Vandringens orsak är sorg
Gösta Ågren är i sin kompromisslöshet en poet som delar åsikterna. Man kan, utifrån ett annat poesiideal, reagera emot allt som är grunden för hans storhet. Ågren kåserar aldrig, och överlåter aldrig åt läsaren att hitta på mening åt små, fragmentariska fraser utan versaler. Han har ett ärende med sin praktik, och det är existentiellt. Den nya samlingen är en av hans bästa.
POESI
Gösta Ågren
Ritten mot nuet Schildts & Söderströms 2018
Det verkar nästan löjligt att påpeka det: Gösta Ågrens nya bok Ritten mot nuet är fantastiskt bra. Ågren är nestorn bland våra poeter; diktsamlingen är hans tjugoåttonde. Och de brukar vara bra. Men jag tycker Ritten mot nuet är extra bra, hans bästa på ett tag. I sin bakåtblickande hållning hänvisar den till den självbiografiska Jär-trilogin (1988–1992), ter sig rent av som ett sent postskriptum till den.
Men Ågren är i sin kompromisslöshet en poet som delar åsikterna. Man kan, utifrån ett annat poesiideal, reagera emot allt som är grunden för hans storhet. I hög grad bygger den ju på hans anspråksfulla diktarhållning – och givetvis på hans sedan decennier finslipade teknik. Ågren kåserar aldrig, och överlåter aldrig åt läsaren att hitta på mening åt små, fragmentariska fraser utan versaler. Han har ett ärende med sin praktik, och det är existentiellt. Sådana stora anspråk är naturligtvis riskabla, och till och med för en så skicklig poet som Ågren händer det ibland att bilderna slirar. Men inte ofta, och det är en risk värd att ta. Hans programförklaring kan låta så här, lågmäld men omutlig (dikten heter ”Och”): Poesin är berättelsen om meningen med vårt liv: tillvaron, inte händelserna; rösterna, inte orden.
Och rytmen, inte sorgen, fastän varje rad så tydligt döljer den, och varje dikt utgör ett avsked.
I en annan dikt (”Slut”) återkommer Ågren till poesin väsen. Dikten har visserligen ett budskap, men när diktaren lämnar den är det ännu osagt: ”Diktaren / färdas tills orden // döljer något”. Diktaren skriver ner orden, rösterna uppstår i mötet med läsaren, kan man kanske tolka utsagan. Och det är viktigt att framhålla just på grund av den ågrenska poesins bedrägliga tydlighet.
Tydligheten och auktoriteten växer ur dikternas idiom. Varje dikt i Ritten mot nuet står ensam och självständig trots att boken bygger upp en tät tematisk väv. Versen skrider fram med emfatiska steg och andas tydligt: skiljetecken, versbrytning, överklivning. Tvärt slut när den aforistiska utsagan är gjord, gärna så att den korta slutraden får stark betoning. Det finns en stark musikalitet i detta upplägg. Läsningen bygger på att man dels förs med av språket, dels hejdas i steget och tvingas ta om och begrunda vad man läst. Ågrens satsbyggnad är ofta rätt komplicerad vilket leder till en avautomatisering av läsningen.
Känslan av nödvändighet
Trots sin ofta abstrakta tematik är Ågrens dikter visuellt tydliga över en skala som sträcker sig från det dramatiskt expressiva till det grafiskt exakta. Den flammande kvällen, den mörka, vidsträckta natthimlen, de branta bergen leder tankarna till expressionistiska målningar, och balanseras av noggranna iakttagelser av ljusets eller vindens växlingar. Men Ågren är inte realist: det visuella inslaget i hans poesi, inklusive de slående metaforerna, är ett sätt att åskådliggöra idéer och känslor, inte verklighetsavbildning.
Ritten mot nuet är riktad mot det förflutna: livet som passerat, barndomstrakterna som blev kvar, de som dog, alla andra förluster. Men mer än saknad är det känslan av nödvändighet som präglar boken. Den som talar i dikterna vet mycket väl att det som blev kvar inte hade kunnat erbjuda ett gott liv. Gösta Ågrens dikter konfronterar oss ofta med alternativlösheten, men just därigenom uttrycker de också accepterande av människans villkor. Följande dikt, kallad ”Barndomsminne” är ett fint exempel på hur han inleder med en trivial tanke som vi alla har tänkt, för att sedan granska och konkretisera den så att den vaknar till liv och läsaren kommer ett steg närmare en känsla för vad den verkligen innebär (kanske är den också en replik till Goethes ”Älvkonungen):
Hur oåterkalleligt är inte livet! Spåren, som fötterna skrev, ser ingen mera. De kan inte utplånas. Elden brinner
som om den sökte något. Hunden spänner ut sitt yl över byn. En man, stark som en fader, går genom
skogens mörker som om träden var maktlösa, och skuggorna bara verklighet. Vandringens orsak är sorg. Hunger har
förenklat allt i natt, tystat ekot, som är talets sätt att dansa, gjort människokonturen sträng
och ögonen till punkter, som inte avslutar meningen utan fortsätter tystnaden, den tigande vandringen.