Mensen väcker fortfarande ont blod
”Lingonveckan, röda fasan och ryssen kommer. Okärt barn har många namn. Trots att det ständigt jobbas med att bryta tabuna kring menstruationen är det många män som har dålig koll. Samtidigt rasar antalet svenska män som kallar sig feminister.”
Ett av mina mindre lyckade vernissagebesök var när jag besökte ett litet galleri i Stockholm som hade blodiga tamponger hängande i taket. Där fanns även godis nedsmetat med mensblod och en rappare som skrek radikalfeministiska slagord på en liten scen formad som en vagina. Jag vet inte om blodet var äkta men engagemanget gick inte att ta miste på.
När sedan tecknaren Liv Strömqvists kontroversiella menstavlor dök upp på Slussens tunnelbanestation var det inte ur tomma intet. Tvärtom vet jag inte hur många unga kvinnliga konstnärer som använt menstruationen som tema och uttryck i sin konst de senaste åren. Det är väl så att man skapar där man står, men också utifrån det som fortfarande anses tabu och provocerande. Ja, mens är tydligen fortfarande en ögonbrynshöjare.
Det märks inte minst sedan Jämställdhetsmyndigheten delat ut bidrag till organisationen Mensen som är ett forum för menstruation. Bland annat kan man ta Mensens hjälp för att menscertifiera sin arbetsplats, eller som de själva säger, göra den ”mensvänlig”. Förutom menscertifiering jobbar de med folkbildning genom ”Mensmegafonen”. Allt detta under parollen ”Mens ska ut ur trosan, in i offentligheten!”.
Ett antal borgerliga ledarskribenter har kallat bidragen för trams eftersom de tycker att resurserna kunde ha satsats på annat, bland annat ofrivillig barnlöshet hos män. Jämställdhetsmyndigheten startades av Stefan Löfven-regeringen i år för att stärka jämställdhetsarbetet nationellt och ska stötta myndigheter och företag. Den har knappast gjort något väsen av sig, förutom nu med mensbidragen.
Att mensen väcker ont blod är kanske inte så konstigt. Det är väl bara pricken över i:et för alla belackare av feministisk utrikes- och kulturpolitik som varit på tapeten de senaste fyra åren. Om den nu alls varit feministisk…
Men även kvinnor ställer sig frågande till menscertifieringen. Det är bra om fler lär sig om mens, resonerar de, men vem vill återigen bli reducerad till kropp och kön? Om alla på jobbet har koll på ens menscykel kan ju argumenten sluta med att man bortförklaras på grund av hormonerna. Typ att chefen lägger huvudet på sned och säger ”Nä, det där menar du inte, det är PMS:en som talar”.
Och nu kommer ytterligare bakslag för jämställdhetsarbetet. I en färsk undersökning gjord av SvD/Sifo rasar antalet män över trettio år som kallar sig feminister, från 50 procent 2014 till 25 procent i dag. Antalet kvinnor som anser sig vara feminister gick tvärtom upp från 44 till 72 procent.
En förklaring som ges är att feminismen har politiserats och kopplas starkt samman med Feministiskt initiativ och vänsterpolitik. En annan förklaring som man kan tänka sig är att folk är trötta på att få feminismen nerkörd i halsen. Det blir som ett beskt piller som män måste ta, liksom för sitt eget bästa. Om budskapen ständigt levereras genom mensmegafoner eller med dinglande blodiga tamponger i taket blir resultatet lätt döva öron. Feminismen blir återigen en fråga bara för kvinnor, vilket den ju inte är.
Det är därför jag tycker att initiativ som den lite mesiga menscertifieringen kan vara en god idé. För om jag rannsakar mig själv så har mens ytterst sällan varit ett samtalsämne för mig och mina manliga bekanta. Det är knappast så att man beställer varsin öl i baren, kliar sig i skägget och sedan genast kastar sig in i menstruationens röda universum. För många män är mensen på sin höjd ett kvinnans ok att bära. Vulgärt förknippas mensen med lingonvecka, det vill säga, vi kan ha sex om du insisterar men det blir blodigt. Mycket är bara okunskap och ointresse. Länge trodde jag att tampongens olika storlekar berodde på kvinnans anatomi och inte på flödet.
Jag vet inte om Timo Soini eller de andra gubbarna i regeringen har lika dålig koll som jag på bindor och menskoppar? Något säger mig att menstruationen kan vara än mer tabubelagd i Finland. Men om jag träffar Soini någon gång på travet i Esbo lovar jag att bjuda på en öl och snacka mens.