Sitt varsågod!
Vanligen är vi ett artigt belevat folk. Men det finns undantag.
”Jag ’ursäktar’ dem med att de kommer från en kultur där det hör till att man stiger upp och ger plats för äldre. När det händer tackar jag och tar emot men jag muttrar inombords. Så gammal är jag väl ändå inte… Och känner mig aningen förolämpad.”
På senare tid har debatten om att nia eller dua varit aktuell. Ursprunget ligger i den doktorsavhandling som språkvårdaren Maria Fremer har skrivit och som ska godkännas i höst. Kommentarerna på den artikeln och den lilla enkät HBL gjorde i samband med artikeln visar att det där med hyfs och pli inte är lätt.
Min egen inställning är något ambivalent, men håller en hacka för att de allra flesta i dag ska tåla och klara av att bli duade. Men visst förfaller jag till niandet ibland. Det händer att läsare ännu i dag ringer till oss på redaktionen – alla använder inte e-post eller skickar meddelanden via Facebook. Om jag hör att personen som ringer är kring de 90 och närmar sig mig med en vådlig respekt – det händer fortfarande att de kallar mig för redaktören – ja, då niar jag. Av artighet och ohejdad vana.
Det händer när jag möter läsare per telefon – de som inte sänder e-post eller skickar meddelanden via Facebook.
Det finns andra frågor som är minst lika svåra – ja, svårare vill jag påstå.
Och det är frågan om när man ska ge plats åt andra. I bussen, på tåget, i spårvagnen. Diskussionen är lika evig och adrenalinnivån lika hög som när det gäller kampen mellan fotgängare, cyklister och bilister om trafikutrymmet.
Om en människa har svårt att röra sig, är gammal eller gravid, och det inte finns lediga platser omkring. Javisst, naturligtvis stiger väl också du upp. Så fungerar de flesta av oss. Vi är ju i grunden ett artigt, belevat folk.
Men det finns undantag.
En som sällan ger upp sin plats utan tvärtom förutsätter att hen själv ges plats är fyllot. Den berusade skapar vanligen sitt utrymme. Ibland är det odören som gör att alla flyttar sig självmant, men oftast dråsar personen i fråga ner och knuffar undan de andra sittande. Att hen dessutom förutsätter fullständig och lyhörd uppmärksamhet för sina samtalsämnen av sin närmaste omgivning hör till. Trevlig resa!
Det har också hänt att jag med händerna fulla med tunga väskor dråsat ner på platsen för gravida, äldre och funktionsnedsatta. Tänker att jag kan byta plats om någon som behöver platsen mera dyker upp. Som amen i kyrkan står hon där, Den gamla arga tanten som propsar på att sitta på just den platsen även om det finns flera tomma platser bredvid och omkring. Förlåt alla gamla arga tanter, jag blir säkert själv en sådan … Jag reser mig, lämnar platsen och önskar tanten trevlig resa.
En fredag eftermiddag med VR får mig också att undra över vår artighet. Jag tycks inte lära mig. För ett par veckor sedan hände det igen. Jag borde ha backat genast jag såg den långa kön till restaurangvagnen. Men deras hyggligt goda laxsoppa hägrar fastän modet sjunker i samma takt som kön ringlar sig fram. Det enda jag ser är svingande ölstop och gapskrattande håjlande fredagsfirare. Inte ett stjärtrum i sikte. Kvinnan i kassan ler ansträngt när jag undrar hur man ska bete sig om man vill inmundiga en ordentlig måltid och erbjuder sig att packa ner laxsoppan i en plastskål. Jag ger upp, köper en köttpirog och står en god stund och tittar på fredagsstöket innan jag på stående fot avnjuter denna flottdrypande finländska delikatess lutad mot en stor avfallskorg. Nästa gång ska jag komma ihåg att ta med en krycka eller käpp. En sådan brukar trigga artighetsreflexerna och åtminstone lyfta någon rumpa.
Artighet är en mångfasetterad fråga inser jag när jag tänker på hur jag själv reagerar om jag erbjuds en sittplats. Eftersom jag är i den åldern där jag börjat sakna tilltalsordet neiti och avskyr tilltalsordet rouva så är min egen reaktion inte alldeles glasklar. Det händer numera att yngre finländare frågar om jag önskar sitta, men de enda som hittills har stigit upp och automatiskt gett mig sin plats är nyinflyttade yngre medresenärer. Jag ”ursäktar” dem med att de kommer från en kultur där det hör till att man stiger upp och ger plats för äldre. När det händer tackar jag och tar emot men jag muttrar inombords. Så gammal är jag väl ändå inte… Och känner mig aningen förolämpad.
I skrivande stund sitter jag återigen som gäst hos VR och skänker också denna gång laxsoppan en längtans tanke. Men vis av skadan är jag försedd och tar fram min medhavda frukost ur väskan. Jag sitter. På min plats. Trevlig resa!