Het språkdebatt kring Helene Schjerfbeck – Kyander får mothugg av regissören
En finskspråkig Helene Schjerfbeck på vita duken väcker starka känslor. – Tråkigt om språkargument lever så här starkt i vårt samhälle, säger regissören Antti Jokinen.
Den planerade filmen om konstnären Helene Schjerfbecks liv har varit i stormens öga de senaste dagarna. I HBL uppmanar konstkritikern och författaren Pontus Kyander till bojkott mot filmen eftersom Schjerfbeck, som i verkligheten var svenskspråkig, talar finska i filmen.
Kyander beskyller regissören Antti Jokinen för kulturell appropriering och drar paralleller till blackface-fenomenet där vita skådespelare målar sina ansikten svarta.
”Regissören blickar inåt, in i ett finsknationellt mörker som i mer än ett århundrade sett den finlandssvenska kulturen som ett mycket onödigt ont”, skriver Kyander.
Antti Jokinen vill inte ge sig in i en diskussion om Kyanders synpunkter. Han kommenterar ändå kalabaliken per e-post till HBL.
– Schjerfbeck var finländare och det är jag också. Vi har en gemensam kultur. Det är tråkigt om språkargument lever så här starkt i vårt samhälle. Jag och min arbetsgrupp vill fira Helene, Finlands mest framgångsrika målare.
Regissören uttalar sig bara i allmänna ordalag om filmdebatten.
– Man försökte aktivt bojkotta Schjerfbeck under nästan hela hennes livstid, så det här är inget nytt. Lyckligtvis hade hon många stödtrupper, som jag själv sällat mig till. Jag har alltid varit intresserad av svårförståeliga själar vars arbete uttrycker en otrolig begåvning. Jag beundrar Schjerfbeck enormt, skriver Jokinen.
Appropriering eller inte?
Pontus Kyanders uppmaning till bojkott väcker många reaktioner. I Suomen Kuvalehti anser kulturjournalisten Kalle Kinnunen att Kyander överdriver.
– Att påstå att en finskspråkig Schjerfbeckfilm är rasistisk är ett märkligt sätt att ta på sig offerrollen – och visar inte på särskilt god smak. Ursäkta, men jag börjar nästan skratta, skriver Kinnunen.
Enligt Kinnunen har ingen enskild grupp tolkningsföreträde till Helene Schjerfbecks liv.
– En svensk eller en finlandssvensk regissör hade kunnat ta tag i ämnet. Nu var det Antti Jokinen som gjorde det.
– Men det är spännande att se om tanken om kulturell appropriering kan tillämpas på en finsk film om en svenskspråkig person, skriver Kinnunen.
Enligt Kyander är det ett klart fall av appropriering, ”lika idiotiskt som fördomsfullt”. Man låtsas som om skillnaderna inte finns, menar han, och får medhåll av många på sociala medier.
”Inget konstigt”
En av filmprojektets samarbetspartner är konstmuseet Villa Gyllenberg, som är med i marknadsföringssyfte. Den eldfängda debatten kom något oväntat.
– Vi tycker det är jättepositivt att det över huvud taget görs en film om Schjerfbeck och hennes konstnärskap. Vi har påtalat frågan om Schjerfbecks modersmål, och det har noterats. Men eftersom Antti Jokinen är finskspråkig och det är han som skrivit manuset utifrån Rakel Liehus bok om Schjerfbeck på finska så var det naturligt att göra en finsk film. Vi tycker inte det är konstigt i sig, säger Lotta Nylund, intendent för Villa Gyllenberg.
Uppmaningen till bojkott och beskyllningarna om kulturell appropriering är tillspetsade, tycker Nylund.
– Det kommer fram i filmen att Schjerfbeck är svenskspråkig, till exempel genom hennes brev. Det görs också en kortfilm i samarbete med konstnären Anna Retulainen om Schjerfbecks målningsprocess, där man får följa med hur skådespelaren Laura Birn blir Helene Schjerfbeck. Där kommer det också fram att Schjerfbeck talade svenska.
Svenska kassakor sällsynta
Debatten har också handlat om filmens ekonomiska potential. Antti Jokinen sade tidigare till HBL att man räknar med en större succé på finska. Kyander skriver däremot att regissören glömmer den nordiska dimensionen: på svenska kunde filmen gå hem i de skandinaviska länderna.
Men journalisten Kalle Kinnunen menar att finländska filmer på svenska sällan når en stor publik i Sverige – och inte i Finland heller.
När frågan går till Svenska filminstitutet i Stockholm bekräftas Kinnunens bedömning.
– Publikpotentialen för en biografisk film är mycket begränsad i Sverige, även när det är svenska produktioner, säger Helena Simonsson, lanseringskonsulent vid Svenska filminstitutet.
– Om filmen är på finska så är besökspotentialen ännu lägre. De biografiska filmer som har fungerat publikt de senaste åren är om personer som har en bred folklig förankring hos svenskarna, säger hon.