Inte bara en kanariefågel i kolgruvan
Demokratin ska räddas till varje pris – eller ska den? Tänk om folket inte vill?
Låt 16-åringarna rösta men se till att de går en kurs i samhällslära först.
Det konkreta förslaget kastar minister Pär Stenbäck fram i sin färska bok ”Demokrati under hot?”. Nu på söndag står han på HBL-scenen på Bokmässan i Helsingfors tillsammans med riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta (SDP) och forskaren Mikko Majander från tankesmedjan Magma. Troligen kommer alla tre att försöka övertyga oss i publiken om att vi fortsättningsvis behöver demokratin.
Men till vad behöver vi den? På riktigt? Ingår det inte i demokratins DNA att det är folkets vilja som gäller, och om folket väljer bort demokratin, så, ja…?
En söndag i september sitter jag i vårt Köpenhamnshem och läser Berlingske. Anna Libak, tidigare utrikesredaktör på samma tidning och numera folktingskandidat, väcker mitt intresse med en kolumn som har titeln ”Trump normaliserer amerikansk udenrigspolitik”.
Hoppsan, tänker jag. Jag trodde det var tvärtom.
Jag läser vidare. Libak hänvisar till statsvetaren Graham Allison som skrivit en uppmärksammad artikel om myterna kring den liberala världsordningen. Det är den världsordning som de demokratiska länderna med USA i spetsen skapade efter andra världskriget för att förhindra liknande blodbad i framtiden.
Den liberala världsordningen bygger på rättssäkerhet och respekt för alla länders självbestämmanderätt. Och samma sak på individnivå, respekt för mänskliga rättigheter. Världsomspännande institutioner har skapats för att upprätthålla världsordningen, till exempel FN och Världsbanken IMF. Den myt statsvetaren Allison vill ta av daga är att det är USA som är motorn och upprätthållaren av denna världsordning. I själva verket, menar Allison, delades världen upp mellan stormakterna efter andra världskriget och det var först efter Sovjetunionens fall 1989 som USA blev ensam herre på täppan.
Det som nu händer i världen är en ”normalisering” i den bemärkelsen att USA inte längre är en ensam stormakt. Vi har förstås Ryssland men framför allt har vi Kina som en framväxande maktfaktor. USA:s andel av världsmarknaden har krympt de senaste årtiondena medan Kinas växer så det knakar. Att president Donald Trump i det läget talar om ”America first” i protektionistiska ordalag är mot den bakgrunden kanske något han närmast är tvingad till av realekonomiska orsaker snarare än politiskt ideologiska.
Så vad har världspolitiken att göra med demokratins DNA och frågan om våra 16-åringar ska få rösta eller inte? Allt, skulle jag vilja påstå. Pär Stenbäck vill med sin bok inte sälla sig till alarmisterna vad gäller demokratin. Han tror att demokratin kan överleva. Men evolutionen har förändrat demokratins DNA och det måste vi förstå och beakta.
Jag tror inte att 16-åringarna ensamma är räddningen. Men de kan vara en del av lösningen, åtminstone om man tänker på klimatpolitiken. HBL berättade till exempel häromdagen om 15-åriga Greta Thunberg som skolstrejkade varje dag fram till det svenska riksdagsvalet, för att politikerna ska ta i klimatutmaningen på allvar.
Det finns många varningssignaler. De auktoritära regimerna som utmanar demokratin är en attack av rang som demokratin behöver parera. För att göra det behöver man förstå vad som pågår på den världspolitiska scenen.
Det är alltså inte bara en kanariefågel i demokratins kolgruva, det är flera. Vi måste låta dem sjunga och vi måste lyssna när de sjunger. Det är tystnaden som dräper demokratin.
”Det som nu händer i världen är en ”normalisering” i den bemärkelsen att USA inte längre är en ensam stormakt. Vi har förstås Ryssland men framför allt har vi Kina som en framväxande maktfaktor.”
LENA SKOGBERG biträdande ansvarig utgivare