Andra människor är orsak att leva
Anna Krogerus har lyckats skriva en pjäs om ensamhet och utslagning som är rolig samtidigt som hjärtat blöder.
9 hyvää syytä elää.
Text: Anna Krogerus. Regi: KaisaLiisa Logren. Scenografi, dräkter: Paula Koivunen. Ljus, video: Ville Mäkelä. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Koreografi: Kaisa Niemi. På scenen: Ella Mettänen, Santtu Karvonen, Juha Kukkonen, Pihla Penttinen, Minna Suuronen, Robin Svartström. Ryhmäteatteri 30.10.
Det är ganska skickligt gjort att en pjäs på två och en halv timme om en hop olyckliga existenser inte är deprimerande. Tvärtom går jag från Ryhmäteatteri med en känsla av hopp. Det är möjligt att ta sig ur ensamhet och det krävs kanske inte ens särskilt mycket för det; en uppmuntring eller ett oväntat möte kan sätta i gång en snöbollseffekt som rullar i väg, och vips är det vår.
Jag tillstår att pjäsen 9 hyvää syytä elää (nio goda orsaker att leva) är en saga. I verkligheten skulle långtidsdeprimerade Klara (Ella Mettänen) kanske aldrig våga sig ut ur sin tomma etta och bli vän med en hund, en alkoholiserad man, en postiljon, en tonårig granne och Alepakassörskan och slutligen gå tillsammans med dem på den grannes begravning som hittades död i en snöhög på gården och vars kylskåp var fyllt av röd mjölk och inget annat.
Men jag tycker om den här sagan. Konst som inger hopp och sprider gemenskap är kanske den bästa medicinen mot alla de högst verkliga och tragiska fenomen som den porträtterar.
I grunden är pjäsen skriven av Anna Krogerus och regisserad av Kaisa-Liisa Logren så klart sorglig.
Vi möter Klara som mått dåligt i stort sett hela livet och som nu försöker klara sig själv, utan sin (låtsashurtiga, oroade och hjälplösa) mamma. Böckerna hon lånat på universitetets bibliotek är bara sex år försenade. Att gå till butiken och köpa choklad (mat kan hon inte tänka sig) är ett projekt som kräver superkrafter.
Olika ensamheter
Och alla de andra personerna som nuddar vid hennes liv är lika ensamma, fast alla på sitt eget unika sätt. Tonåriga Lumi (Pihla Penttinen) spyr i husbolagets soprum. Hon blir mobbad i skolan på grund av sin estniska mamma som jobbar i skolans kök. Klaras syster (Minna Suuronen) stänger in sig i sin roll av stark och framgångsrik och vågar inte berätta ens för sin pojkvän att hon fått sparken. Den psykiatriska sjukskötaren Janne (Robin Svartström), som är den som ger Klara i uppgift att skriva en lista på nio goda orsaker att leva (lyckas hon med det, kommer den tionde och elfte av sig självt, säger han glatt), går själv in i väggen under den massiva arbetsbördan och känslan av otillräcklighet.
Den superenergiska och optimistiska diktande postiljonen (Santtu Karvonen; vilken galet bra kulsprutemonolog!) blir slutligen knäckt
även han då hans manuskript nobbas av alla förlag.
Rollatorgubben (Karvonen) som lever kvar i det förflutna med sina kuponger personifierar massan av ensamma äldre människor i vårt land.
Lika tragisk är bilden av den alkoholiserade Oskari (Svartström) som glömmer att ta hand om sin hund (Juha Kukkonen) och som mycket sällan lyckas vara nykter så att han kunde gå till dagverksamheten. Scenen i bussen och de övriga passagerarnas reaktioner är träffande och sorgligt nog inte ovanlig i vår huvudstads kollektiva färdmedel. Det känns särskilt lämpligt – eller det kanske är fel ord – att dessa scener spelas just på Helsingegatans scen. En glasdörr skiljer oss i den varma salongen från verklighetens Oskari som söker skydd från den bitande stormen.
Men som sagt: pjäsen är trots det tunga temat humoristisk, fyndig och skarp. Juha Kukkonen med sin bruna gamla kostym som hunden Urho Kaleva är bara för bra – vilket kroppsspråk och vilka miner!
Styrkan och viljekraften i Klara och hur de ensamma själarna söker kontakt, känns så fin. Som sig bör får social- och hälsovårdsreformens effektivering sig en känga, och inte heller de anhörigas vånda har pjäsförfattaren Krogerus åsidosatt. En poäng görs också av ensamförsörjande mödrars pressade situation.
9 hyvää syytä elää är en sällsynt komplett och välgjord verklighetsbaserad saga.