Ljudet av grus, sand och glas – Esa Pietiläs fördomsfria saxofon
Tulta! Esa Pietilä, saxofon och liveelektronik. Veli Kujala, ackordeon. Janne Tuomi och Harri Lehtinen, slagverk. Risto-matti marin, piano. Kamuskvartetten. Lindberg, Pietilä. Övningssalen Paavo 26.10.
Saxofonisten och tonsättaren Esa Pietilä presenterade en konsert med nya verk i Musikhuset. Pietiläs arbete rörde sig fördomsfritt i ett område någonstans emellan jazz, samtida konstmusik och fri improvisation. På profilkonserten spelade Pietilä själv tenorsaxofon i de flesta av verken – med eller utan elektronik.
Konserten öppnades med Magnus Lindbergs trioverk Ablauf från 1980-talet (saxofonversionen). Två hotfulla orkesterbastrummor smällde kanonskottsljud ovanpå råa tjut och multifoner från Pietiläs saxofon. Senare hördes lågt muller, luftiga toner och falsettskrik.
Resten av programmet bestod av uruppföranden av Pietiläs musik. Speciellt Glow var ett verk som experimenterade med ovanliga verktyg och mixade genrer. Veli Kujala (ackordeon) och Janne Tuomi (slagverk) spelade tillsammans med Pietilä i en skiftande, elektroniskt manipulerad och improvisatorisk triomusik. Musiken ljöd tillsammans som grus och sand, gnisslande glas, vinande ventilationsrör eller brusande eld.
Fire! var ett Pietiläsolo där olika saxofonljud – låga tutande toner, virvlande skalor och små melodisnuttar – kördes igenom en delayeffekt. Det elektroniska ekot kändes i längden slitet i ett stycke som annars var snabbtänkt och roligt.
Pianostycket Three strides of light var det enda verket på programmet där Pietilä inte spelade själv. Risto-Matti Marin utstrålade självsäker koncentration i en vrickad boogie-woogie där melodislingor i högra handen gradvis eskale- rade till otämjt lir. Stämningen fick mig att tänka på Nancarrows självspelande pianomusik.
Blazing flames för Pietilä och stråkkvartetten Kamus fortsatte på linjen av knasig energi. Olika sorters ljud – till exempel roliga ”plopp” från saxofonen och stråkarna – växte till absurda mått för att sedan slokigt sjunka tillbaka med nedåtriktade glidljud. Pietiläs saxofon hördes ofta i förgrunden medan stråkkvartetten uppfattades som en knäpp massa i bakgrunden. Kamus verkade njuta av den färgstarka musiken och spelade med djärva karaktärer.
Överlag kunde man på konserten tydligt höra Pietiläs bakgrund i fri improvisation – en charm för instinkt och en fascination för det underliga. Musikerna härmade och kopierade varandra vilket som bäst resulterade i ett färgrant sound av sammansmältning. Eventuellt kan man kritisera att det saknas en viss kontrapunkt i Pietiläs kompositioner. Å andra sidan ligger grunden i estetiken kanske ändå i improvisation. Pietiläs musik låter som bäst då den uppstår i ett kreativt samarbete med hans kollegor.