Man bor­de gö­ra nå­got

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - GUN­NAR HÖGNÄS Åbo

KLI­MA­TET Mau­no Ko­i­visto bru­ka­de ta till ut­tryck som ”man bor­de gö­ra nåt” och ”nog ord­nar det sig”. Mel­lan de po­ler­na bru­kar vi väl van­ligt­vis svänga oss, som pen­deln i en met­ro­nom.

Se­dan mit­ten av 1970-ta­let har jag va­rit med­ve­ten om in­ne­bör­den i Ko­i­vistos im­pe­ra­tiv: man bor­de gö­ra nå­got. Än­då har det allt­för of­ta – var­je dag – bli­vit som om ba­ra det and­ra al­ter­na­ti­vet skul­le gäl­la, det blir nog bra. Skul­le sä­ga att jag är – blev – en pes­si­mist i det sto­ra he­la och en op­ti­mist i mitt lo­ka­la liv.

Ol­jekri­sen kring 1973 led­de till tan­kar på till ex­em­pel sol-, vind-, våg- och bio­e­ner­gi, men det kom av sig när ol­jan igen blev över­kom­lig. Ef­tersom män­ni­skor och mänsk­lig­he­ten upp­fun­nit och ut­veck­lat för att gö­ra li­vet lät­ta­re, in­går ty­värr of­ta – å and­ra si­dan – ett mo­ment av mins­ta mot­stån­dets lag.

Att sä­ga att fram­ti­den re­dan är här är i och för sig träf­fan­de, men det är ock­så en för­minsk­ning av all­vars­gra­den; fram­ti­den var här re­dan i det för­flut­na. Det är fyr­tio år

se­dan jag vak­na­de upp med kli­ma­tång­est och un­der någ­ra år för­sök­te le­va som ”kli­mat­hip­pie”, men fort­fa­ran­de hän­der in­te så myc­ket, el­ler visst hän­der det, men allt­för lång­samt (ock­så i mitt eget liv).

Det hör hel­ler in­te di­rekt till ovan­lig­he­ten att kli­matskep­ti­ker och kli­ma­tö­ver­ty­ga­de drab­bar sam­man i penn­fäkt­ning­ar (jag har en käns­la av att det of­ta är män) om kli­mat­för­änd­ring­en är en re­a­li­tet, om den är män­ni­sko­re­la­te­rad el­ler ba­ra är ett na­tur(ligt)fe­no­men.

Tre män i en båt som spring­er läck gör in­te sär­de­les klokt i att ba­ra upp­rätt­hål­la en dis­pyt be­träf­fan­de or­sa­ken – var det nå­gon som av miss­tag bor­ra­de ett hål, en vass sten som punk­te­ra­de el­ler ba­ra trä­et som gist­nat. Med and­ra ord, vi sit­ter al­la i sam­ma eka och kan li­da av för­änd­ring­ar och ka­ta­stro­fer obe­ro­en­de av vem och vad som är pri­mus mo­tor, den pri­mä­ra driv­kraf­ten.

Var­för har vi så svårt att få än­dan ur vag­nen i vårt rö­var­liv? Kanske vi än­nu re­a­ge­rar på de gam­la gre­ker­nas plan, el­ler när­ma­re sagt Ze­nons. Hans pa­ra­dox­er om ha­ren

och sköld­pad­dan el­ler pi­len som ald­rig når fram är even­tu­ellt be­skri­van­de för vårt age­ran­de. Vi fry­ser till i var­je punkt – en räc­ka av oänd­li­ga punk­ter – och det ser ut som om ”ka­ta­stro­fen” ald­rig skul­le kom­ma.

I vil­ket fall som helst, om det på rik­tigt är som det ser ut att va­ra, att vi in­te egent­li­gen bryr oss för egen del, så var­för i all si­na dar bryr vi oss in­te om kom­man­de släkt­led, barn och barn­barn, släk­ting­ars och vän­ners ef­ter­le­van­de.

Själv tän­ker jag mig att det be­ror på vårt krist­na arv, åt­minsto­ne till en del. Fräls­ning gäl­ler liv i ett him­mel­ri­ke, det vik­ti­ga är till­stånd som föl­jer på dö­den, in­te liv här och nu. Do­me­da­gen är ef­ter­läng­tad, po­si­tiv, in­te di­rekt av­skydd. Det jor­dis­ka har en funk­tion som av­stamp och trans­port­sträc­ka, över­gång, men är in­te det cen­tra­la och ena­stå­en­de i sig.

En­ligt Bi­beln skul­le män­ni­skor först be­fol­ka jorden, er­öv­ra den och se­dan om­vän­da and­ra män­ni­skor till den tro som ser jor­de­li­vet som ett nöd­vän­digt ont, en fas i strä­van att nå ett evigt liv bortom vår pla­net. Jag har svårt att ”tro” att så­da­na idéer, fun­de­ring­ar, käns­lor och önsk­ning­ar kan ska­pa god jord(mån).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.