Sensuell röst, tveksam inramning
Jenni Vartiainen bjuder på sorgsna melodier och texter om parförhållanden som går på grund. Men arrangemang och ljudbild ger enligt recensenten ingen optimal inramning.
För några år sedan gav Jenni Vartiainen ut sitt tredje album, Terra, där hennes mustiga altstämma nådde en djupare, vuxen balans. Utvecklingen från den mer uppskruvade flickröst man en gång i tiden kunde höra i tjejtrion Gimmel var dramatisk.
Och på uppföljaren Monologi har hon för första gången själv också skrivit både musiken och texterna. Grunderna är melodiskt bärande, och hennes sång mörkt vibrerande och sensuell, men däremot har arrangemangen nu i väl hög grad fokuserats på storvulna effekter.
Det är synd att Jenni och producenten Jukka Immonen (hennes expartner) gått in för en såpass maskinell ljudbild, eftersom hon bäst kommer till sin rätt i organiska miljöer där röst och känsla får bestämma riktningen.
Det här bevisas också under skivans starkaste stund, den mer avskalade men emotionellt bräddfyllda balladen Väärään suuntaan.
Stämningsmässigt är det vemodet som gäller, med texter om parförhållanden som går på grund. Med andra arrangemang hade det
Stämningsmässigt är det vemodet som gäller, med texter om parförhållanden som går på grund. Med andra arrangemang hade det kunnat bli gripande, nu leder de pompösa markeringarna lite för ofta till en avtändande övertydlighet.
kunnat bli gripande, nu leder de pompösa markeringarna lite för ofta till en avtändande övertydlighet.