Hos Danh Vo blir föremålen historiens nyckelvittnen
En sakletare född under en lycklig stjärna. Den danska konstnären Dahn Vo länkar samman världspolitik och familjehistoria genom kristallkronor, skräckfilmscitat, avskedsbrev och en dissekerad Frihetsgudinna. Vo är aktuell med utställningen Take my breath away i Köpenhamn.
Kristallkronor, inramade pennspetsar, guldpläterade ölkartonger, ett avskedsbrev från en dödsdömd missionär till sin far, en Mercedes-motor, stoppningen från en stol vars läder nötts av president Kennedy, UNA-bombaren Ted Kaczynskis skrivmaskin. Och Frihetsgudinnans vänsterhand, utan tumme.
Föremålen är del av utställningen “Take my breath away” som nu i höst visas på Statens Museum for Kunst (SMK) i Köpenhamn. När vi träffar konstnären Danh Vo finns verken – installationer, skulpturer, dokument och fotografier – fortfarande på Guggenheim i New York. Dansk-vietnamesiska Danh Vo (uttalas ungefär Jann Vå) har det senaste decenniet seglat upp som en favorit bland såväl kritiker som samlare och redan som 43-åring har Vo en hyllad separatutställning på en av världens främsta konstinstitutioner.
Vi ses på bottenvåningen av New York-museet, går tillsammans uppför Frank Lloyd Wrights vita ramp och svänger in på kaféet på den tredje våningen.
– En mini-rotunda, säger Danh Vo när han kikar ner över den låga vita muren som bildar ett räcke. Nedanför uppenbarar sig museishopen med sina vykort, muggar, sjalar och pussel. Den höga väggen ovanför butiken följer mycket riktigt samma vågform som den stora utställningslokalen utanför.
Banal – storslaget
Observationen passar väl ihop med Vos konstnärskap. Hans blick dras till det lilla, det alldagliga och banala i relation till det storslagna. Objekt, händelser och ritualer lyfts ut ur sammanhang och in i en ny kontext, där de ömsom smälter in i, ömsom sticker ut från en väv av kolonialism, kapitalism, krig, religion och människoöden. Oansenliga föremål blir nyckelvittnen i betraktelser över historien både ur ett personligt och kollektivt perspektiv.
Ofta vävs familjen Vos historia samman med världspolitiska skeenden som i fallet med de tre maffiga kristallkronorna som visas i utställningen. Två av dem kan ses i ursprungligt skick, en är uppstyckad i mindre bitar som placerats ut på golvet. I januari 1973 hängde de ovanför de stora runda borden på Hotel Majestic i Paris och blev där åskådare till undertecknandet av fredsfördraget som var tänkt att sätta punkt för Vietnamkriget. Men avtalet blev ett misslyckande, stridigheterna skulle fortsätta i ytterligare två år innan USA slutligen drog sig tillbaka och lämnade efter sig ett land i kaos.
Familj på flykt
Kriget hade pågått i två årtionden när Danh Vo föddes i Ba Ria, 1975. När han var fyra år gammal flydde familjen landet tillsammans med ett hundratal personer i en hemmabyggd båt. Ett danskt fraktfartyg plockade upp dem och via ett flyktingläger i Singapore hamnade de så småningom i en småstad mellan Köpenhamn och Helsingör.
– För mina föräldrar handlade allt om nästa generation, om att ge barnen möjligheter. De pratade aldrig om Vietnam när jag växte upp, de var så klart totalt traumatiserade, men kunde inte unna sig lyxen av att sitta och älta. De arbetade tolv timmar om dagen, förklarar Danh Vo på sin mjuka, danskklingande engelska när vi satt oss ner vid ett av de runda kaféborden med utsikt över Central Park.
Föräldrarna startade en kaffeservering vilken utökades till en liten kedja av grillbarer. I en artikel i danska Politiken från 2013 beskriver Danh Vos mamma hur sonen under sina inhopp på restaurangen brukade prata historia och politik med gästerna och använda “främmande ord”. Han var ett lite udda barn, säger hon, ett som gärna klädde sig i annorlunda kläder. Han var också okynnigare än sina syskon och förfalskade mammans namnteckning på rapporterna från lärarna.
Familjen Vo gick regelbundet i kyrkan, Danh och syskonen sattes i katolsk privatskola. Det förväntades att han skulle bli ingenjör men Danh gick sin egen väg. Han medverkade 1999 i en av Danmarks första dokusåpor, Villa Medusa som utspelade sig på en grekisk ö där deltagarna skulle jobba ihop pengar och festa. När serien var slut stod Vo som segrare och samma år antogs han, på sitt tredje försök, till den danska konstakademin. 2002 fortsatte han sin utbildningen på den mer konceptuella Städelschule i Frankfurt.
