Rädsla, hopp och tillit

Alltför ofta dimper döden fortfarande in genom brevinkastet.

Förverkliga dig själv! Var din egen lyckas smed! Ta kontroll över ditt liv!

Då döden sedan knackar på dörren är den moderna människan oförberedd. Men man kan ta initiativ, fråga vänner, kolla nätet.

En svår diagnos är början på en väg som var och en går på sitt eget sätt. Först gäller det livet, sedan döden. Dagens aktuella diskussioner om cancervård och eutanasi är systrar. Båda omfattar treenigheten: Rädsla. Hopp. Tillit.

Oftast förtränger man först budskapet. Sedan tar den vanliga hälsovården över. Allt oftare påbörjas självmedicineringen allt tidigare. Den kritiska punkten tycks vara då botandet slutar och vårdandet tar vid.

I köksskåp och nattygsbordslådor finns tusentals burkar extrakt av kalvhjärna, svart salva, piller och preparat. I badrumsskåp och handväskor finns hundratals dödsapotek av hopsamlade sömn- och smärtmediciner.

Den gemensamma nämnaren är människans rädsla. För smärta, förstås. Men också för att inte bli tagen på allvar, inte bli sedd, inte få den vård man har rätt till.

Cancervården i Finland är bland de bästa i världen. Om man nu får den.

Till en början är man rädd för att hamna i kö, medan tiden rinner ut och tumören växer. I slutet är man rädd för att inte få adekvat vård för själva sjukdomen eller smärtan.

Vi vet att sättet att informera patienten om en svår diagnos har betydelse för sjukdomsförloppet. Men alltför ofta dimper döden fortfarande in genom brevinkastet, och övergången till palliativ vård kommer som en chock för patienten som med fog känner sig utslagen och krossad.

Ändå är hoppet det som alla delaktiga vill ha. Det skulle inte ens kosta så mycket; det är bristen på hopp som blir dyrt.

Patienternas önskemål är ganska anspråkslösa. Att ha en egen läkare står högst på listan. Som känner mig och är på min sida. Som har och tar tid. Som inte är rädd.

Läkarna har samma önskan. De vill ju bygga upp ett förtroende. Och alltför ofta står de inför svåra val då i synnerhet anhöriga pressar på. Vad kostar denna individs sista månad visavi tio patienters behandling?

Läkaretiken gäller att bota. Läkarna ”förlorar” en människa till ”exitus”. Ambulanspersonalen vill återuppliva även terminala patienter. Bemötandet av döende patienter känns inte bekvämt för alla.

Mycket rädsla och litet hopp – då blir det ingen tillit. Då gör egenmedicineringen entré. Läkarna kunde kanske godkänna åtminstone en del om det kallades för ”kompletterande” i stället för ”alternativ”, ”medel” i stället för ”medicin”. Men nu blir det hemlighetsmakeri med eventuellt fatala resultat.

Den lilla människans strävan att ta sig an ett stort ansvar är i och för sig beundransvärt. Hur oortodox hjälp man än har fått rekommenderar man eller även tvingar det på den sjuka. Under sker. Men vem av oss är mogen att ta hela ansvaret för sig själv eller någon annan?

Att få leva. Att få dö. Båda frågorna är gömda i den parlamentariska beredningen. Lagen om alternativ vård dammades nyss av, lagen om bättre vård i livets slutskede skuffades vidare någonstans. Men medan vi väntar: hoppet behöver inga lagar.