Man borde göra något
KLIMATET Mauno Koivisto brukade ta till uttryck som ”man borde göra nåt” och ”nog ordnar det sig”. Mellan de polerna brukar vi väl vanligtvis svänga oss, som pendeln i en metronom.
Sedan mitten av 1970-talet har jag varit medveten om innebörden i Koivistos imperativ: man borde göra något. Ändå har det alltför ofta – varje dag – blivit som om bara det andra alternativet skulle gälla, det blir nog bra. Skulle säga att jag är – blev – en pessimist i det stora hela och en optimist i mitt lokala liv.
Oljekrisen kring 1973 ledde till tankar på till exempel sol-, vind-, våg- och bioenergi, men det kom av sig när oljan igen blev överkomlig. Eftersom människor och mänskligheten uppfunnit och utvecklat för att göra livet lättare, ingår tyvärr ofta – å andra sidan – ett moment av minsta motståndets lag.
Att säga att framtiden redan är här är i och för sig träffande, men det är också en förminskning av allvarsgraden; framtiden var här redan i det förflutna. Det är fyrtio år
sedan jag vaknade upp med klimatångest och under några år försökte leva som ”klimathippie”, men fortfarande händer inte så mycket, eller visst händer det, men alltför långsamt (också i mitt eget liv).
Det hör heller inte direkt till ovanligheten att klimatskeptiker och klimatövertygade drabbar samman i pennfäktningar (jag har en känsla av att det ofta är män) om klimatförändringen är en realitet, om den är människorelaterad eller bara är ett natur(ligt)fenomen.
Tre män i en båt som springer läck gör inte särdeles klokt i att bara upprätthålla en dispyt beträffande orsaken – var det någon som av misstag borrade ett hål, en vass sten som punkterade eller bara träet som gistnat. Med andra ord, vi sitter alla i samma eka och kan lida av förändringar och katastrofer oberoende av vem och vad som är primus motor, den primära drivkraften.
Varför har vi så svårt att få ändan ur vagnen i vårt rövarliv? Kanske vi ännu reagerar på de gamla grekernas plan, eller närmare sagt Zenons. Hans paradoxer om haren
och sköldpaddan eller pilen som aldrig når fram är eventuellt beskrivande för vårt agerande. Vi fryser till i varje punkt – en räcka av oändliga punkter – och det ser ut som om ”katastrofen” aldrig skulle komma.
I vilket fall som helst, om det på riktigt är som det ser ut att vara, att vi inte egentligen bryr oss för egen del, så varför i all sina dar bryr vi oss inte om kommande släktled, barn och barnbarn, släktingars och vänners efterlevande.
Själv tänker jag mig att det beror på vårt kristna arv, åtminstone till en del. Frälsning gäller liv i ett himmelrike, det viktiga är tillstånd som följer på döden, inte liv här och nu. Domedagen är efterlängtad, positiv, inte direkt avskydd. Det jordiska har en funktion som avstamp och transportsträcka, övergång, men är inte det centrala och enastående i sig.
Enligt Bibeln skulle människor först befolka jorden, erövra den och sedan omvända andra människor till den tro som ser jordelivet som ett nödvändigt ont, en fas i strävan att nå ett evigt liv bortom vår planet. Jag har svårt att ”tro” att sådana idéer, funderingar, känslor och önskningar kan skapa god jord(mån).