Filip Saxén i sin kolumn om nya HIFK-tränaren Jarno Pikkarainen
Att han inte fått chansen som cheftränare i ligan – förutom ett kort inhopp då det var enorm kris i Åbo våren 2015 – beror inte på att hans kunskaper eller kapacitet som tränare inte räckt till utan på mindre trevliga incidenter utanför rinken.
HIFK meddelade på tisdagen att Ari-Pekka Selin inte fortsätter som tränare för laget efter den här säsongen. I stället blir det Selins assisterande tränare Jarno Pikkarainen som tar över på Nordenskiöldsgatan.
Beskedet var samtidigt överraskande och väntat.
Färska sportchefen Tobias Salmelainen säger att tanken med att offentliggöra beslutet om tränarbytet redan i oktober är att ge arbetsro för den här säsongen.
Det är säkert en rätt bra tanke eftersom diskussionerna om tränarsituationen säkert blossat upp inom kort i och med att Selin satt på ett utgående kontrakt och att han var en av förra sportchefen Tom Nybondas värvningar.
Salmelainen vill sätta sin prägel på IFK och ett steg i att skapa sitt eget lag är att anställa Pikkarainen som tränare. Selin hade gärna fortsatt i klubben men går nu samma öde till mötes som i Åbo där han blev flyttad åt sidan för att Kalle Kaskinen skulle få chansen som etta.
Selin har gjort ett starkt arbete i IFK även om det där sista, avgörande, steget fortfarande låter vänta på sig. IFK har under Selins tid spelat en modern och temporik hockey där den röda tråden inte alltid lyst med sin närvaro men där resultaten varit rätt bra. Vårens bronsmedaljer var ett bra kvitto för en första säsong på en av Hockeyfinlands svåraste poster.
Vad får IFK i Jarno Pikkarainen?
Först och främst får man en tränare som kan sin hockey, som är driven, målmedveten, vet hur man vinner och som har ett häftigt temperament. Samtidigt som man i IFK får till den förändring man vill med tränarbytet blir det också en kontinuitet i arbetet då Pikkarainen jobbat i IFK sedan hösten 2017.
Pikkarainen har sedan hösten 2015 jobbat tillsammans med Selin och sakta skolats in till rollen som ligatränare. Innan tränarjobben i TPS och HIFK hade Pikkarainen en lång och framgångsrik karriär som chefstränare i Mestis där han ledde både Jokipojat och Jukurit till mästerskap och hans lag tog hem mästerskapet eller grundseriesegern (eller båda) under samtliga sex säsonger han jobbade i Joensuu och S:t Michel.
Selin har vid flera tillfällen lyft fram Pikkarainen som en oerhört viktig del i tränarteamet och det råder ingen tvekan om att 45-åringen besitter ett enormt hockeykunnande, ett starkt ledarskap och att han är en väldigt bra tränare. Hans fantastiska statistik i Mestis talar sitt tydliga språk – hans segerprocent i grundserien var starka 66 och i slutspelet smått otroliga 80.
Att han inte fått chansen som cheftränare i ligan – förutom ett kort inhopp då det var enorm kris i Åbo våren 2015 – beror inte på att hans kunskaper eller kapacitet som tränare inte räckt till utan på mindre trevliga incidenter utanför rinken.
Sportchef Salmelainen och IFK:s ledning tar en kalkylerad risk då man anställer Pikkarainen. Den hetlevrade tränarens mörka sida är väldokumenterad och inte speciellt smickrande läsning.
I oktober 2008, då han fungerade som tränare i Joensuu, fick Pikkarainen tillbringa en natt i häktet efter att han misshandlat en av Jokipojats juniortränare på en restaurang i staden. Pikkarainen bet den andra tränaren i näsan och sparkade honom i skrevet.
I mars 2010 knuffade Pikkarainen in en journalist i ett hörn på ett hotell och konfiskerade hans bandspelare. I samma incident tog han också telefonen av en pressfotograf.
Hösten 2013 inträffade en incident som kom att förändra Pikkarainen som tränare och som fick Hockeyfinland att dra efter andan.
Under en sen natt träffades den dåvarande Jukurittränaren sina spelare på en restaurang i S:t Michel. Det uppstod meningsskiljaktigheter om när spelarna borde gå hem och Pikkarainen slog till en av spelarna i ansiktet. Några dagar senare fick Pikkarainen sparken från Jukurit.
Efter incidenten stannade Pikkarainen upp, sökte professionell hjälp och jobbade med sig själv medan han tog sin ofrivilliga paus från hockeyn,
De många alkoholrelaterade våldsamma incidenterna ledde till att ligaklubbarna var rädda för att anställa den framgångsrika tränaren. Det var först 2015 som TPS meddelade att Pikkarainen blir assisterande tränare då Selin tar över laget. Initiativet till att ha Pikkarainen som andratränare kom från Selin – nu brädar lärlingen Pikkarainen sin mästare och tar Selins jobb i IFK.
Samtidigt som Pikkarainen med relativt stor säkerhet är redo för jobbet som ansvarig tränare i ligan finns det några risker med utnämningen.
Selin är förstås besviken av att mot sin vilja måsta lämna sitt jobb och det kan synas i hans arbete. Den nuvarande IFK-tränaren är ett proffs ut i fingerspetsarna och han kommer inte medvetet låta den personliga motgången påverka hans jobb under resten av säsongen. Men i det undermedvetna kan det hända saker som har en negativ inverkan på det nuvarande jobbet – det är inte mänskligt.
Tränarbytet kan skapa en viss turbulens inom laget. Alla vet att Pikkarainen från och med nästa säsong har Selins jobb vilket kan leda till att spelarna vänder sig till den blivande coachen i situationer där tränarna är av olika åsikt i någon fråga.
Det finns en risk att rollfördelningen den här säsongen blir oklar i laget och Pikkarainen får en större auktoritet i laget i samband med beskedet att han tar över. Om resultaten på isen då samtidigt inte är på förväntad nivå kan pressen på ett tränarbyte bli stor då den kommande tränaren redan finns i bytesbåset.
”Sportchef Salmelainen och IFK:s ledning tar en kalkylerad risk då man anställer Pikkarainen som ansvarig tränare. Den hetlevrade tränarens mörka sida är väldokumenterad och inte speciellt smickrande läsning.”
FILIP SAXÉN
Sedan finns ju risken att Pikkarainen inte är redo för jobbet som IFK:s tränare. Att stå i båset på Nordenskiöldsgatan som huvudtränare är något helt annat än att göra det under en krisvår i Åbo eller att göra det i Joensuu och S:t Michel i Mestis.
Pressen är enorm, varje byte i varje match granskas med förstoringsglas och varje eventuellt snedsteg utanför rinken blåses upp och får gigantiska proportioner.
Men trots alla hotbilder och sin brokiga historia verkar Pikkarainen i allra högsta grad ha huvudet på skaft. Han har vuxit som människa, han besitter en enorm kompetens, han har en stark karisma, åtnjuter sina spelares och sin lednings förtroende och han har visat att han kan leda lag till framgång.
De kommande 2+1 åren lär, som man brukar säga, bli intressanta i Ishallen.