Gräll och glad sagovärld med överraskningar

Svenska Teaterns Hans och Greta är precis så lekfull och karamellfylld som utlovat. Sagan är ryslig, men stämningen blir aldrig så mörk som den svarta skogen.

Hans och Greta. Text: Lucy Kirkwood. Översättning: Annina Enckell. Musik: Paul Clark. Regi, koreografi: Jakob Höglund. Kostym: Heidi Wikar. Scenografi: Sven Haraldsson. Musikarrangemang: Paul Clark, Hanna Mikander, Anna Wilkman. Ljud: Hanna Mikander. Hår, mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. På scenen: Riko Eklundh, Anna Hultin, Marcus Groth, Dennis Nylund, Cecilia Paul, Hellen Willberg. Presspremiär på Svenska Teaterns stora scen 26.10.

I Lucy Kirkwoods dramatisering av bröderna Grimms klassiska saga finns en finurlig ramberättelse om nämnda bröder på jakt efter sagor. Det är de tämligen virriga bröderna klädda i svarta kostymer och röda glasögon som välkomnar oss till Svenska Teatern. Efter lite kämpande att få fatt de bortspringande bokstäverna, introducerar de konfabulatorn för oss. En fantastisk musikalisk maskin (som intill förväxling liknar ett piano med skalet borttaget) som uppfinner sagor.

Så sugs vi in berättelsen om Hans och Greta.

Det är hungersnöd i Schwarzwald och barnen Hans (Riko Eklundh) och Gretas (Anna Hultin) styvmor Marta (Cecilia Paul) anser att det skulle vara behändigt att bli kvitt dem - maten räcker ju trots allt inte till alla. Vill pappa Johann (Hellen Willberg) dö, eller? Älskar han inte henne, va?

Som bekant lyckas barnen överlista sin styvmor första gången hon försöker dumpa dem i den mörka skogen, men den andra gången äter en fågel upp brödsmulorna som skulle vägleda dem hem. Fågeln lockar dem sedan till häxans hus, där de utsvultna barnen frossar i godsaker, tills Hedwigs (Mar cus Groth) sanna natur avslöjas: hon äter barn. Hans hamnar bakom galler för att gödas, men slutligen vinner så klart de kloka barnen, med en del hjälp av fru Måne (Dennis Nylund) och den ryska ugnen Rostislav (Paul och Willberg). De hittar sin pappa som letar efter dem i skogen, och väl hemma igen finner de att till och med den elaka styvmodern kryper på knä av ånger.

Slutet gott, allting gott, som sig bör.

Välsmort paket

Den ruskiga sagan blir hanterbar tack vare det alltigenom lekfulla och fantasifulla uttrycket. Allt är överdrivet till max. Kläderna i grälla färger är styva och bilderboksaktigt karikatyrmässiga, precis som perukerna av påttmodell, och känslorna är enorma. Skogen försöker inte ens se ut som en riktig skog: granarna är tvådimensionella och gjorda av svarta plaststrimlor. Spagettin av röda maskar krälar ut över golvet, katten är en cool rappare och ugnen kan dansa och sjunga. Häxan är förskräckligt ful och styvmodern så falsk att hon blir patetisk.

Föreställningen är resultatet av ett – som det verkar – sömlöst samarbete mellan regissören och koreografen Jakob Höglund, scenografen Sven Haraldsson och kostymdesignern Heidi Wikar. Visionen är klar och enhetlig.

Översättaren Annina Enckell förtjänar likaså en stor del av äran för den välfungerande och fartfyllda helheten. Hennes roll är självklart helt central. Hon har lyckats skapa en levande, rolig och underbart fif-