”Oförrätter som inte får glömmas”
Riksdagsledamot Timo Harakka (SDP) tycker att det är hög tid att finska staten reagerar på de övergrepp som begåtts mot döva. Han bjuder nu in representanter till diskussioner i riksdagen.
Riksdagsledamot Timo Harakka (SDP) bjuder in till samtal i riksdagen om hur döva behandlats av staten och kyrkan.
– Det första vettiga steget kanske är en utredning. Vi borde också i dag titta oss omkring på vilka andra minoriteter som majoriteten behandlar illa. Vi har fortfarande väldigt mycket kvar att göra för olika minoriteter så att de upplever det här är ett avslutat kapitel och att vi lärt oss något av det.
– Den här sorgliga historien är bekant från tidigare. Jag har hänvisat till den i riksdagen, både beträffande äktenskapslagen från 1929 och steriliseringslagen som återspeglar 1930-talets eugenik. Det här är samhälleliga oförrätter som inte får glömmas. Ändå var det chockerande att höra att den här typen av påtryckningar och övertalningar uppenbarligen har funnits årtionden efter att den här lagen upphävts, säger Timo Harakka.
Han syftar på en artikel i HBL den 21 oktober där aktivisten Maija Koivisto från teckenspråkssamfundet påtalar kränkningar i form av steriliseringar, tvångsaborter och förbud mot att döva fick gifta sig i Finland fram till 1969. Ett av fallen ska ha inträffat så sent som på 1990-talet.
– Det här är fortfarande ett öppet sår i döv- och teckenspråkssamfundet. Bland annat har Signmark gjort låten Kahleet (på svenska Bojor) om det här ämnet. Även om det knappast längre finns så många människor i livet som berörs av det här direkt så känns det som en fråga som måste behandlas, säger Harakka, vars modersmål är teckenspråk.
Hans numera bortgångna föräldrar var bägge döva, så han känner väl till teckenspråkssamfundet. Enligt Harakka borde man nu diskutera på vilket sätt läkningsprocessen bäst kan inledas.
Han har bjudit in Koivisto för att träffa representanter både från riksdagens nätverk för teckenspråken och från riksdagens samarbetsgrupp kring funktionshinderfrågor (Vamyt).
– Vi behöver begrunda om ansvaret för det här repressiva förfarandet faller på riksdagen eller om det är regeringens sak. Ponera att det är regeringen som vill uppmärksamma den här situationen, då blir det oundvikligen en politisk fråga som beror på vilka partier som är representerade i regeringen.
Om ansvaret i stället skulle falla på riksdagen blir det en parlamentarisk fråga som överskrider partigränserna. Harakka poängterar att även andra personer drabbats av den finska statens steriliseringar.
– Bemötandet av döva bara är en del av det här tragiska kapitlet i historien om den europeiska eugeniken. Därför anser jag att även andra grupper med funktionsvariationer borde få behandla frågan.
Han hoppas på att samtalen leder till en utredning, till exempel av statsrådets kansli eller en annan motsvarande statlig part.
– Oberoende av slutresultatet eller vilka åtgärder utredningen leder till, skulle den visa att det här är en fråga som allmänheten måste få känna till. Detta så att vi alla kan uppleva att sättet på vilket minoriteterna behandlats i Finlands historia är felaktigt.
”Inte sopa under mattan”
Biskop Björn Vikström reagerar också på vittnesmålen om hur kyrkans personal utövat påtryckning mot döva i form av krav på sterilisering för att få gifta sig.
– Det är på alla sätt ledsamt att sådant förekommit och det är bra att saker och ting kommer i ljuset. Man skulle vilja att kyrkan inte medverkat till det där. Det beskriver ett samhälle som är orättvist och har låg tolerans för de som är annorlunda i en eller annan bemärkelse.
Timo Harakka är glad om även kyrkan vill ta sitt ansvar.
