En diktator tappar masken
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan hävdar att mordet på journalisten Jamal Khashoggi var planerat i förväg och lovade i går att Khashoggis död ska utredas ”på alla tänkbara sätt”. Mellanösternexperten Bitte Hammargren analyserar frågan i dagens HBL och hävdar att den saudiske de facto-ledaren Mohammed bin Salman (bilden) i sin strävan att modernisera sitt land använder sig av utrensningar för att säkra makten och nu håller på att tappa ansiktet inför en häpen omvärld.
”Avslöjandena kring mordet på Khashoggi gör att många världsledare drar sig för att synas i Mohammed bin Salman sällskap. Han får det också svårare att dra in de utlandsinvesteringar han behöver för kungarikets nödvändiga ekonomiska omställning.” BITTE HAMMARGREN är ledare för Mellanösternoch Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
Erfarna arabiska bedömare jämför allt oftare det saudiska kungarikets de facto-ledare Mohammed bin Salman vid en ung Saddam Hussein, Iraks förre hänsynslöse diktator. Där Saddam Hussein var arabnationalist och ledare för en baathsocialistisk republik, är Mohammed bin Salman, eller MbS som han kallas, kungason och förespråkare av ”modern islam”.
Men det hindrar honom inte från att låta halshugga oliktänkande, inklusive religiösa ledare med folklig förankring, eller spärra in kvinnorättsaktivister, ekonomer, bloggare, advokater och universitetsprofessorer som har ett gemensamt – de har utmanat makten genom att visa att de representerar ett civilsamhälle där de inte vill vara undersåtar utan aktiva medborgare.
Saddam Hussein startade ett blodigt krig mot den islamiska republiken Iran, som varade i åtta år. Han drog sig inte för att använda kemvapen. Han hade ambitionen att stå som ledare för alla Mellanösterns sunniaraber.
Mohammed bin Salman har i stället startat ett proxykrig mot Iran i Jemen, som gör att mer än halva befolkningen lever på svältgränsen, medan andra dukar under i kolera.
Saddam Hussein tvingade bort en äldre släkting från makten och rensade som nytillträdd president 1979 ut kritiker i Baathpartiet inför öppen ridå, allt för att tvinga medborgarna till lydnad, medan han med oljemiljarderna köpte vapen och byggde en välfärdsstat med gratis utbildning.
Mohammed bin Salman vill modernisera sitt land, och låter utrensningar bli ett medel att säkra makten. Vid en palatskupp sommaren 2017 störtade han sin erfarne kusin Mohammed bin Nayef från kronprinsposten. Innan dess störtades hans farbror Muqrin från samma post. Det skrupelfria agerandet fortsatte när andra prinsar och oligarker spärrades in på Ritz-Carlton varefter de fick sina tillgångar beslagtagna under förespegling att det handlade om en anti-korruptionskampanj. Några är fortfarande frihetsberövade, däribland oljebolaget Preems ägare Mohammed al-Amoudi.
Korruption är vardagsmat i kungariket och sanering behövs. Men den ärelystne Mohammed bin Salman lever inte som han lär. Hans egen lyxyacht är värd runt 500 miljoner dollar. Det är inte jakten på korruption det är fel på utan bristen på transparens och rättssäkerhet, klagar regimkritiker som inte kan citeras med namn.
Den förre kronprinsen Mohammed bin Nayef, tidigare inrikesminister, sitter kvar i husarrest och ska ha fått sitt bankkonto fruset när Mohammed bin Salmans järnnäve slog till.
Med dessa utrensningar, liksom isoleringen av Qatar och kriget i Jemen, hade stater i väst överseende, eftersom de ville göra vapenaffärer med Riyadh. Men det ouppklarade mordet på Jamal Khashoggi fick i dagarna Tyskland att frysa sin vapenexport, medan tunga namn hoppat av från det stora investerarmötet ”Davos i öknen”, som var tänkt att gjuta in kapital i ekonomin.
Brutaliteten och bisarra detaljer
i mordet på Khashoggi slår världen med fasa och häpnad. I Teheran kan sam-
tidigt Irans ledare nöjda betrakta hur Mohammed bin Salman tappar ansiktet.
Kronprinsen har många interna fiender, även bland prinsar i det mångtusenhövdade huset Saud. Några regimkritiska prinsar har kidnappats i exil. I Tyskland har en avhoppad prins, Khaled bin Farhan, fått asyl. Han har gått ut med svidande kritik mot kung Salman och dennes son.
Ett blytungt namn har också dykt upp bland kritikerna: prins Ahmed bin Abdel Aziz, helbror till kung Salman och farbror till MbS. Vid en demonstration i London mot kriget i Jemen uppenbarade sig denne äldre man i prydlig kostym och ställde frågan till demonstranterna: Varför skyller ni på hela huset Saud? Det kanske bara handlar om några individer?
Prins Ahmed lastade kriget på kronprinsen och dennes far. En videofilm visar hur han lugnt säger till demonstranterna att han för egen del önskar ett slut på kriget i Jemen ”i dag, inte i morgon”. Det är Ahmed som de flesta vill se som kung, hävdar exilprinsen i Tyskland.
Jamal Khashoggi, som jag träffade 2011 i Riyadh och tidigare i år i Istanbul, kallade sig inte dissident utan reformist. Det var inte kungahuset han ville åt. Udden i hans krönikor i Washington Post riktades mot kronprinsen, dennes krig i Jemen och jakt på oliktänkande. Vi kan förmoda att Khashoggi, en gammal insider som hoppat av, fick stöd i det tysta från kritiker inom huset Saud.
MbS kontrollerar statskassan och oljeinkomsterna från det statliga oljebolaget Saudi Aramco. Han kontrollerar också de väpnade styrkorna. Han har vridit vapnen ur händerna på först den förre inrikesministern MbN och därefter en annan kusin, kungasonen prins Mitaeb bin Abdullah. Före utrensningarna på Ritz-Carlton var denne chef för Nationalgardet, som viktiga stamledare är knutna till. Med sådana bryska metoder, och mordet på Khashoggi som många misstänker att kronprinsen anstiftat, har MbS skaffat sig fiender på många håll.
I kraft av sin ungdom kan han regera i 50 år, om han blir lika gammal som sin pappa och får sitta i orubbat bo.
Men om man betraktar mängden av interna fiender och hur hans korta tid vid makten kantas av misslyckanden – det kostsamma kriget i Jemen, den resultatlösa bojkotten av Qatar, den misslyckade kidnappningen av Libanons premiärminister Saad Hariri, den inställda börsintroduktionen av Saudi Aramco och efterspelet till mordet på Khashoggi som aldrig vill ta slut – är en sak säker:
MbS har ingen enkel seglats framför sig.