”Ohranans hus” – så fint att det sålde sig självt
Högbergsgatan 21 som genomgått en total sanering erbjuder det flottaste boendet i Helsingfors. Husets 58 nyrenoverade lyxlägenheter behövde inte marknadsföras, köparna hittade dem ändå.
Aktieägare och hyresgäster erbjuds elegans och lyx. Bland de sex vindsvåningarna finns en lägenhet på 180 kvadratmeter med egen jättelik takterrass.
I stenfoten inryms krogar och affärsutrymmen. Invånarna erbjuds bland annat egen cateringservice.
Huset har tjänstgjort som spionhögkvarter för både den hemliga ryska polisen Ohranans män och finländare, röda som vita har huserat här. Till märkespersoner som verkat i huset hör marskalk Carl Gustaf Mannerheim och Kalevi Sorsa. De första nya boende flyttar in ännu i år. Journalisten Unto Hämäläinen presenterar husets färgstarka historia och persongalleri i en nyutkommen bok.
Här smög mästerspionen Vilho Pentikäinen omkring i de nattliga korridorerna, Kalevi Sorsa eldade i kakelugnen och marskalk Mannerheim växte sig till den storman han slutligen blev. Få hus i Helsingfors gömmer en lika färgstark historia som den 130-åriga stenborgen på Högbergsgatan 21.
För fem år sedan fick förbipasserande se upp för fallande gipsklumpar när husets fantasifulla ornament vittrade sönder. Nu har spökhuset förvandlats till det kanske fashionablaste bostadshuset i staden och kan ännu i år ta emot de första familjerna efter en paus på över hundra år. ”Talo”, som huset officiellt heter, får sitt 130-åriga jubileum till ära sin historia berättad av Helsingin Sanomats Unto Hämäläinen i ”Historian paraatipaikalla”.
Berättelsen om huset som byggdes på ett enda år, 1888, är inte bara en genomgång av dramatiska historiska skeden. Den målar också en bild av hur en stad växer, sjuder och tar form i händerna på djärva och fördomsfria affärsmän, arkitekter och byggare som vågar ta risker och prova på nymodigheter som rinnande vatten, avlopp, elektricitet och telefonlinjer.
Hämäläinen citerar en av de unga tegelbärarna som sommarjobbade på ett av byggena 1890, Väinö Tanner, han som senare skulle bli stats-, finans- och utrikesminister.
”Ställningen placerades vanligtvis på en tegelhög och teglen radades på den. När den var fylld lyftes den upp på ryggen och vi bar lasten till bygget. Det gick för sig att bära till de lägre belägna våningarna, men ju högre upp man kom desto tyngre blev det”, beskriver Tanner.
Inte undra på, tegelbärarnas börda vägde 90–110 kilogram! Jobbet började klockan 6 och slutade efter 19 på kvällen, avbrutet av en timmes lunchpaus och ett par kaffepauser.
Byggboom
Men tillväxtsiffrorna talar sitt tydliga språk. År 1880 fanns det 570 stenhus i Helsingfors, bara tre av dem var på fem våningar eller fler. Tjugo år senare fanns det över tusen hus på mer än fem våningar. Helsingfors genomgick en byggboom som kan jämföras med den vi har i dag i Böle, Fiskehamnen och på Busholmen.
Den 36-åriga rikssvenska affärsmannen och lycksökaren Per Erik Färlander såg sin chans och köpte upp några tomter och satte i gång sitt stora husprojekt. Pengarna fick han från Sandudds tapetfabrik som han hade grundat. Efterfrågan på tapeter var naturligt hög så som det nu byggdes i Helsingfors.
Byggprojektet på Högbergsgatan 21 slutade lyckligt. Huset var och är ett av de vackraste i Helsingfors. HBL beskrev i nästan lyriska ordalag husets skönhet när det stod inflyttningsklart i juni 1889. Den rikt ornamenterade fasaden, med den kända skulptören Robert Stigells figurer, pelarna i renässansstil och det dominerande tornet imponerade på skribenten.
Senare har huset liksom många andra samtida i Helsingfors benämnts som nyrenässanshus.
När huset stod klart bodde 53 910 personer i Helsingfors. Finlandssvenskarna utgjorde en knapp majoritet, 46,5 procent mot de finskspråkigas 45,5. De ryskspråkiga utgjorde fem procent.
Men på Högbergsgatan 21 var över 80 procent av de boende svenskspråkiga.
Senatorer och hantverkare
Hämäläinen skriver att senator Herman Molander var den mest betydelsefulla av husets boende. Molander hör till de stormän som aldrig fått riktig erkänsla. Ändå var det han som med idogt, långsiktigt arbete lyckades knyta Finlands penningväsen till den västerländska guldmyntfoten och göra oss såtillvida oberoende av Ryssland.
I huset bodde också änkefruar som hyrde rum åt studenter, bagare och skräddaren K.F. Nieminen, som inte drog sig för att i en tidningsannons uppmana andra arbetsgivare att inte anställa hans förrymda lärling Paavo Rissanen innan denne hade återlämnat en paletå som han farit i väg med.
Men ödet hade snart annat i beredskap för det ståtliga huset mittemot Johanneskyrkan.
