Utgångspunkten är att se den bostadslösa människan och hens behov och inte betrakta den hemlösa med ett von oben-perspektiv som omfattar renlevnadskrav. Man ger varje människa en chans och tanken är att alla behöver ett hem och vill ha ett ordnat liv.
Bostadslösheten är inte avskaffad, men faktum är att Finland är det enda land i EU där bostadslösheten under de senaste åren har minskat. En enkel insikt har styrt arbetet de senaste tio åren.
Tidigare skulle bostadslösa med också andra problem göra sig förtjänta av bostaden. Man skulle ha ett jobb och bemästra ett eventuellt missbruk. Det fungerade inte. Var och en kan tänka sig in i hur svårt det är jobba om man inte har någonstans att bo. Och hur lätt det är att glida in i ett missbruk om man inte har ett hem, en fristad, en dörr att stänga bakom sig.
Nu är det tvärtom. Först måste man ha någonstans att bo, ett hem. Det är en förutsättning för att man ska kunna jobba och bli kvitt ett eventuellt missbruk. Det är egentligen väldigt enkelt.
Den här modellen ”Bostad först” har tillämpats i tio år och lett till resultat. Under de här åren har långtidsbostadslösheten minskat med 45 procent i de städer som har deltagit i programmet. Samtidigt har bostadslösheten koncentrerats till huvudstadsregionen. I hela Finland har de ensamståendes bostadslöshet minskat med 17 procent.
Konkret handlar ”Bostad först” om att tidigare natthärbärgen har rustats upp med pengar från Ara, Finansierings- och utvecklingscentralen för boende. I Helsingfors är det oftast tredje sektorn som har upprätthållit härbärgena. De gjordes om till små enrumsbostäder. Nykterhet är inte ett krav. Mycket stöd erbjuds de som bor i de här enheterna.
Nackdelen är att det särskilt i början kan uppstå ordningsproblem i grannskapet. Vid Rosavillagatan i Tölö inledde stiftelsen Sininauha sin verksamhet för fem år sedan i ett hus som uttryckligen är avsett för unga missbrukare. I början förekom en hel del bråk och snatterier. Det skapade rädsla och obehag i grannskapet. Det är ganska typiskt när både de nya boende och grannarna är ovana vid situationen. Stiftelsen och de som bor i huset har gjort och gör en hel del grannskapsarbete – informerar i skolorna, städar bort använda sprutor i grannskapet. Det handlar också om att slussa människor vidare när den första fasta bostaden har skapat ett vardagsliv och rutiner och därmed bättre förutsättningar för resten av livet.
Trots startproblemen är det här bättre än att hemlösa människor driver omkring på gatorna.
I allt högre grad går arbetet nu ut på att skaffa bostäder i vanliga hus i stället för att befolka hela hus med människor som av olika orsaker är hemlösa.
Ett annat viktigt element är att arbeta preventivt. Det är lättare sagt än gjort och skulle förutsätta att frågan om boendet tas upp då andra situationer eller problem avhandlas, helt enkelt för att komma bostadslösheten på spåren, också i de fall det handlar om en risk och ännu inte ett faktum. I bästa fall kan man se riskerna på förhand och göra något åt dem innan de har realiserats.
Den offentliga servicen är sektoriserad och en människa och hens problem och behov blir lätt också sektoriserade, trots att ett människoliv är en helhet. Professionella av olika slag måste alltså lära sig att tänka lite bredare och försöka se människan och hela hennes situation.
Just den här aspekten är kanske den viktigaste när det gäller konceptet ”Bostad först”. Utgångspunkten är att se den bostadslösa människan och hens behov och inte betrakta den hemlösa med ett von oben-perspektiv som omfattar renlevnadskrav. Man ger varje människa en chans och tanken är att alla behöver ett hem och vill ha ett ordnat liv. Alla är värda att få den möjligheten. Det är fint att se att arbetet ger resultat.
Till sin karaktär är bostadslösheten ändå ett sådant fenomen att det knappast upphör helt och hållet. Det uppstår nya situationer som leder till nya bostadslösa. En helt ny utmaning uppstår om landskapsreformen förverkligas. Då gäller det att skapa nya rutiner eftersom servicen flyttar till landskapen.