Dy­na­misk och spra­kan­de Ma­ria Braun över­ty­gar

Ma­ria Brauns äk­ten­skap på Lil­la Te­a­tern är en dy­na­misk fö­re­ställ­ning som in­te läm­nar åskå­da­ren obe­rörd, skri­ver re­cen­sen­ten Otto Ekman.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - OTTO EKMAN

Ma­ria Brauns äk­ten­skap

Re­gi, över­sätt­ning, be­ar­bet­ning, dräk­ter: Cil­la Back. Dra­ma­tur­gi: Ma­ri­na Me­i­nan­der. Sce­no­gra­fi: Csorz Khell. Ljus: Vil­le Aal­to­nen. Ljud: Niklas Lund­ström. Mask och pe­ruk: Jaa­na Nykä­nen. I rol­ler­na: Lin­da Zil­li­acus, Niklas Hägg­blom, Joachim Wi­ge­li­us, Pia Runnak­ko, Mik­ko Mak­ko­nen, An­na Victo­ria Eriks­son, Emi­lia Ny­man.

Jag har svårt att för­hål­la mig till som­li­ga av de este­tis­ka och and­ra val som gjorts då Fass­bin­ders sym­bo­liskt lad­da­de fil­me­pos om det mo­der­na Tysklands fö­del­se ge­nom ett tra­giskt kvin­no­ö­de om­sätts till sce­nen, men pjä­sen Ma­ria Brauns äk­ten­skap ros i hamn främst av Lin­da Zil­li­acus och res­ten av den över­ty­gan­de och väl­syn­kro­ni­se­ra­de skå­de­spe­la­ren­semb­len.

Vi be­fin­ner oss allt­så i Tyskland, el­ler sna­ra­re dess ru­i­ner i slu­tet av and­ra världs­kri­get. Ma­ria (Zil­li­acus) och Her­mann Braun (Niklas Hägg­blom) gif­ter sig un­der tju­tan­de larm­si­re­ner in­nan Her­man skic­kas ut mot ett ovisst öde i Tred­je ri­kets sista de­spe­ra­ta våldspa­rox­ys­mer. Snart hörs han in­te läng­re av, och kvar i spill­ror­na blir Ma­ria som tving­as ta till allt de­spe­ra­ta­re me­to­der för att fort­sät­ta le­va me­dan ru­i­ner­na av Ber­lin fylls av brö­lan­de ful­la ame­ri­kans­ka oc­ku­pa­tions­trup­per.

Min förs­ta och kans­ke störs­ta in­vänd­ning blir mot ku­lis­sen som, i stort sett oför­änd­rad som den står ge­nom pjä­sens gång, sät­ter en ge­nom­gå­en­de och stark este­tisk prä­gel på he­la fö­re­ställ­ning­en. Den steam­punk-ak­ti­ga es­te­ti­ken med asym­met­riskt hop­spi­ka­de träluc­kor och olo­gis­ka skor­ste­nar känns in­te sär­skilt re­pre­sen­ta­tiv för va­re sig mil­jön el­ler pe­ri­o­den trots en teu­to­nisk Stahl­helm plikt­skyl­digt i ena hör­net. Dess li­te väl kit­schi­ga och teck­nad se­rie-ak­ti­ga es­te­tik skär sig mot det mer se­ri­ö­sa drama som ut­spe­lar sig på sce­nen fram­för och kon­tras­te­rar ock­så mot res­ten av de vi­su­el­la ele­men­ten, dräk­ter­na och res­ten av sce­no­gra­fin och rek­vi­si­tan som al­la läm­par sig bätt­re för den de­spe­ra­ta och stund­vis tra­gis­ka stäm­ning­en i be­rät­tel­sen. Just dräkt­de­sig­nen är där­e­mot smak­full och este­tiskt till­ta­lan­de för al­la ka­rak­tä­rer och fun­ge­rar ock­så bra för att il­lu­stre­ra de­ras ka­rak­tärs­ut­veck­ling, spe­ci­ellt för Ma­ria Braun själv. Den ky­li­ga ljus­de­sig­nen till­ta­lar mig ock­så mer, li­kaså sound­trac­ket med sin vagt kus­li­ga piz­zi­ca­to­vi­o­lin.

Min and­ra in­vänd­ning blir mot hur fö­re­ställ­ning­en tar sig an ka­rak­tä­ren Bill (Mik­ko Mak­ko­nen), den ame­ri­kans­ke sol­dat som Ma­ria in­le­der ett för­hål­lan­de med. Jag in­ser att hans afro­a­me­ri­kans­ka et­ni­ci­tet, som re­dan i Fass­bin­ders för­la­ga lad­da­des med en sym­bo­lik som jag in­te helt viss­te hur jag skul­le re­la­te­ra till, in­ne­bär ett ut­ma­nan­de och po­ten­ti­ellt väl­digt ris­ka­belt di­lem­ma för en hel­vit te­a­te­ren­semb­le. Men även om pjä­sens Bill lyc­kas und­vi­ka al­la di­rek­ta pin­sam­he­ter (läs: black­fa­ce) så läm­nar nå­got i hur den ut­for­mar ka­rak­tä­ren mig otill­freds­ställd. Det känns som för­lo­rad po­ten­ti­al sna­ra­re än ett rent fel­steg.

Zil­li­acus gnist­rar

Då fo­ku­se­rar jag hell­re upp­märk­sam­he­ten till ex­em­pel på Zil­li­acus själv som gör en in­le­vel­se­full Ma­ria vars in­ten­si­tet och ener­gi räc­ker he­la pjä­sen ige­nom. Hen­nes tem­pe­ra­ments­ful­la, feb­rigt mänsk­li­ga up­pen­ba­rel­se är spän­nan­de olik den ky­li­ga, Mo­na Li­sa-ak­tigt enig­ma­tis­ka Han­na Schy­gul­la i Fass­bin­ders film. Att Zil­li­acus har skick­lig­het och själv­för­tro­en­de att ta över ka­rak­tä­ren och gö­ra den till sin egen i stäl­let för att för­sö­ka ef­ter­lik­na fil­mens för­la­ga gör slut­re­sul­ta­tet be­tyd­ligt in­tres­san­ta­re.

De and­ra skå­de­spe­lar­na gör som sagt al­la ett bra ar­be­te och skå­de­spe­le­ri­et kans­ke till och med för­tjä­nar att kal­las pjä­sens bäs­ta en­skil­da ele­ment. Väl­be­kan­ta ve­te­ra­ner som Joachim Wi­ge­li­us och Pia Runnak­ko gör si­na ka­rak­tä­rer ge­di­get, tro­vär­digt och un­der­hål­lan­de men jag vill sär­skilt lyf­ta fram An­na Victo­ria Eriks­son, som spe­lar fle­ra rol­ler men är bäst i sin roll som vä­nin­nan Bet­ti. Ener­gin mel­lan hen­ne och Zil­li­acus är på­tag­lig då de de­lar sce­nen på tu man hand, och får en att min­nas att de di­ver­se män som handlingen an­nars till sto­ra de­lar i al­la fall yt­ligt är upp­hängd vid i sista hand än­då är de mind­re vik­ti­ga ka­rak­tä­rer­na i histo­ri­en.

FOTO: CATA PORTIN

Skå­de­spe­le­ri­et kans­ke till och med för­tjä­nar att kal­las pjä­sens bäs­ta en­skil­da ele­ment. På bil­den Mik­ko Mak­ko­nen, Lin­da Zil­li­acus och Niklas Hägg­blom.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.