And­ra män­ni­skor är or­sak att le­va

An­na Kro­ge­rus har lyc­kats skri­va en pjäs om en­sam­het och ut­slag­ning som är ro­lig sam­ti­digt som hjär­tat blö­der.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - SON­JA Mä­KE­Lä son­ja.ma­ke­[email protected]

9 hy­vää syytä elää.

Text: An­na Kro­ge­rus. Re­gi: Kai­saLi­i­sa Lo­gren. Sce­no­gra­fi, dräk­ter: Pau­la Ko­ivu­nen. Ljus, vi­deo: Vil­le Mä­ke­lä. Ljud: Jus­si Kärk­kä­i­nen. Ko­re­o­gra­fi: Kai­sa Ni­e­mi. På sce­nen: El­la Met­tä­nen, Sant­tu Kar­vo­nen, Ju­ha Kuk­ko­nen, Pih­la Pent­ti­nen, Min­na Su­u­ro­nen, Ro­bin Svartström. Ryh­mä­te­at­te­ri 30.10.

Det är gans­ka skick­ligt gjort att en pjäs på två och en halv tim­me om en hop olyck­li­ga ex­i­sten­ser in­te är de­pri­me­ran­de. Tvärtom går jag från Ryh­mä­te­at­te­ri med en käns­la av hopp. Det är möj­ligt att ta sig ur en­sam­het och det krävs kans­ke in­te ens sär­skilt myc­ket för det; en upp­munt­ring el­ler ett ovän­tat mö­te kan sät­ta i gång en snö­bollsef­fekt som rul­lar i väg, och vips är det vår.

Jag till­står att pjä­sen 9 hy­vää syytä elää (nio go­da or­sa­ker att le­va) är en sa­ga. I verk­lig­he­ten skul­le lång­tids­de­pri­me­ra­de Kla­ra (El­la Met­tä­nen) kans­ke ald­rig vå­ga sig ut ur sin tom­ma et­ta och bli vän med en hund, en al­ko­ho­li­se­rad man, en pos­til­jon, en ton­å­rig gran­ne och Ale­pa­kas­sörs­kan och slut­li­gen gå till­sam­mans med dem på den gran­nes be­grav­ning som hit­ta­des död i en snö­hög på går­den och vars kyl­skåp var fyllt av röd mjölk och ing­et an­nat.

Men jag tyc­ker om den här sa­gan. Konst som ing­er hopp och spri­der ge­men­skap är kans­ke den bäs­ta me­di­ci­nen mot al­la de högst verk­li­ga och tra­gis­ka fe­no­men som den por­trät­te­rar.

I grun­den är pjä­sen skri­ven av An­na Kro­ge­rus och re­gis­se­rad av Kai­sa-Li­i­sa Lo­gren så klart sorg­lig.

Vi mö­ter Kla­ra som mått då­ligt i stort sett he­la li­vet och som nu för­sö­ker kla­ra sig själv, ut­an sin (låt­sashur­ti­ga, oro­a­de och hjälp­lö­sa) mam­ma. Böc­ker­na hon lå­nat på uni­ver­si­te­tets bib­li­o­tek är ba­ra sex år för­se­na­de. Att gå till bu­ti­ken och kö­pa cho­klad (mat kan hon in­te tän­ka sig) är ett pro­jekt som krä­ver su­per­kraf­ter.

Oli­ka en­sam­he­ter

Och al­la de and­ra per­so­ner­na som nud­dar vid hen­nes liv är li­ka en­sam­ma, fast al­la på sitt eget uni­ka sätt. Ton­å­ri­ga Lu­mi (Pih­la Pent­ti­nen) spyr i hus­bo­la­gets sop­rum. Hon blir mob­bad i sko­lan på grund av sin est­nis­ka mam­ma som job­bar i sko­lans kök. Kla­ras sys­ter (Min­na Su­u­ro­nen) stäng­er in sig i sin roll av stark och fram­gångs­rik och vå­gar in­te be­rät­ta ens för sin pojk­vän att hon fått spar­ken. Den psy­ki­a­tris­ka sjuk­skö­ta­ren Jan­ne (Ro­bin Svartström), som är den som ger Kla­ra i upp­gift att skri­va en lis­ta på nio go­da or­sa­ker att le­va (lyc­kas hon med det, kom­mer den tion­de och elf­te av sig självt, sä­ger han glatt), går själv in i väg­gen un­der den mas­si­va ar­bets­bör­dan och käns­lan av otill­räck­lig­het.

Den su­pe­re­ner­gis­ka och op­ti­mis­tis­ka dik­tan­de pos­til­jo­nen (Sant­tu Kar­vo­nen; vil­ken ga­let bra kulsprute­mo­no­log!) blir slut­li­gen knäckt

även han då hans ma­nu­skript nob­bas av al­la för­lag.

Rol­la­tor­gub­ben (Kar­vo­nen) som le­ver kvar i det för­flut­na med si­na ku­pong­er per­so­ni­fi­e­rar mas­san av en­sam­ma äld­re män­ni­skor i vårt land.

Li­ka tra­gisk är bil­den av den al­ko­ho­li­se­ra­de Os­ka­ri (Svartström) som glöm­mer att ta hand om sin hund (Ju­ha Kuk­ko­nen) och som myc­ket säl­lan lyc­kas va­ra nyk­ter så att han kun­de gå till dag­verk­sam­he­ten. Sce­nen i bus­sen och de öv­ri­ga pas­sa­ge­rar­nas re­ak­tio­ner är träf­fan­de och sorg­ligt nog in­te ovan­lig i vår hu­vud­stads kol­lek­ti­va färd­me­del. Det känns sär­skilt lämp­ligt – el­ler det kans­ke är fel ord – att des­sa sce­ner spe­las just på Helsing­e­ga­tans scen. En glas­dörr skil­jer oss i den var­ma sa­long­en från verk­lig­he­tens Os­ka­ri som sö­ker skydd från den bi­tan­de stor­men.

Men som sagt: pjä­sen är trots det tunga te­mat hu­mo­ris­tisk, fyn­dig och skarp. Ju­ha Kuk­ko­nen med sin bru­na gam­la ko­stym som hun­den Ur­ho Ka­le­va är ba­ra för bra – vil­ket kropps­språk och vil­ka mi­ner!

Styr­kan och vil­je­kraf­ten i Kla­ra och hur de en­sam­ma sjä­lar­na sö­ker kon­takt, känns så fin. Som sig bör får so­ci­al- och häl­so­vårds­re­for­mens ef­fek­ti­ve­ring sig en känga, och in­te hel­ler de an­hö­ri­gas vån­da har pjäs­för­fat­ta­ren Kro­ge­rus åsi­do­satt. En po­äng görs ock­så av en­sam­för­sör­jan­de möd­rars pres­sa­de si­tu­a­tion.

9 hy­vää syytä elää är en säll­synt kom­plett och väl­gjord verk­lig­hets­ba­se­rad sa­ga.

FOTO: MITRO HäRKöNEN

Sant­tu Kar­vo­nen, Pih­la Pent­ti­nen, El­la Met­tä­nen, Ro­bin Svartström, Ju­ha Kuk­ko­nen och Min­na Su­u­ro­nen por­trät­te­rar oli­ka si­dor av en­sam­het och ut­slag­ning i Ryh­mä­te­at­te­ris fö­re­ställ­ning 9 hy­vää syytä elää.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.