Fiktion och korrekt (konst-)historia

Helene Schjerfbeck kunde aldrig läsa den första biografin om henne – den var på finska.

Under den senaste tiden har filmprojektet om Helene Schjerfbeck av regissören Antti J. Jokinen väckt en synlig och aktiv debatt. Den har haft både sakliga och i vissa medier näst intill rasistiska former. Det sunda med debatten är att den får trollen att sticka ut sina fula näsor ur hålorna och på så sätt avslöja sig – det trista är att man förminskar och vill osynliggöra en minoritet, än en gång.

Filmen kommer att lyfta ett av Finlands genom tiderna mest internationella konstnärskap. Det är unikt också för att det inte har någon som helst förankring i sin egen samtids nationella, aningen unket instängda konstscen, utan levde på sätt och vis i en parallell värld, liksom på sidan om den finsknationella konstens kanon som allmänt rådde vid den här tiden.

Signifikativt för Helene Schjerfbeck, hennes konst och hennes position i vårt lands konstliv under hennes egen livstid var väl det uttalandet som medlemmar i styrelsen för Finska konstföreningen (som då ägde och drev både konstmuseet och konstskolan i Ateneum) levererade. När Schjerfbeck åren kring sekelskiftet sökte en lärartjänst på skolan lät man förstå att hon inte kunde komma i fråga för att ”hon målade på franska”. Det är därför tragiskt att man ännu i dag i Finland främst vill se henne som en nationell konstnär när resten av världen betraktar henne som tillhörande en av den

västerländska moderna konstens viktigaste företrädare från vårt land.

Man kunde tycka att ett konstnärligt ambitiöst filmprojekt i dag inte skulle ha alltför stora utmaningar med vare sig skådespelarnas eller förebildernas språk. Ett välfungerande nytt exempel är det tysk-israeliska filmprojektet som fick sin premiär i fjol – det är trespråkigt. Alla talar sitt eget språk i sin egen kulturmiljö, tyska i Berlin, hebreiska i Tel Aviv och engelska när man möts tillsammans. The Cakemaker (2017) är en samproduktion mellan tyska och israeliska intressenter – samregi, samcasting och samfinansiering.

Helene Schjerfbeck var också flerspråkig. Förutom modersmålet svenska läste och talade hon flytande franska, efter många år i Frankrike. Hon läste hela livet franskspråkiga konsttidskrifter. Däremot var hon rätt olycklig över att den första biografin över henne – författad av vännen och den stora kärleken Einar Reuter (H. Ahtela) kom ut enbart på – finska. ”Jag kan ju inte läsa den” skrev hon till sina målarsystrar. Hon levde hela sitt liv helt utestängd från majoritetskulturen.

Det känns därför fel och respektlöst att filmen kommer att vara enspråkigt finsk.

Man ställer sig osökt frågan hur regissören kommer att hantera och synliggöra detta väldokumenterade (språkliga och kulturella) utanförskap.