Frå­gor kring Sch­jerf­beck­fil­men

”Vad gäl­ler Sch­jerf­beck­fil­men kun­de man kanske hell­re ta­la om ett osyn­lig­gö­ran­de av det svens­ka in­sla­get i Fin­land.”

Hufvudstadsbladet - - Kultur - SVEN-ER­IK KLINKMANN

Boj­kot­ta Sch­jerf­beck­fil­men! skri­ver konst­ve­ta­ren Pontus Ky­an­der i ett an­ge­lä­get in­lägg i tis­da­gens HBL. Sch­jerf­beck­fil­men är ba­se­rad på en lögn. Hur myc­ket de in­blan­da­de än pe­kar på rät­ten att fik­tio­na­li­se­ra, så är den­na fik­tion ett solklart ut­tryck för kul­tu­rell ap­pro­pri­e­ring, skri­ver Ky­an­der och tilläg­ger: som mi­no­ri­tet kan vi in­te an­nat än pro­te­ste­ra.

En frå­ga som väcks av pub­li­ci­te­ten kring fil­men och in­te minst av Ky­an­ders in­lägg gäl­ler den om kul- tu­rell ap­pro­pri­e­ring, ett be­grepp Tryg­ve Sö­der­ling i sitt in­lägg i ons­da­gens tid­ning över­sät­ter till de mer all­dag­ligt kling­an­de or­den ”stöld” el­ler ”lån”. Sö­der­ling le­ker med tan­ken att fil­men kanske blir ett mäs­ter­verk. Om 99 pro­cent av den bäs­ta konst mänsk­lig­he­ten fram­bring­at kan in­ne­hål­la nå­gon aspekt av att va­ra för­lju­gen, stöld, usel moral, bor­de vi i så fall skip­pa den? Sö­der­ling pro­ble­ma­ti­se­rar den kopp­ling Ky­an­der fö­re­slår mel­lan kul­tu­rell ap­pro­pri­e­ring och en boj­kott av den kom­man­de fil­men.

Vad gäl­ler Sch­jerf­beck­fil­men (som spe­las in näs­ta år och ska va­ra klar år 2020) kun­de man kanske hell­re ta­la om ett osyn­lig­gö­ran­de av det svens­ka in­sla­get i Fin­land. Ett osyn­lig­gö­ran­de som är be­släk­tat med white­washing. Be­grep­pet white­washing anger ju, in­te minst in­om spel­film i Hol­ly­wood­tra­di­tio­nen, en prak­tik vad gäl­ler roll­be­sätt­ning där vi­ta skå­de­spe­la­re pla­ce­ras in i rol­ler som ic­ke-vi­ta ka­rak­tä­rer el­ler i rol­ler som är skriv­na för ic­ke-vi­ta ka- rak­tä­rer. Sy­ste­met in­ne­bär, som kri­ti­ker på­pe­kat, att den tyngd och be­ty­del­se des­sa fi­gu­rer haft i kul­tu­rel­la, hi­sto­ris­ka hän­del­ser kom­mer att mins­ka. Det hand­lar allt­så om ett sätt att för­änd­ra el­ler kring­gå histo­ri­en som har vis­sa be­rö­rings­punk­ter med histo­ri­e­re­vi­sio­nism. Ex­emp­len på så­dan white­washing i Hol­ly­wood är så många att ris­ken finns att man in­te läng­re ens or­kar va­ra upp­märk­sam på vad som på­går.

Ett av de se­na­re ex­emp­len som dis­ku­te­rats en hel del ut­görs av Rid­ley Scotts hi­sto­ris­ka film Ex­o­dus: Gods and Kings från år 2014 om Mo­ses och ut­tå­get ur Egyp­ten. Fil­men har av fle­ra kri­ti­ker be­teck­nats som ra­sis­tisk för att fle­ra av de le­dan­de ka­rak­tä­rer­na i fil­men, bå­de hebré­er och egyp­ti­er, spe­las av vi­ta skå­de­spe­la­re. Det in­tres­san­ta i den de­bat­ten är in­te minst re­gis­sö­rens egen ”förklaring” till white­washing­en. Den på­min­ner i själ­va ver­ket starkt om den Sch­jerf­beck-fil­mens re­gis­sör Ant­ti Jo­ki­nen an­för: det för­ment kom­mer­si­el­la mo­ti­vet. Scott för­kla­rar att han in­te kan kla­ra av en film med en så­dan bud­get där han är be­ro­en­de av skat­teå­ter­bä­ring i Spa­ni­en, och sä­ga att hu­vud­rol­len spe­las av Mo­ham­mad den-och-den från lan­det de­toch-det. ”Jag kom­mer in­te att få fil­men fi­nan­si­e­rad i så fall. Så he­la frå­gan dy­ker in­te ens upp.”

