Hög höjd, bonussekunder – och ett kontroversiellt förslag
Hautacam, franska Pyrenéerna 1996. Bjarne Riis trycker på med stora framklingan – i verkligheten en kompaktklinga med färre kuggar för att förvirra rivalerna. Tills han rycker och försvinner längs med den kännspakt böljande stigningen mot skidorten.
Alpe d’Huez, franska Alperna 2001. Lance Armstrong ser Jan Ullrich i ögonen, läser hans ansiktsuttryck, synar hans kort – ställer sig upp i sadeln och försvinner runt följande av de mytomspunna 21 serpentinkurvorna på väg mot toppen.
Det är de här scenerna cykelsportens romantiker drömmer om. En rejäl dos av bloddopning åsido var det en del av Tour de Frances glansdagar.
Före Team Sky. Före Bradley Wiggins. Chris Froome. Geraint Thomas. Före wattmätare och Dave Brailfords marginal gains.
Tour de France-direktören Christian Prudhomme vill kanske återuppliva en del av den forna glansen genom att förbjuda wattmätare, som proffsen använder för att kontrollera sin fartfördelning och som mer eller mindre förvandlat bergsetapperna till individuella tempolopp, där spektakulära attacker är lika antika som mekaniska växlar.
Kontroversiellt. Men har ett förbud någon effekt? Kosmetisk, närmast. Proffsen använder wattmätare i sin träning och har lärt sig att instinktivt kontrollera sin fartfördelning – och i praktiken används wattmätare mindre än många tror i tävlingssituationer.
The riders make the race. En etablerad kliché, som är en kliché därför att den är sann. Geraint Thomas var starkast senast och oavsett hur mycket kullerstenar, serpentinkurvor och grusväg som Tour de Frances banmästare Thierry Gouvenou hade placerat i hans väg skulle han ha vunnit. Ögonblicket som de facto avgjorde Tour de France var då Thomas stallkamrat Chris Froome tappade tid i en oskyldig incident under den andra etappen, vilket gav Thomas fördel i stallets interna hackordning.
Prudhomme har ändå gnuggat sina geniknölar för att skapa ett Tour de France, som kan bli spännande och dramatiskt. De senaste åren – ända från och med 2012 – har Tour de France i praktiken avgjorts efter den första veckan av tre. Därefter har den största behållningen varit den psykedeliska blandningen av oändliga vyer av solrosfält och alpina landskap samt kommentatorernas sömningivande lektioner om fransk lokalhistoria.
Hög höjd är, om något, den faktorn som kommer att definiera Tour de France 2019. Le Grand Départ sker i Bryssel för att hedra femtioårsjubiléet av Eddy Merckx, kannibalen som slukade fem TdF-segrar och totalt osannolika 525 proffssegrar under sin magnifika karriär. Något utanför ämnet var det ganska roande att se reklamaffischerna, där Merckx gör reklam för – cigarretter – under Merckx-utställningen i Bryssel för något år sedan. Marginal gains?
Andra etappen 2019: ett lagtempo. Ett aningen märkligt beslut, lagtempo är en estetisk tävlingsform, men gynnar definitivt starka stall som Sunweb och Sky. Senaste sommar tappade till exempel AG2R och hemmafavoriten Romain Bardet 1.15 till segrande BMC i lagtempot. Bergsetapperna erbjuder dock fler tillfällen att kvittera tidsförlusterna nästa år: sju bergsetapper, varav fem har målgång på en bergstopp.
2 770 meters höjd kan få vem som helst att kippa efter andan, i synnerhet om det involverar att cykla 131 kilometer i maximal fart upp och ned för bergssluttningar. Det är vad som väntar proffsen på den näst sista etappen, som går över Col de l’Iseran, det högsta asfalterade bergspasset i Alperna, med målgång i Val Thorens på 2 365 meters höjd. Totalt har Tour de France 2019 tre bergsetapper som slutar på över 2 000 meters höjd, utöver Val Thorens Col du Tourmalet (2 115 m) och Tignes (2 113 m). Totalt är det sju bergspass som överstiger 2 000 m. De slutliga detaljerna är inte ännu spikade, men det säger sig självt att Tour de France ännu mer än förut kommer att gynna lättbyggda bergsspecialister.
Bara ett individuellt tempo, 27 kilometer i Pau, innebär också att det finns ont om tillfällen att ta in eventuella tidsförluster. Det här har bland annat fått tempovärldsmästaren, Sunwebs Tom Dumoulin att tänka två gånger om sina målsättningar för 2019. Holländaren, tvåa i både Giro d’Italia och Tour de France 2018, är en av dem som har potential att lägga käppar i hjulet för Team Skys segertåg.
Tour de France-arrangörerna planerar också att uppmuntra till mer offensiv taktik i bergen genom att införa tidsbonusar i bergsetapperna. Det kan öppna för någon som har kapacitet till en vass slutspurt i bergen, som Simon Yates. Det fungerade utmärkt för honom att plocka extra sekunder i bergen i Vuelta a Espana – och i Giro d’Italia likväl, tills, ni vet, Chris Froome och monsterattacken.
Prudhomme vill dela ut mer bonussekunder än internationella cykelunionen UCI:s regler tillåter, uppemot 10 sekunder till etappvinnaren. Låter spännande, 3 sekunder spelar inte riktigt någon roll. Oavsett, det har blivit oerhört svårt att skapa stora luckor i bergen. Långdistansattackernas tid är ohjälpligen förbi, så nuförtiden gäller det att knipa enstaka sekunder här och där i stället för att leverera en avgörande stöt. Återstår att se om den höga höjden kan bidra till spänningen nästa år – en genomklappning kan få mer dramatiska följder än förut.
”Tour de France-direktören Christian Prudhomme vill kanske återuppliva en del av den forna glansen genom att förbjuda wattmätare, som proffsen använder för att kontrollera sin fartfördelning och som mer eller mindre förvandlat bergsetapperna till individuella tempolopp, där spektakulära attacker är lika antika som mekaniska växlar.”
MARCUS LINDQVIST