Utan lyckad integration tynar vi bort
Vårt välfärdssamhälle hotas av ett sviktande befolkningsunderlag. Vi behöver nytt blod in i arbetslivet för att lösa ekvationen. För att lyckas krävs en politisk vilja att se den stora bilden. Med ett halvår kvar till valet är det tyst.
Det demografiska läget är alarmerande. Den inrikes födda befolkningen blir generellt sett äldre, nativiteten är låg och stora delar av landet avfolkas i snabb takt. Utvecklingen gäller Norden i allmänhet men Finland i synnerhet.
När man tar en titt på kartan som visar var befolkningen ökar respektive minskar färgas största delen av den finländska kartan röd. Läget blir ännu mera kritiskt när man jämför andelen personer som är i arbetsför ålder med personer som har fyllt 65 år. Det fallande befolkningsunderlaget utgör ett direkt hot mot den finländska försörjningsbalansen och välfärdsmodellen.
Givet att trenden med en låg nativitet håller i sig är en positiv nettoinvandring den enda framkomliga vägen. Under 2000-talet har invandringen redan nu svarat för den absolut största delen av befolkningstillväxten i Norden. Med den tickande demografibomben runt hörnet kommer vi i framtiden att vara ännu mer beroende av nyanlända.
För att lösa ekvationen krävs en lyckad integration. Den faktor som är mest avgörande i den processen är steget in på arbetsmarknaden. De nyanländas integration på arbetsmarknaden är därför en av de största utmaningarna vi har att tackla i dag.
Förra veckan publicerade Nordens välfärdscenter publikationen Ny i Norden – vägen till arbete. I den kan man bland annat läsa om hur sysselsättningsläget ser ut för olika befolkningsgrupper i dag.
Allmänt taget ser läget likadant ut i de nordiska länderna. Arbetslösheten bland de inrikes födda är lägre än bland de utrikes födda. Bland de utrikes födda är arbetslösheten högst för personer som inte är födda i ett EU-land.
Men det finns skillnader i statistiken. Finland sticker ut med en jämförelsevis hög arbetslöshet i samtliga grupper. År 2017 var nästan 20 procent av personerna (15–64 år) födda utanför EU arbetslösa. Motsvarande siffra i Norge och Danmark var cirka 11 procent.
Också i Sverige är arbetslösheten bland personer födda utanför EU hög, men då är det värt att komma ihåg att Sverige 2015 tog emot cirka 160 000 asylsökande i jämförelse med drygt 30 000 i Finland.
Trots skillnaderna i statistiken är den grundläggande utmaningen densamma i de nordiska länderna. Om vi misslyckas med integrationen av nyanlända hotas välfärdsmodellen. Därför är det här ett givet område där de nordiska länderna bör ta alla tillfällen i akt att lära sig av varandra. Speciellt för Finland, som är sämst i klassen, borde det vara ett mycket högt prioriterat ämne.
I samband med utgivningen av publikationen Ny i Norden ordnades ett stort nordiskt seminarium i Malmö. På plats fanns drygt 100 nordiska experter på integration för att presentera och diskutera lyckade exempel och modeller. Glädjande nog var Finland väl representerat.
I ett försök att hitta gemensamma nämnare för de framgångsrika nordiska exemplen framträder det tvärsektoriella samarbetet som en avgörande faktor. De orter, regioner och projekt som har lyckats förkorta steget in på arbetsmarknaden har lyckats skapa ett brett samarbete mellan många olika aktörer.
När lokala arbetsgivare, myndigheter och den tredje sektorn har slagit ihop sina krafter har effekten överlag varit mycket positiv. I korthet och något förenklat har arbetsgivarna definierat det lokala behovet, den tredje sektorn har bidragit med de nödvändiga nätverken och myndigheterna har jobbat flexibelt.
Det tycks överlag vara lättare att få till stånd det här samarbetet på mindre orter. Bland de lyckade exemplen finns Närpes, svenska Åre och norska Gloppen. Alla tre har en befolkning på cirka 10 000 invånare. Alla tre har lyckats utmärkt med att integrera nyanlända på arbetsmarknaden och därför fått invandrarna att stanna kvar i glesbygden.
Närpes börjar redan ha en lång och positiv erfarenhet av integration på den lokala arbetsmarknaden. Den företagstäta småstaden har lyckats kombinera behovet av arbetskraft med ett smidigt samarbete med den tredje sektorn. En positiv kultur och inställning tycks föda ny framgång.
I norska Gloppen har kommunen tagit en dubbelroll. I och med att behovet av ny arbetskraft främst finns inom den offentliga servicen har kommunen både fungerat som myndighet och som arbetsgivare. Tack vare den insatsen har de flesta av de nyanlända valt att stanna på orten och inte att följa strömmen och flytta in till Oslo.
Åre är en av de kommuner som har lyckats bäst med integrationen på arbetsmarknaden i Sverige. Cirka 85 procent av de nyanlända kommer nu ut i egenförsörjning, men kommunen har valt att höja ribban. Bland annat försöker man försnabba kartläggningen av de nyanländas kompetenser för att ytterligare förbättra integrationen.
En annan gemensam nämnare för framgångshistorierna är den politiska viljan. På de orter där politikerna har lyckats enas kring en gemensam bild av utmaningarna och framtiden har också integrationen bäst förutsättningar att lyckas. Till exempel i Åre har de ledande politikerna själva drivit frågan som ett mycket högt prioriterat ämne på agendan.
Det handlar också om hur vi talar om frågan. På de ställen där integrationen har varit lyckad talar aktörerna om integrationen av nyanlända som ett utvecklingsprojekt snarare än som ett problem. Redan ordet utvecklingsprojekt i sig har en klang som lyfter det högt upp på de flesta agendor.
Även om den lokala politiska viljan börjar finns på många håll i Finland har den hittills saknats på en nationell nivå. Oberoende av om man humanitärt sett anser att man ska hjälpa flyktingar eller inte borde man trots allt kunna enas kring den stora bilden om ekonomi och den ohållbara framtida försörjningsbalansen. I den frågan kan hjärta och plånbok mötas.
Det är mindre än ett halvår kvar till vårt riksdagsval och hittills har det varit mestadels tyst kring den här frågan. Regeringen sitter som gisslan hos Blå framtid och de stora oppositionspartierna har överlag fokuserat på att säga så lite som möjligt.
Det sannolika är att varken Blå framtid eller Sannfinländarna kommer att sitta med i nästa regering. Blå framtid faller på sitt minimala väljarstöd och Sannfinländarna på sin kompromisslösa taggighet. Senast då borde de övriga partierna – över alla partigränser – träda till och enas kring den stora bilden.
Vi behöver desperat nya människor till det här landet och det ska ses som ett prioriterat utvecklingsprojekt.
”Vi behöver desperat nya människor till det här landet och det ska ses som ett prioriterat utvecklingsprojekt.”