Den som väntar på något gott

När jag var en liten lågstadieelev gick det i skolan mer eller mindre sanningsenliga rykten om en tjej vars morfar ägde Borgbacken. En gång om året bjöd den här mytomspunna tjejen hela sin skola till nöjesfältet. Alla fick vara med, inga köer och allt var gratis. I min värld var det DRÖMMEN! Att tillbringa en hel dag med sina kompisar på ett annars tomt nöjesfält.

I min lågstadieskola fanns det ingen som hade en morfar som ägde Borgbacken så jag fick nöja mig med att åka dit med familjen och köa med alla andra helt vanliga människor.

Klipp till trettio år senare i Santa Monica: En gång om året hyr en rik dam hela nöjesfältet ute på Santa Monica Pier. Hela skolan brukar gå och alla är så glada. Nöjesfältet är visserligen inte lika gammalt, stort och anrikt som Borgbacken, men där finns berg- och dalbana, pariserhjul, karuseller, elbilar att krocka med och en massa annat roligt. Barnen får också fribiljetter att spela med och blir bjudna på spunnet socker.

I min åttaårings värld är detta något helt naturligt som händer årligen. Jag har försökt förklara hur oerhört privilegierad han är, men hur ska han kunna förstå det då Pier Pleasure, som det heter, är ett återkommande fenomen.

I min åttaårings värld är detta något helt naturligt som händer årligen. Jag har försökt förklara hur oerhört privilegierad han är, men hur ska han kunna förstå det då Pier Pleasure, som det heter, är ett återkommande fenomen.

Jag får väl bara lov att skicka en hälsning till mitt lågstadiejag och säga att den som väntar på något gott verkligen aldrig väntar för länge. När man minst anar det får man gå på nöjesfält med hela skolan.

Hälsningar från Santa Monica.