Med döden som demokratisk danspartner
KONSERTRECENSION Radions symfoniorkester i Musikhuset 26.10. Dirigent: Thomas Adès. Solister: Christianne Stotijn, mezzo, Mark Stone baryton. Kurtág, Sibelius, Adès.
Thomas Adès (f. 1972) representerar den gamla goda tidens musikertyp med utövande musiker och kompositör i samma paket. Adès är pianist, dirigent och, framför allt, tonsättare och som sådan en av samtidens mest spännande och egenartade, som med åren funnit ett helt personligt uttryck som tycks höja sig över alla gängse försök till stilistisk definition.
Adès dirigerar såväl sin egen som andras musik och visavi den sistnämnda är han nog så kräsen. Som för många engelska tonsättare är Sibelius viktig även för Adès och att han valt Tuonelas svan och Tapiola, Sibelius första och sista mästerverk, som en organisk del av sitt kring döden kretsande RSOprogram var med andra ord inte förvånande.
Ej heller med tanke på att han som öppning valt ungerske särlingen György Kurtágs aforistiska, men med desto längre rubrik försedda, Ligatura – Message-Hommage à Frances-Marie Uitti (The Answered Unanswered Question) (1989) för två cellor, två violiner i fjärran och celesta.
På vilket sätt Kurtág besvarar den obesvarade frågan i Charles Ives 80 år tidigare skrivna kultstycke kan var och en fundera på, men visst kändes det som en naturlig lösning att låta det övergå direkt i de magiskt mättade stråkklangerna i Tuonelas svan. Där Sanna Niemikunnas gjorde engelska horn-solot mer beslöjat, och därigenom även mer fängslande, än på länge.
I naturen är döden, som bekant, allestädes närvarande och då Tapiola i lika hög grad skildrar en yttre som inre natur inlemmades stycket på ett naturligt sätt i Adès programmering. Och vilken atmosfärisk Tapiola fick vi väl oss inte till livs. Inte vådligt påflugen men heller inte onödigt tillbakadragen, utan precis lagom avvägd och till bredden fylld av läckert utmejslade klangliga detaljer.
Medeltida samhällssatir
Adès egen Totentanz är i sin tur ett våldsamt suggestivt verk, som hämtar sin inspiration från en sedermera förstörd medeltida lybecksk gobeläng, vars mindre kopia dock hänger i Nikolajkyrkan i Tallinn och vars texter formar sig till en skarp samhällelig satir. Inför döden är alla, hög som låg, likvärdiga och det säger sig självt vem som möter liemannen med större jämnmod.
Stycket är tillägnat Lutoslawskis minne och den store polackens minutiöst kalkylerade spontanitet genomsyrar – liksom, exempelvis, den expressiva emotionaliteten hos en Alban Berg (Wozzeck) och Mahler (Kindertotenlieder) – även det dryga halvtimmen långa verket, som ändå är en estetiskt unik legering.
Den i grund och botten lyriske barytonen Mark Stones stämma har en dramatisk udd, som gav hans tolkning av Döden en nog så imponerande pondus. Holländska mezzon Christianne Stotijn har sjungit de flesta framföranden av verket sedan uruppförandet vid Proms 2013, men hon saknar den vokala genomslagskraft och märgfullhet i klangen som de mångfasetterade, med döden i svaromål gående, gestalterna hade krävt och rösten nådde sällan ut över rampen.
Adès dirigerade genomgående med tydlig plastik och påtagligt inspirerande närvaro och RSO-musikerna responderade med entusiasm och sensitivitet. Efter konserten bjöds det ytterligare på Adès finurligt pastischerande Sonata da caccia för oboe, valthorn och cembalo (1993). En av Kyeong Ham, József Hárs och Jouko Laivuori elegant framförd hommage till Couperin och Debussy, som vid sin död koncipierat ett stycke för samma besättning.