossilenergibaserad teknik är skadlig för miljön, och på den fronten sker en förändring. Men, exempelvis är en solpanel i sig inte förnybar, utan en resurskrävande produkt som vid sin brukningstids slut inte har någon naturlig plats i det organiska kretsloppet. Den förvandlas under sin livstid till miljöfarligt avfall som människan noggrant måste ta hand om.

Ny teknologi anses ofta vara något neutralt och nödvändigt, när den i själva verket alltid är värdeladdad och planerad (det vill säga potentiellt onödig och skadlig). Det är mycket möjligt att vi når en lösning med hjälp av nya teknologiska artefakter, men de är i sig inte lösningen. Vi måste kunna ifrågasätta färdigpaketerade lösningar och i stället återta oss rätten att vara kreativa, ansvarstagande och samvetsgranna.

Den västerländska livsstilen förutsätter enorma mängder energi, samtidigt som den västerländska människan inte bidrar med tillräckliga mängder i gengäld, och häri ligger en obalans. Vi lever på stulen energi. Lösningen på det globala miljöproblemet, som enbart är en konsekvens av det som i grunden är ett västerländskt civilisationsproblem, är lägre energikonsumtion hos de så kallade ”utvecklade länderna”.

De begränsade energitillgångarna måste fördelas jämnt. Lösningen är absolut inte en teknologisk sådan. I grunden handlar den om att återskapa rättvisa förhållanden människor emellan, och rättvisa mänskliga förhållanden kan inte existera utan att vi också tar naturen i beaktande.