Tänk om Trump är en vinnare!

Även om Trump inte är en ny Napoleon som i grunden omstöper samhällen, gör han den liberala demokratin en tjänst.

Det håller på att krypa in en ny och oroväckande tveksamhet i kommentarerna till Trump-showen. Tänk om han ändå har kommit för att stanna? Kanske har han hittat ett vinnande koncept som gör honom till en ledare som är ”disruptive”, så omstörtande att han lyckas förändra spelreglerna, slå sönder gamla beteendemönster och institutioner, bryta förväntade trender.

Invändningarna är förstås många hos oss, de rättänkande. Men det är inte tillräckligt att förfasa sig och hoppas att de amerikanska väljarna skall inse att så här kan det bara inte få fortsätta. Kanske valet nästa vecka visar att en viss balans är möjlig med en kongress som kan stoppa Trumps vildaste lagstiftningsprojekt. Men är det tillräckligt?

Det har blivit vanligt, även i Europa, att nicka instämmande när det blir tal om Trumps Kina-politik. Är det så ofrånkomligt att Kina måste ges ledarhuvan medan världen fogligt anpassar sig till nya, totalitärt besmittade spelregler? Även om Kina säger sig försvara en regelbaserad världsordning, är det ännu mindre en liberal ordning än den Trump står för.

När Brasilien nu får sin högerpopulistiska Trumpversion som president, frågar man sig om trenden förstärks: Att välja ledare som utmanar systemet, etablissemanget och liberala värderingar. Det verkar som om det ligger i tiden att ropa efter starka män och ge dem fullmakter som kan förorsaka demokratin livshotande skador. Det är ingen konst att räkna upp tiotals nya och nygamla potentiella diktatorer (alltid män) i den kategorin.

Trump har brutit mot de flesta normer för hur en modern amerikansk president hittills kunnat bete sig, åtminstone vad språkbruket och inställningen till motståndare beträffar. Värre än det är att han instinktivt har formulerat ett troligen vinnande koncept för sitt återval 2020. Efter år av spådomar om USA:s förlorade superstatus, har han vänt på steken och gått till brutal motattack. Inte ens en demokratisk majoritet kan beröva honom det försprånget.

Trump kan sola sig i värmen av en ekonomisk högkonjunktur för vilken han tar äran åt sig. Den kan visserligen krascha, men hans tredje trumfkort ser ut att hålla: Han uppfyller sina vallöften, vilket anses ovanligt för en politisk ledare. Han har omförhandlat handelsavtal, han har flyttat ambassaden i Israel, sagt upp Iran- och klimatavtalet, även om Mexikomuren ännu är obyggd. Dessutom har han infriat sin och sina väljares önskedröm: En konservativ majoritet i högsta domstolen. Inte att undra på att hans väljare är lojala efter två löftesuppfyllande år.

Polariseringen i amerikansk politik förstärks och det mobiliserar nya väljargrupper – men på båda sidor. Inverkan av bombpaket och dödsskjutningar är inte entydig. Mycket oplanerat kan hända före 2020. Även om Trump inte är en ny Napoleon som i grunden omstöper samhällen, gör han den liberala demokratin en tjänst: Han visar hur den kan undermineras av en enda person som är kapabel att utnyttja tidsandan och den urgamla spänningen mellan elit och folk.