– Måleri var jag inte särskilt bra på och jag visste att jag inte kunde bidra med så mycket där. Det är hemskt att vi lär in så mycket onödigt, det mesta måste vi sedan lägga tid på att lära oss av med. Att jag, undermedvetet, beslutade mig för att inte måla mer var nog mitt viktigaste konstnärliga beslut. Jag suddade ut alla idéer om vad konst är, det gav mig en större spelplan att utforska. När jag blickar bakåt ser jag det som ett väldigt viktigt steg för mig.
Ett antal objekt i utställningen kommer från hans familj, som motorn från pappans Mercedes och farmors tv och kylskåp. Andra har tydligare historisk laddning – som två Chippendale-stolar som den amerikanska försvarsministern McNamara och president Kennedy satt i vid sina möten om Vietnamnkriget, eller avskedsbrevet från den dödsdömde katolske missionären Vénard till sin far. “Sakletare” och “jägare och samlare” är epitet som Danh Vo ofta ges.
– Jag säger alltid att jag föddes under en lycklig stjärna. Jag tror att en del av de där föremålen hittade mig, säger han med ett litet skratt.
Svart humor i botten
De manipulerade vardagsobjekten i Danh Vos konst lyckas ofta frambringa en högtidlig känsla och samtidigt ligger en ton av svart humor, och ibland något verkligt ondskefullt, över många av verken. Själv har han beskrivit referenserna till filmen ”Exorcisten” (1973) som det mest personliga i sin konst. Han och syskonen såg som barn ofta skräckfilm tillsammans med sin spökälskande mamma hemma i vardagsrummet.
I ”Exorcisten” har tolvåriga Regan blivit besatt av en demon som pepprar fader Damien med svordomar som “Your mother sucks cocks in hell” och “Shove it up your ass, you faggot”. Ett antal av Danh Vos skulpturer har titlar från filmen och citaten dyker även upp på en spegelvägg på Guggenheim.
För några år sedan var Danh Vo inblandad i en uppmärksammad rättstvist. Konstsamlaren Bert Kreuk ansåg sig ha fått löfte om att
Vo skulle leverera ett nyproducerat verk till honom, något Vo bestred. En domstol beordrade ändå Vo att skapa och leverera ett “stort och imponerande” verk till Kreuk. Vo höll fast vid sin version men erbjöd sig ändå, i ett öppet brev, att skapa ett originalverk: en väggmålning i Kreuks bostad bestående av just texten “Shove it up your ass, you faggot”. Vo poängterade att förslaget är helt i stil med tidigare verk och att texten skulle kalligraferas av Vos far, även detta i linje med existerande arbeten.
Till slut gjorde Vo och Kreuk upp i godo.
– Jag överklagade och då ville han släppa det eftersom det “sårade honom så mycket”. Kan du tänka dig, efter två år av nonsens, pengar och skriverier, säger Danh Vo som verkar trött på att påminnas om episoden.
Allas gudinna
När Danh Vos största verk “We the people” visas följs titeln alltid av ordet “detalj” inom parentes på de små väggplaketterna. De i runda tal 300 delarna av den fullskaliga kopian av Frihetsgudinnan har aldrig monterats samman och befinner sig på olika håll i världen. Varje del är en egen skulptur, tillsammans bildar de ett större konceptuellt projekt. Många relaterar genast verket till Vos egen invandrarbakgrund men själv är han mer intresserad av att ta ett större grepp om vad statyn symboliserar för människor runt om i världen.
– Alla har sin egen uppfattning om Frihetsgudinnan. Gayrörelsen, medborgarrättsrörelsen, nationalister, fascister – den betyder något för alla. Min tanke var att en sådan bild skulle leda till en bredare diskussion – men alla recensioner och artiklar handlar ändå om immigration.
Den egna erfarenheten verkar ibland kasta en skugga som är svår kliva ur.
– Jag har jobbat som konstnär i 15 år, ingen pratar om hur jag installerar mina verk, mina estetiska val. Det handlar alltid, vilket jag även har förståelse för, om min bakgrund och historien. Men obalansen mellan det och det estetiska kan jag beklaga mig över ibland.
Idén till “We the people” föddes 2010 efter att han erbjudits en utställning på det gigantiska museet Fridericianum i tyska Kassel.
– Fridericianum rymmer vanligen tre separatutställningar men den dåvarande chefen Rein Wolfs sa: ”Danh, jag vill att du ska ha hela museet”, eftersom han hade sett hur jag hanterade stora lokaler utan att fylla upp dem. När jag började ställa ut stod det ofta i recensioner att jag gjorde glesa utställningar – men det var inte avsiktligt, jag hade bara inte fler verk än så. Och jag har alltid varit väldigt barnslig så när folk vill placera mig i ett fack så gör jag tvärtemot. “Jag ska fylla museet med något riktigt stort”, tänkte jag.
Han ler ett klurigt leende innan han tillägger:
– Den typen av fåniga idéer är grunden till en hel del verk.