Inga tysta vagnar
Att få tyst på italienarna är inte lätt. Och öppna mobilsamtal kan bli en verklig akustisk plåga.
Jag åker helst tåg
i Italien. Det går så snabbt numera. 570 kilometer mellan Rom och Milano avverkas på två timmar och 50 minuter. Snabbtågen är moderna och bekväma. Men om tåget kommer från Neapel så blir situationen annorlunda.
– Vi har precis lämnat Rom, säger kvinnan som pratar i full volym med maken som är kvar i Neapel.
Av det samtal som utspinner sig förstår jag att hon skall hälsa på släktingar i Norditalien och hon får nu stränga förhållningsorder hur hon skall bete sig på det släktkalas som hon ska delta i. Jag uppfattar hennes namn, Carmela.
Det är inte så
att jag sitter och tjuvlyssnar. Halva vagnen hör hennes skarpa klara stäm ma. När några konkreta detaljer är avklarade fortsätter samtalet i 20 minuter. Det handlar om presenter, hur dålig mat svägerskan i Milano lagar och att det bara är i Syditalien som de kan laga pasta.
Hon är en ”läppasmälla”, såsom morfar brukade kalla pratkvarnar, men hon har inte den minsta insikt om att samtalet kan vara störande. I Neapel är man van vid att dela sitt vardagsliv, glädje och bekymmer. Med avstånd och under resa görs detta bäst via mobilen.
Efter tio minuters
tystnad ringer Carmelas syster upp och undrar hur långt hon har kommit. Samtalet blir en oändlig harang av förklaringar om varför systern inte kan vara med på släktfesten. Att avbryta eller ens påskina att samtalet skulle kunna vara störande, nej det gör man inte i Italien. Man är van vid akustiska föroreningar. Jag får inte mycket skrivet på min dator. Hörlurarna har förstås inte kommit med i kavajfickan. Sist blev det inte bättre ens i en förstaklassvagn – som jag tog eftersom priset var det samma i sista minuten. Här talar två advokater samtidigt med sina klienter. Det ena fallet rör ett grovt brottsmål, men det rör honom inte i ryggen. Samtalen pågår i 40 minuter med hög stämma. Jag går till kafévagnen som på detta tåg är reducerad till en kaffeautomat.
En enda gång
har jag sagt till. Det var en kvinna med gäll stämma som först pratade 30 minuter med en väninna och helt ogenerat talade om sin älskares företräden och hur bra han var i sängen! Sedan ringde hon upp sin bror och diskuterade i en timme hur begravningen av deras mamma skulle gå till dagen därpå.
Till sist sade jag med hög stämma: Nu har vi hört allt om din älskare och din döda mamma i 90 minuter. Var snäll och lämna vagnen och fortsätt ute i korridoren!
Hon reste sig med förvånad blick typ ’kan jag ha stört någon?’. Jag fick en rejäl applåd av de övriga passagerarna. Som ni kan förstå så finns det inga tysta vagnar i Italien. Alltför få italienare skulle välja en sådan vagn.