In­tres­sant vad gäl­ler Scott är att han i en an­nan käns­lig roll­be­sätt­nings­frå­ga, i fil­men All the Mo­ney in The World (2017), till be­ty­dan­de kost­na­der spe­la­de om sto­ra de­lar av fil­men med en ny hu­vud­rolls­in­ne­ha­va­re (Christop­her Plum­mer som mång­mil­jo­nä­ren J. Pa­ul Get­ty) ef­ter att den ur­sprung­li­ga skå­de­spe­la­ren för den rol­len, Ke­vin Spa­cey, bli­vit an­kla­gad för sex­u­el­la över­grepp in­om ra­men för me­too-rö­rel­sen.

Den frå­ga Sch­jerf­beck­fil­men väc­ker hand­lar om om­skriv­ning­en av det språk­ligt-kul­tu­rel­la ele­men­tet historiskt sett i Fin­land. Frå­ge­ställ­ning­en gäl­ler mer all­mänt al­la hi­sto­ris­ka fi­gu­rer och epo­ker i lan­det, de­ras verk­li­ga språk­li­ga si­tu­a­tion och den som pre­sen­te­ras i fik­tio­na­li­se­ring-

ar. Hur strängt mås­te kra­vet på tro­het vad gäl­ler det språk­li­ga stäl­las, hur myc­ket kan sä­gas få bli på­ver­kat av den fins­ka eman­ci­pa­tions­rö­rel­sen som är in­vävd i den na­tio­nel­la agen­dan historiskt sett? Blir pro­ble­ma­ti­ken mind­re an­ge­lä­gen när det gäl­ler por­trät­te­ring­en av per­so­ner som till­hört finsken­tu­si­as­tis­ka el­ler fen­no­mans­ka grup­pe­ring­ar el­ler för den de­len av per­so­ner som va­rit mer el­ler mind­re två­språ­ki­ga?

Dis­kus­sio­nen ak­tu­a­li­se­rar ock­så frå­gan om ma­jo­ri­tets­kul­tu­rens tyngd i det of­fent­li­ga rum­met i Fin­land i dag, in­te minst i me­di­er­na. Frå­gan gäl­ler in­te en­bart film ut­an ock­så and­ra me­di­er i Fin­land, tv-se­ri­er, fak­ta­pro­gram, do­kuså­por, där det svens­ka in­sla­get, ifall det skul­le kun­na fin­nas, så oer­hört of­ta osyn­lig­görs. Så of­ta att man i dag kan ta­la om en en­språ­kig­hetsnorm vad gäl­ler att i mainstream-me­dia (film och tv fram­för allt) pre­sen­te­ra ock­så så­dant som i verk­lig­he­ten kan ha en svens­kel­ler två­språ­kig ge­stalt.

Kan vi i dag läng­re ta­la om en na­tio­nell två­språ­kig­hetskul­tur? Bor­de man hell­re ta­la om en ma­jo­ri­tet­s­och en mi­no­ri­tets­kul­tur vad gäl­ler det fins­ka och svens­ka? Pontus Ky­an­der ta­lar om mi­no­ri­tets­kul­tu­rer och mi­no­ri­tets­per­spek­tiv och rät­ten att krä­va re­spekt för språk och in­tegri­tet, vi­da­re om att den ur­gam­la fler­kul­tu­ren i Fin­land (sa­misk, finsk, fin­lands­svensk, finskrysk och länge tysk) har haft av­gö­ran­de be­ty­del­se för for­man­det av vad Fin­land är i dag.

Språk­frå­gor­na är som vi vet of­ta lad­da­de med star­ka käns­lor och at­ti­ty­der, ste­re­o­ty­pi­er, som vi tycks ha myc­ket svårt att helt be­fria oss ifrån. Frå­gor­na om mi­no­ri­tets­kul­tu­rer och om kam­pen för språk­lig rätt­vi­sa historiskt sett häng­er ihop men de är in­te iden­tis­ka. De kan ock­så ana­ly­se­ras ur and­ra per­spek­tiv och ses som ex­em­pel­vis kvar­drö­jan­de res­sen­ti­ment från ti­di­ga­re stri­der om makt, rätt­vi­sa, jäm­lik­het.

Sva­ret på frå­gan om vi i dag bör ta­la om en na­tio­nell två­språ­kig­hetskul­tur el­ler om en ma­jo­ri­tets- och en mi­no­ri­tets­kul­tur är i bäs­ta fall am­bi­va­lent. He­la frå­ge­ställ­ning­en sva­jar be­tänk­ligt. Den tycks ofrån­kom­li­gen, med sin egen in­ter­na lo­gik le­da till ett slags dub­bel­syn vad gäl­ler det språk­li­ga, el­ler om man så vill, till två ni­vå­er som an­vänds pa­ral­lellt: den of­fent­li­ga re­to­ri­kens två­språ­kig­hets­ni­vå och den bist­ra­re verk­lig­he­tens en­språ­kig­hets­ni­vå.

FO­TO: LEIF WECKSTRöM

Den kom­man­de fil­men om He­le­ne Sch­jerf­beck väc­ker de­batt på grund av■ att konst­nä­ren i den ta­lar fins­ka. He­le­ne Sch­jerf­beck spe­las av Lau­ra Birn och hen­nes mor av Pirk­ko Sai­sio.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.