Frågor kring Schjerfbeckfilmen
”Vad gäller Schjerfbeckfilmen kunde man kanske hellre tala om ett osynliggörande av det svenska inslaget i Finland.”
Bojkotta Schjerfbeckfilmen! skriver konstvetaren Pontus Kyander i ett angeläget inlägg i tisdagens HBL. Schjerfbeckfilmen är baserad på en lögn. Hur mycket de inblandade än pekar på rätten att fiktionalisera, så är denna fiktion ett solklart uttryck för kulturell appropriering, skriver Kyander och tillägger: som minoritet kan vi inte annat än protestera.
En fråga som väcks av publiciteten kring filmen och inte minst av Kyanders inlägg gäller den om kul- turell appropriering, ett begrepp Trygve Söderling i sitt inlägg i onsdagens tidning översätter till de mer alldagligt klingande orden ”stöld” eller ”lån”. Söderling leker med tanken att filmen kanske blir ett mästerverk. Om 99 procent av den bästa konst mänskligheten frambringat kan innehålla någon aspekt av att vara förljugen, stöld, usel moral, borde vi i så fall skippa den? Söderling problematiserar den koppling Kyander föreslår mellan kulturell appropriering och en bojkott av den kommande filmen.
Vad gäller Schjerfbeckfilmen (som spelas in nästa år och ska vara klar år 2020) kunde man kanske hellre tala om ett osynliggörande av det svenska inslaget i Finland. Ett osynliggörande som är besläktat med whitewashing. Begreppet whitewashing anger ju, inte minst inom spelfilm i Hollywoodtraditionen, en praktik vad gäller rollbesättning där vita skådespelare placeras in i roller som icke-vita karaktärer eller i roller som är skrivna för icke-vita ka- raktärer. Systemet innebär, som kritiker påpekat, att den tyngd och betydelse dessa figurer haft i kulturella, historiska händelser kommer att minska. Det handlar alltså om ett sätt att förändra eller kringgå historien som har vissa beröringspunkter med historierevisionism. Exemplen på sådan whitewashing i Hollywood är så många att risken finns att man inte längre ens orkar vara uppmärksam på vad som pågår.
Ett av de senare exemplen som diskuterats en hel del utgörs av Ridley Scotts historiska film Exodus: Gods and Kings från år 2014 om Moses och uttåget ur Egypten. Filmen har av flera kritiker betecknats som rasistisk för att flera av de ledande karaktärerna i filmen, både hebréer och egyptier, spelas av vita skådespelare. Det intressanta i den debatten är inte minst regissörens egen ”förklaring” till whitewashingen. Den påminner i själva verket starkt om den Schjerfbeck-filmens regissör Antti Jokinen anför: det förment kommersiella motivet. Scott förklarar att han inte kan klara av en film med en sådan budget där han är beroende av skatteåterbäring i Spanien, och säga att huvudrollen spelas av Mohammad den-och-den från landet detoch-det. ”Jag kommer inte att få filmen finansierad i så fall. Så hela frågan dyker inte ens upp.”
Intressant vad gäller Scott är att han i en annan känslig rollbesättningsfråga, i filmen All the Money in The World (2017), till betydande kostnader spelade om stora delar av filmen med en ny huvudrollsinnehavare (Christopher Plummer som mångmiljonären J. Paul Getty) efter att den ursprungliga skådespelaren för den rollen, Kevin Spacey, blivit anklagad för sexuella övergrepp inom ramen för metoo-rörelsen.
Den fråga Schjerfbeckfilmen väcker handlar om omskrivningen av det språkligt-kulturella elementet historiskt sett i Finland. Frågeställningen gäller mer allmänt alla historiska figurer och epoker i landet, deras verkliga språkliga situation och den som presenteras i fiktionalisering-
ar. Hur strängt måste kravet på trohet vad gäller det språkliga ställas, hur mycket kan sägas få bli påverkat av den finska emancipationsrörelsen som är invävd i den nationella agendan historiskt sett? Blir problematiken mindre angelägen när det gäller porträtteringen av personer som tillhört finskentusiastiska eller fennomanska grupperingar eller för den delen av personer som varit mer eller mindre tvåspråkiga?
Diskussionen aktualiserar också frågan om majoritetskulturens tyngd i det offentliga rummet i Finland i dag, inte minst i medierna. Frågan gäller inte enbart film utan också andra medier i Finland, tv-serier, faktaprogram, dokusåpor, där det svenska inslaget, ifall det skulle kunna finnas, så oerhört ofta osynliggörs. Så ofta att man i dag kan tala om en enspråkighetsnorm vad gäller att i mainstream-media (film och tv framför allt) presentera också sådant som i verkligheten kan ha en svenskeller tvåspråkig gestalt.
Kan vi i dag längre tala om en nationell tvåspråkighetskultur? Borde man hellre tala om en majoritetsoch en minoritetskultur vad gäller det finska och svenska? Pontus Kyander talar om minoritetskulturer och minoritetsperspektiv och rätten att kräva respekt för språk och integritet, vidare om att den urgamla flerkulturen i Finland (samisk, finsk, finlandssvensk, finskrysk och länge tysk) har haft avgörande betydelse för formandet av vad Finland är i dag.
Språkfrågorna är som vi vet ofta laddade med starka känslor och attityder, stereotypier, som vi tycks ha mycket svårt att helt befria oss ifrån. Frågorna om minoritetskulturer och om kampen för språklig rättvisa historiskt sett hänger ihop men de är inte identiska. De kan också analyseras ur andra perspektiv och ses som exempelvis kvardröjande ressentiment från tidigare strider om makt, rättvisa, jämlikhet.
Svaret på frågan om vi i dag bör tala om en nationell tvåspråkighetskultur eller om en majoritets- och en minoritetskultur är i bästa fall ambivalent. Hela frågeställningen svajar betänkligt. Den tycks ofrånkomligen, med sin egen interna logik leda till ett slags dubbelsyn vad gäller det språkliga, eller om man så vill, till två nivåer som används parallellt: den offentliga retorikens tvåspråkighetsnivå och den bistrare verklighetens enspråkighetsnivå.