Räddar Haavisto De gröna?

På torsdagseftermiddagen meddelade Pekka Haavisto att han står till förfogande då De gröna ska välja en tillfällig ordförande på lördag. Allt tyder på att Haavisto blir vald.

Pekka Haavisto, 60, är välkänd i hela Finland efter två presidentvalskampanjer, där han båda gångerna kom på andra plats. Haavisto har varit minister två gånger och faktiskt också lett De gröna en gång tidigare, i början av 90-talet.

I skrivande stund finns det två kandidater – förutom Haavisto också riksdagsledamoten Outi AlankoKahiluoto, 52. Många andra namn har nämnts – men alla har en efter en tackat nej.

Formellt nomineras kandidaterna först på lördagens partidelegationsmöte. I teorin kan alltså fler kandidater ännu dyka upp. Men i praktiken har Pekka Haavistos besked avgjort situationen.

Outi Alanko-Kahiluoto, från Helsingfors precis som Haavisto, har erfarenhet efter nästan 12 år i riksdagen, bland annat som gruppordförande. Hon sitter med i riksdagens socialoch hälsovårdsutskott och kan vårdreformen, som kommer att leva vidare under valrörelsen och troligen också nästa valperiod. Nästa period ska socialskyddet reformeras, det blir knappast lättare än vårdreformen men hör också till Alanko-Kahiluotos kompetensområde.

Alanko-Kahiluoto är på en familjeresa i Japan och kommer inte att delta i partidelegationens möte, men kan ställa upp på en utfrågning via nätet.

Haavisto är i Eritrea men kommer hem på fredag. Han skriver i sin blogg att det inte är någon enkel uppgift att ta över som partiledare fem månader före valet. För att det ska lyckas förutsätter det en ovanlig enighet och stöd för den tillfälliga ordföranden konstaterar Haavisto.

Processen efter att Touko Aalto meddelade att han avstår från ordförandeskapet av hälsoskäl har varit turbulent och avslöjande för De gröna. Det har varit överraskande att så många har valt att inte kandidera – börjande med vice ordförande Maria Ohisalo, som har varit Aaltos ersättare och klarat sig bra i den rollen, och slutandes med riksdagsledamot Emma Kari, som på torsdagsmorgonen meddelade att inte heller hon står till förfogande. Båda kandiderade 2017 då Aalto blev vald. Mellan Ohisalos och Karis nekanden kom Ville Niinistös besked att han varken ställer upp som tillfällig ordförande eller i riksdagsvalet. Varför alla dessa nekanden? Därför att så mycket står på spel. Efter de otroligt goda opinionsmätningssiffrorna, som höll i sig från regeringsbildningen 2015 till september 2017, finns en enorm förväntan bland De gröna om att partiet nu ska bli ett stort parti. Även om de senaste mätningarna ger partiet ett stöd på ungefär 12 procent – mycket mer än man fick i riksdagsvalet 2015 – ligger förväntningarna på en helt annan nivå. Det skapar en press och har lett till att så få känner sig kallade.

En annan orsak till tveksamheten har varit oklarheten kring om det är klokare att välja en erfaren snuttordförande som leder partiet över valet och sen stiger åt sidan, eller om man ska välja en ny förmåga som kan leda partiet en längre tid. Enligt De grönas stadgar ska kongressen i juni i vilket fall som helst välja partiledning.

Pekka Haavisto skriver i sin blogg att han hade hoppats att Maria Ohisalo skulle ha ställt upp.

Om Pekka Haavisto blir vald till tillfällig ordförande verkar det klart att det handlar om ett kort uppdrag för hans del. I juni väljs sedan en permanent ordförande och det skulle förvåna storligen om Haavisto då står till förfogande. Han har profilerat sig som fredsmäklare och presidentkandidat och hans intressen ligger snarare på den globala arenan än den nationella.

De gröna har alltid talat för öppenhet och transparens, både inom partiet och i samhället överlag. Sättet att välja tillfällig partiordförande uppfyller inte de kraven. Stadgarna måste följas, men De gröna beslöt att blixtinkalla partidelegationen till ett slutet möte. Eftersom det har varit ont om kandidater för posten har det varit svårt att föra en öppen diskussion inom partiet och utanför det.

Förutom bakslaget att Touko Aalto blev sjuk och måste avgå verkar De gröna ha drabbats av en intern panik och kris som ändrar den offentliga bilden av partiet och kan bli en black om foten. Det skapar en ännu större press på den tillfälliga ordföranden.