Familjen drog till fjälls
Visst kan man fjällvandra med små barn. Familjen Weckman tillbringade fem upplevelserika dagar i Urho Kekkonens nationalpark. På resesidorna berättar de hur man förbereder sig och vad man ska ha med sig. Här är faster Frida Westermarck, mamma Maria Weckman och barnen Wilmer och Alva uppe på en fjällrygg.
Visst kan man fjällvandra med barn, det gäller bara att packa rätt och ha en plan B om någonting oförutsett händer. Familjen Weckman gick en femdagarsrutt i Urho Kekkonens nationalpark och prickade in de tre viktigaste målen för vandringen: renar, norrsken och efterrätter.
Snön knastrar under fötterna, stegen bär uppåt, ständigt uppåt, in i ett konturlöst landskap där dimsjoken jagar varandra längs de mjuka sluttningarna. Det har snöat under natten och landskapet är täckt av ett tunt lager snö, molnen ligger lågt över fjällen och luften är kall och fuktig. Nere i söder var det fort- farande varmt sensommarväder, solen sken och träden var gröna. Men nu vandrar vi in i ett drömlikt fjälllandskap, in i äventyret. Vår fjällfärd har börjat.
För Alva, 5 år, och Wilmer, 8 år, är det första gången bland fjällen i Lappland. De har sysslat med friluftsliv hela livet, men fjällvärlden är en ny upplevelse. Wilmer vill se renar och norrsken medan Alva hoppas på dessert varje kväll. Ryggsäcken väger sannerligen som om Alvas önskan kunde gå i uppfyllelse, men syftet med ett äventyr är väl att bli överraskad, så barnen får ge sig till tåls och ta dagen som den kommer.
Flexibel planering
Det är i början av oktober och vi har gett oss av från Kiilopää, som ligger cirka 10 kilometer söder om Saariselkä, på en fem dagars vandring i Urho Kekkonens nationalpark. Med på färden är också mamma Maria Weckman och pappa Markus Weckman samt barnens faster Frida Westermarck. Planen för vandringen är flexibel. Även om man är van att röra sig i skog och mark kan fjällen vara en utmaning för både större och mindre resenärer, i synnerhet som vi står på tröskeln till vintern. Därför är det viktigt att kunna improvisera, lägga om rutten och korta av etapperna ifall det skulle behövas. Under vandringen skall vi bo i tält, men nationalparken har ett nätverk av ödestugor som man vid behov kan ty sig till för att torka kläder och utrustning.
De två första dagarna är vädret ombytligt. Regn, solsken, snö och slask avlöser varandra i rask takt medan vi tar oss djupare in i vildmarken. Vi följer Rautuvanganoja sydost mot Rautulampi. På bägge
sidor om dalen tornar fjällen upp sig och längs sluttningarna rinner fjällbäckarna porlande förbi. Att bara kunna sticka ner muggen i bäcken för en uppfriskande slurk fjällvatten inger en känsla av frihet som få andra upplevelser kan erbjuda. Men vattnen bjuder också på utmaningar. Speciellt för barnen är det spännande att ta sig över fjällbäckarna, som ibland kan vara överraskande breda. Här är det högskaftade stövlar och vandringsstav som gäller om man skall komma säkert och torrskodd över.
Utan ryggsäck
Den tredje dagen låter vi tälten stå kvar där vi satt upp dem. Det är dags för en tur upp på fjälltoppen utan ryggsäckar. Det gör gott för kroppen att röra på sig utan det tunga lasset på ryggen och vi ångar i väg uppför sluttningen. Plötsligt ropar Wilmer till. Där! Renar! Och visst står de där, en liten hjord renar, längst upp på fjällryggen. ”Pappa fota, du måste fota! Jag vill visa renarna för klassen när jag kommer tillbaka till skolan!”.
Tillbaka vid tälten och med varm kvällsmat i magen är det dags att krypa in i sovsäckarna. Himlen har klarnat upp och kvicksilvret i termometern sjunker, -4°C. Wilmer och Alva är väl instoppade och Alva har redan somnat då det händer. Först en svag strimma grönt längs horisonten till öster, sedan snabbt tilltagande i styrka breder ljuset ut sig över himlen. Norrsken! Wilmer pilar ut ur tältet, drar på sig dunjackan och stirrar upp mot himlen. Norrsken och renar på samma dag, fullträff!
Vandringen har bjudit på dalar med porlande kristallklart vatten, fjälltoppar där barnen åkt skridskor på frusna sjöar, norrsken och renar. Dessutom har Alva fått efterrätt nästan varje kväll. När vi den femte dagen korsar den sista fjällryggen på färden hemåt, och vildmarken breder ut sig framför oss med dess oändliga skogar och fjäll som sträcker ut sig mot en blånande horisont, är det klart för oss alla: till friheten bland de ödsliga vidderna i vårt nordliga land kommer vi alldeles säkert igen.