Ålen, som vandrar 8 000 kilometer till Sargassohavet för att leka och sedan dö, har alltid fascinerat forskarna.
Den ormliknande kroppen byter färg under dess levnad och ålen är som aktivast nattetid. I dag är den mytomspunna långsträckta fisken akut utrotningshotad, fisket och vattenkraftverken är de stora bovarna. HBL har följt med på en ålfisketur utanför den skå
Det europeiska ålbeståndet har minskat med 95 procent sedan 1960-talet. Länge pekades fisket ut som anledningen, men på senare tid har det kommit fram att vattenkraftverk ligger bakom en stor del av dödsfallen. Vid den skånska kusten i sydöstra Sverige hålls fortfarande de traditionsrika ålagillena och ålfisket fortsätter i hela Norden.
Solen är på väg ner, men termometern på husväggen i Friseboda söder om Åhus nära Kristianstad i Sverige visar fortfarande 20 grader. Trots att det är i mitten av oktober. Tack vare värmen som fortsatt in på hösten har Mats Svensson och Thomas Henrysson fått upp ovanligt stora mängder ål. De tror ändå inte att det är en trend som kommer att hålla i sig.
– Vi räknar med att detta är ett extremt år, nästa år blir det troligtvis sämre. Många ålar väljer nog att vandra ut nu på grund av de gynnsamma förhållandena, säger Mats Svensson.
Och det är just när ålarna vandrar ut, det vill säga när de bestämmer sig för att vända tillbaka till Sargassohavet där de föddes för att leka och sedan dö, som de fångas. Då är de drygt 12—15 år gamla och kallas blankål.
Mats Svensson och Thomas Henrysson styr vant ut den lilla snipan till den största homman, en strutliknande ryssja, som ligger vinkelrätt mot stranden. Sikten ner till fem meters djup är glasklar och vattnet är spe- gelblankt. Åtminstone tills måsarna förstår vad som är på gång och under höga skrin trängs om en plats nära båten. Först kommer inget annat än sill, en vanlig bifångst, men en efter en dyker ålarna upp. Långa, svartvita och slemmiga.
Thomas Henrysson kastar dem i en mindre korg och där utstöter de missnöjt smackande ljud. Fiskmåsarna är vilda av förtjusning över sillbuffén för till skillnad från de högst levande ålarna är sillen redan död eller på gränsen till död när de slängs tillbaka i havet igen.
Mats Svensson fiskar ål ungefär varannan dag under en 90-dagarsperiod varje år. Det är det maximala antalet dagar som varje ålfiskare får disponera fritt över året, med undantag för november–januari då ålen är fredad. Sammanlagt får varje fiskare ta upp 8,5 ton ål per år, siffror väldigt få kommer upp i enligt Mats Svensson.
Finland har inget maxtak på antal ton och det är tillåtet att fiska hela året förutom oktober-januari då ålen är fredad. Det här är nya regler som gäller från och med i år.
I Finland fångas ål huvudsakligen av fritidsfiskare och den årliga fångsten rör sig mellan 10 000 och 12 000 kilo enligt färska uppgifter från Jordoch skogsbruksministeriet. Hälften av fångsten kommer från insjöarna och hälften från havsområdena. Kommersiellt ålfiske förekommer nästan inte alls i insjöarna, på havsområdena har den kommersiella fångsten rört sig om ca 1000 kilo per år.
WWF: Sluta äta ål!
Anledningen till att ålen fredas är att ålen har minskat med 95 procent sedan 1960-talet, vilket har fått till följd att både svenska och finska WWF har uppmanat folk att sluta äta ål. Dock utan märkbart resultat då det till exempel fortfarande går att hitta ål på smörgåsbordet på Sverigefärjorna. I Sverige är ålen fortfarande en delikatess på julbordet och på de speciella ålagillen som hålls under hösten.
Det råder delade meningar om
varför ålbeståndet har minskat och troligtvis rör det sig om flera olika faktorer. De som har blivit utpekade som några av de största bovarna är ålfiskarna och således har det länge varit tal om att förbjuda ålfiske i Östersjön. År 2007 införde Sverige ett ålfiskeförbud vilket innebar att bara etablerade yrkesfiskare fick dispens att fiska. Följden blev att familjer som hade varit ålfiskare i generationer inte fick tillstånd att föra traditionen vidare. När den etablerade ålfiskaren inte vill eller kan mer får verksamheten inte lämnas över till nästa generation utan måste läggas ner. I dag finns bara sex ålfiskare kvar på ”ålakusten” (nordvästra Skåne). Hos oss i Finland tillåts både fritids- och yrkesfiskare fiska ål.