– Kyrkans kulturella betydelse för dövsamfundet har varit massiv eftersom socialarbetet med de döva i stor utsträckning skett via församlingarnas diakoniarbete. Visserligen lönar det sig att komma ihåg att kyrkan även tagit ett ansvar som ingen annan tog då, men avigsidan är förmodligen den här repressiva traditionen, säger han.
Biskopen känner inte till att det skulle ha funnits några direkt uttalade order om steriliseringar som kom från högsta ort inom kyrkan.
– Det skulle vara fruktansvärt om det var så. Sedan ska man komma ihåg att det varken var kyrkan eller prästerna som stiftade äktenskapslagen. Däremot var det prästerna som avgjorde hur den skulle tillämpas i enskilda fall.
Vikström säger att kyrkan nu kommer att följa diskussionen och forskningen.
– Utifrån det kan vi utvärdera hur kyrkan ska förhålla sig till det som kommer fram. Det är absolut inget vi ska lägga locket på.
Samtidigt vill han också lyfta fram att det finns många fall där dövprästerna jobbade för att döva skulle få möjlighet att gifta sig och använda teckenspråk framför oralism. Oralismen innebar att döva tvingades lära sig läsa läppar och prata.
– Det jag inte heller ska sopa under mattan är att det i synnerhet under 1920- och 30-talet fanns präster som omfattade de här rasbiologiska tankarna. Av orsaker som jag inte känner till så var inställningen till dövas rätt till att få gifta sig mer negativ i Finland än i de andra nordiska länderna. Det hade att göra med att man på felaktiga grunder kopplade ihop dövhet med bristande intellektuell fråga. Därför ville man förhindra att de skulle gifta sig och få barn.
”Skrupelfria myndigheter”
Det fanns kritiska röster i Finland när man diskuterade förslaget om en steriliseringslag på 1920-talet. En ledare i Hufvudstadsbladet den 16 maj 1929, då Amos Andersson var chefredaktör, varnade för farorna med en lag om sterilisering, som sex år senare trädde i kraft:
”Det är emellertid uppenbart, att man här rör sig på ett ytterst ömtåligt område och att detta vapen, satt i okunniga, tilltagsna och skrupelfria myndigheters händer, kan bliva fruktansvärt missbrukat.” Skribenten fortsätter: ”Området är, som redan antyddes, ytterligt ömtåligt. Där korsa sig personliga hänsyn med samhälleliga krav, humanitära rättigheter med sociala skyddstankar, den individuella ansvarslösheten med samhällsansvaret och förutseendet.”
Riitta Kuusi gick nyss i pension från posten som kyrkostyrelsens sakkunniga i dövprästarbetet. Hon har även själv jobbat som dövpräst.
– Visst har jag hört berättelser om hur döva stött på hinder när de velat ingå äktenskap och hur de sörjt sina ofödda barn, säger hon.
Hon anser att en diskussion mellan representanter från dövsamfundet, kyrkan och forskare kunde bli mycket fruktbar. En ursäkt från kyrkan är också något hon anser kunde vara aktuell.
– Men vilka alla frågor skulle den ursäkten gälla? Jag tänker att oralismens konsekvenser för döva är nästan ännu större än rashygienen. De blev berövade sitt eget språk och hade inte har rätt att uttrycka sig på det.
Riksdagsledamot Harakka upplever ändå att oralismen inte behöver behandlas tillsammans med övergreppen inom rasbiologin.
– Teckenspråkslagen som trädde i kraft för några år sedan är per se är ett erkännande för att teckenspråkets ställning inte tidigare har beaktats tillräckligt. Också där har man agerat på ett sätt som berövat dem yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna.
Han lyfter fram att teknologin för implantat som underlättar hörseln har gått framåt väldigt mycket.
– Det skapar åter ett tryck på att teckenspråket skulle vara ett sämre alternativ än att höra. Inom dövsamfundet finns det många som anser att teckenspråkets ställning inte får försvagas på det här sättet.