Färlander hade gått i konkurs redan ett par år efter att huset stod färdigt. 1903 var fastigheten i senatstjänstemannen Aleksander Jefremovs ägo. Denne sålde överraskande huset åt ryska staten 1903 som snart inkvarterade storvuxna, skäggiga gendarmer som spred skräck i omgivningen. Huset kom därmed att spela en central roll under den ryska förtrycksperioden.
”Ohranans hus”
Världskriget bröt ut 1914 och huset befolkades med den hemliga ryska polisen Ohranans män. När arkiven öppnades efter den ryska revolutionen 1917 avslöjades namnen på över 600 finländska angivare och informatörer. De var allt från poliser till journalister, folkskollärare och studerande.
1918 var det igen dags för nya inflyttare. Den här gången var det rödgardisterna som gjorde huset till sitt högkvarter.
Det kunde ha slutat illa för huset när det röda Helsingfors fick ge sig för den vita övermakten och jägarna stormade in tillsammans med de tyska vapenbröderna under general
Rüdiger von der Goltz. Men denne hade lovat riksföreståndaren Pehr Evind Svinhufvud att skona byggnaderna i Helsingfors. Därför tog tyskarna inte till sitt tunga artilleri mot de rödas högkvarter på Högbergsgatan. De röda som flydde till Sveaborg kunde å andra sidan inte heller utnyttja de kanoner som fanns kvar där. De hade redan deaktiverats.
Helsingfors besparades därmed stor materiell förstörelse.
Efter inbördeskriget var det de borgerligas tur att få herraväldet i huset och Försvarsministeriet och Försvarsmakten flyttade in.
Kassaskåpsspionen
Det var under den epoken historien med mästerspionen, löjtnant Vilho Pentikäinen inträffade. Pentikäinen jobbade sedan 1925 ofta som nattjour i den annars nästan tom- ma byggnaden. Han hade nycklar till alla kassaskåpen där hemliga militära planer förvarades. Journalisten Martti Backman beskriver i sin bok om Pentikäinen 2017 hur denne plockade ut de hemliga dokumenten på kvällarna, gav dem åt en sovjetisk kurir som förde dem för att fotograferas på ambassaden innan de returnerades och Pentikäinen låste in dem igen.
Enligt legenden blev Pentikäinen tagen på bar gärning, varefter han kastade sig genom ett fönster och försvann till Sovjetunionen. I verkligheten gav han sig makligt i väg, men diktade själv ihop rövarhistorien för ryssarna. Han kunde inte berätta sanningen: att han på grund av sina trassliga kvinnoaffärer riskerade att bli angiven och därför måste fly. Den dramatiska berättelsen hjälpte inte. Antagligen blev han ett offer för Stalins utrensningar på 1930-talet.
Mannerheim växte
Huset hann ta emot hela fjorton försvarsministrar, men den viktigaste personen var marskalk Carl Gustaf Mannerheim som flyttade in i egenskap av ordförande för försvarsrådet.
Unto Hämäläinen skriver i förordet hur det under arbetets gång gick upp för honom hur viktig denna period var för Mannerheim. Utan de år han tillbringade i huset hade den åldrande adelsmannen inte lyckats med uppgiften att förena ett splittrat folk att stå enat mot en gemensam fiende 1939.
Också vinterkrigets första ödesmättade takter ekade i husets ödsliga korridorer i gryningen den 30 november 1939. Fänrik Torsti Ju- havaara jourade i byggnaden utanför Mannerheims rum när tystnaden bröts av en ringsignal och en röst meddelade ”Ni har samtal, ett larmmeddelande!”.
Det var överste Svensson som ringde från östfronten och ville tala med Mannerheim. Han var inte på plats så tidigt, inte heller general Oesch, överste Airo eller överstelöjtnant Nihtilä. Till slut tvingades Svensson läsa upp sitt meddelande för Juhavaara, som var bara fänrik i reserven.
”De sovjetiska styrkorna har i dag trätt över gränsen klockan 7.00. Våra framskjutna trupper har retirerat från sina ställningar. Våra skyddstrupper är för närvarande inbegripna i hårda strider med fienden.” Vinterkriget hade börjat. Åren gick, men huset på Högbergsgatan stod kvar. Inte ens de hårda bombningarna av Helsingfors under vinter- och fortsättningskriget bekom huset.
Huset fick också i fortsättningen lov att stå i olika statliga verks tjänst. På 1960-talet jobbade en viss Kalevi Sorsa i huset för Unescos räkning. Mellan världsförbättrandet fick Sorsa lov att kasta in björkklabbar i kakelugnen för att hålla sitt kontor varmt.
Som så ofta är det största hotet mot städer inte krig utan ekonomiskt uppsving. Den kunde ha blivit också Högbergsgatan 21:s öde. Huset stod på rivningslistan liksom många andra arkitektoniska mästerverk i grannskapet. Men än en gång måste någon ängel ha vakat över huset.
Före årsskiftet ska bygganden sjuda av liv igen. Enligt uppgift behövde de nysanerade bostadslägenheterna inte marknadsföras, huset sålde sig självt.
Enligt legenden blev Pentikäinen tagen på bar gärning varefter han kastade sig genom ett fönster och försvann till Sovjetunionen. I verkligheten gav han sig makligt iväg, men diktade själv ihop rövarhistorien för ryssarna.