Yrkesskolreformen lägger stort ansvar på eleven

Yrkesutbildningen lades om i början av det här året, men det verkar finnas systemfel i reformen. Alla elever kan inte ensamma ta ansvar för sina studier.

Närvårdarstuderande som inte kan dosera medicin eftersom de inte kan räkna. Väktarstuderande med så dålig impulskontroll att de tappar nerverna under övningarna. Lärare som med tanke på patientsäkerheten hoppas att närvårdare som de har utbildat aldrig ska få jobb i branschen.

Det är några exempel plockade ur Helsingin Sanomats artikel (21.10) där tolv anonyma yrkesskollärare redogjorde för sina erfarenheter av dagens yrkesutbildning. En stor del av de problem som lärarna beskriver beror på att det inte längre finns möjlighet att ge svagare elever den närundervisning och den konkreta handledning som skolorna tidigare gjorde.

Det har ändå kommit fram att HSlärarnas erfarenheter inte är representativa för hela sektorn.

Yrkesutbildningen förändrades när den nya lagen trädde i kraft i början av det här året. Studierna blev mera individuella och flexibla, studievägarna byggs upp utifrån den enskilda elevens kompetens och behov.

En annan viktig förändring är att undervisningen i allt högre grad ska ske i samarbete med arbetslivet. Men då måste det också finnas handledare som tar ansvar för att eleven verkligen får den praktik som förutsätts. Det kan vara en investering i kommande arbetstagare, men har företag och offentliga inrättningar möjlighet att avdela personal för ändamålet?

Finansieringsmodellen lades om så att den i högre grad än tidigare är resultatbaserad där antalet examina och sysselsättningen för de nyutbildade är viktiga kriterier.

Samtidigt har den här regeringen minskat resurserna för yrkesutbildningen med cirka 200 miljoner euro. Som en följd har både skolor och lärartjänster dragits in.

Reformens lovvärda syfte är att beakta både yrkeslivets och elevernas behov bättre än tidigare. Morgondagens arbetsliv kräver flexibilitet och förmåga att tillägna sig ny kunskap.

Men att döma av bekymrade inlägg verkar det finnas ett strukturellt fel i upplägget. Också här är skillnaderna är stora mellan olika läroinrättningar.

Studierna bygger på individuella studieplaner där förverkligande kräver ett stort ansvar av eleven själv. Men hur stort ansvar kan man lägga på en sextonåring, som kanske har sökt sig till yrkesutbildningen för att gymnasiets teoretiska studier inte känns lockande?

Det har bland annat kommit fram att det i en del skolor kan finnas dagar då eleven förväntas studera på egen hand, utan att alls vara i skolan. Då är det inte långsökt att eleven i stället ägnar sig åt annat.

Det ökar risken för att man avbryter studierna, och det i sin tur kan bli en inkörsport till utslagning och marginalisering. Det här bekymrar också undervisningsminister Sanni GrahnLaasonen, Saml, men hon lägger ansvaret på inrättningar som inte har utvärderat hur mycket stöd en enskild elev behöver.

Men om det inte finns tillräckligt med lärare är det inte lätt för skolorna att ta sitt ansvar.

Svensk Ungdoms förbundsordförande Christoffer Ingo, 23, har själv gått i yrkesskola. Han säger (Hbl 21.7 2018) att hans 16åriga jag inte skulle ha klarat sig lika bra i dagens system. Han kritiserar den minskade närundervisningen, det har lett till att tryggheten i utbildningen har försvunnit.

Gruppgemenskapen där eleverna delar samma erfarenheter har urholkats, och då har en del av utbildningens socialiserande funktion tunnats ut.

Pedagogie doktorn Erja Sandberg, som själv har undervisat i yrkesskolor, säger i HSartikeln att ungdomarna behöver en grupp att höra till och rytm i sitt liv. Det är en förutsättning för att klara av de krav som ställs i ett regelbundet arbetsliv. Att stärka den färdigheten måste vara integrerat i uppdraget att ge grunderna för det kommande yrket.