Vattenkraftverk i dramat
På senare tid har de svenska fiskarna dock fått någon form av återupprättelse sedan det framkommit att stora mängder ål dör i vattenkraftstationer. Dels fastnar de stora ålarna i turbinerna, dels klarar de små ålar-
❞ Vattenkraft är ett betydligt större problem än fiske. Olli Sivonen WWF Finland
❞ De här burarna fångar upp ålen när de kommer till kraftverken och hindrar dem från att hamna i turbinerna. När de hamnat i buren tar vi upp dem och flyttar dem nedströms. Tekniken tillämpas i dag vid ett fåtal kraftverk, men går inte att använda vid alla kraftverk. Johan Tielman miljöchef på energikoncernen Uniper
na inte av att ta sig upp för fisktrapporna och fastnar. Således är människors elkonsumtion en minst lika stor orsak till ålens vara eller inte vara som fisket är.
– Ålen har kanske möjlighet att ta sig igenom en barriär på vattenkraftverket, men ligger det flera stycken i rad blir det problem. Vattenkraft är ett betydligt större problem än fiske, säger Olli Sivonen på finska WWF.
Sammanlagt dör runt 150 ton ål i de svenska vattenkraftverken varje år jämfört med drygt 280 ton som fiskarna tar upp.
– Problemet med kraftverken kunde ju åtgärdas – om det fanns vilja. Det kostar inte särskilt mycket. Men de hänvisar ju till miljödomar från början av 1900-talet som fortfarande gäller. Så de följer kraven, men frågan är hur kraven ser ut, säger Mats Svensson.
Johan Tielman är miljöchef för vattenkraftsverksamheten på den svenska energikoncernen Uniper. Han menar att svensk vattenkraft gör mycket för att hitta lösningar på ålfrågan. De stora svenska vattenkraftsbolagen jobbar tillsammans med havs- och miljömyndigheter för att utveckla metoder som ska underlätta ålens vandring och överlevnad. Bland annat sätter man ut fångstburar.
– De här burarna fångar upp ålen när de kommer till kraftverken och hindrar dem från att hamna i turbinerna. När de hamnat i buren tar vi upp dem och flyttar dem nedströms. Tekniken tillämpas i dag vid ett fåtal kraftverk, men går inte att använda vid alla kraftverk, berättar han.
❞ Håller man upp ett par år kommer kulturen att försvinna helt. Folk måste ju börja göra annat för att försörja sig vilket innebär att ingen kommer att vilja eller kunna gå tillbaka till ålfisket. Vi måste ha ett levande fiske annars dör traditionen ut. Mats Svensson Ålfiskare
Tielman berättar att andra vattendrag har andra lösningar. Till exempel använder sig vissa av dem av yrkesfiskare som fångar ålen och sedan säljer den till kraftbolagen som därefter släpper ut dem nedströms. Kostnaderna delas upp efter hur stor påverkan på ålen varje kraftverk har. Fångstburarna och yrkesfiskarna brukar sammanlagt rädda drygt 15 000–17 000 ålar per år.
Dessutom planteras ålyngel i åar och sjöar.
– Vi har ett ansvar för miljön i våra vattendrag och för att begränsa den påverkan vi har. Vi har också möjlighet att bidra till framtagandet av nya tekniska lösningar. Sen är ju vattenkraften oerhört viktig för elförsörjningen och det finns avvägningar man måste göra vad gäller miljökrav och tillgång till elproduktion.
Hopp om världsarvstatus
Efter drygt en timme på havet baxas båten och ålarna upp på stranden. Vågen stannar på 30 kilo – inte rekord, men oväntat bra med tanke på att de inte fick några ålar alls dagen innan.
Trots motgångar i form av vattenkraftverk, restriktioner och generationsförbud är Mats Svensson ändå hyfsat hoppfull inför framtiden. Förutsatt att det inte blir ett totalförbud mot fiske av vuxna ålar, något EU röstade om senast 2017.
– Håller man upp ett par år kommer kulturen att försvinna helt. Folk måste ju börja göra annat för att försörja sig vilket innebär att ingen kommer att vilja eller kunna gå tillbaka till ålfisket. Vi måste ha ett levande fiske annars dör traditionen ut.
För att propagera för fortsatt ålfiske arbetar han bland annat med att få hela ålakusten skyddad som ett immateriellt världsarv, vilket innebär att traditionen och kulturen skulle skyddas enligt Unescokriterier.
Mats Svensson anser dock att den allra viktigaste faktorn för att nå framgång i frågan om ålfiskets vara eller inte vara är att flytta fokus från enskilda fiskare till ålens och fiskets betydelse för Östersjön.
– Det går inte att bara prata om vår egen lilla del, vi måste prata om vatten i allmänhet. Alla måste samverka för att rädda ålen och ålkulturen.